Någon som blivit bättre från BDD? Andra sjukdomar?

[Miia87]

Är det någon här som har någon/några fler sjukdomar upptill BDDn? Jag har bipolär sjukdom 2 och det gör inte saken bättre =(

Någon som gått i terapi och blivit "friskare" från sin BDD?

Mvh Mia

[DenSvartaÄngeln]

Jag är varken diagnosticerad för bdd eller bipolär sjukdom men läkarna tror att jag har det och jag känner igen mig i det så fruktansvärt mycket i nästan alla symptom och tecken. Har inte fått terapi utan väntar på hjälp men mitt går i perioder så ibland kan jag t,om tycka att jag är snygg.

[Miia87]

Precis så kan jag med känna. Jag kan tycka att jag är skitsnygg emellanåt sen vänder det hastigt och begriper inte hur jag har kunnat få för mig det. Klarar du av att jobba/studera?

[CyanideCupcake]

Den som ändå kände sig "skitnsygg" emellanåt...jag skulle nöja mig med normal.

[Antipod]

Den som ändå kände sig "skitnsygg" emellanåt...jag skulle nöja mig med normal.

Samma här.

[kaiya]

Jag har blivit fri min BDD. Då jag var som värst trodde jag att jag såg så hemsk ut att folk skulle peka på mig i förskräck eller skratta eller bli allmänt chockad av mitt utseende. Jag var riktigt isolerad och gick nästan aldrig ur lägenheten.

Det jag kände var bara att jag ville se normal ut.

Jag blev frisk genom att äta ångestdämpande medicin "concerta" samt kbt terapi och samtalsterapi. Och jag lärde mig att undvika spegeln, vilket fick mig att fokucera på andra saker än hur jag såg ut. Jag kunde titta i spegeln i flera timmar per dag och stirra, ju mer jag tittade ju sämmre tyckte jag att jag såg ut.  

[nikey]

underbart att höra Kaiya att du blivit fri din bdd!

[Phobic]

Jag har, förutom att jag har BDD, haft depression i perioder. Jag har även social fobi. Innan min sociala fobi bröt ut med full kraft (vid cirka 7 års ålder) hade jag selektiv mutism. När jag vid 14 års ålder blev sjuk i anorexi reagerade skolan och jag fick hjälp. Numera är jag helt fri från ätstörningar, min sociala fobi är knappt märkbar och de depressiva perioderna kommer allt mer sällan. Det som är jobbigast för mig nu är BDDn men jag går i terapi för den och känner att det verkligen går framåt. Även det jag har kvar av social fobi börjar bli mindre och mindre påtagligt.

Det går att bli bättre! Om jag jämför mitt liv idag med hur det var under grundskoleperioden så har allting förändrats en otrolig del till det bättre.

[nikey]

jag har blivit fri från min deppression. försökte ta livet av mig för lite mer än 4 år sen när jag mådde som sämst. fick en ny chans dock och idag har jag "bara" bdd och socialfobi.
aldrig mer deprimerad. det var de värsta jag varit med om. jag fungerade inte alls, någonstans. den perioden i mitt liv hade jag gärna suddat ut.

[CyanideCupcake]

Innan min sociala fobi bröt ut med full kraft (vid cirka 7 års ålder) hade jag selektiv mutism.

Wow, trodde jag var den enda som haft social fobi så länge. Selektiv mutism är när man kan prata (är fysiskt frisk) men väljer att låta bli, right? Vilka är kriterierna? Jag kunde ofta inte ens säga ja eller nej när min lågstadielärare frågade mig något inför klasses, det kom inte fram något. Många av de gångerna minns jag, men fick reda på nyligen att hon sagt till mina föräldrar att hon ibland fick gå ut i korridoren och knyta nävarna för att jag gjorde henne så frustrerad, och att jag "tittade rätt på henne men det var som att jag inte var där". (Disossiation, antar jag?) och de gångerna minns jag inte. Pga det tyckte hon att jag skulle träffa skolläkaren för att utesluta epilepsi, men jag blev inte udnersökt förrän i sexan. (De hittade dock inget).

[Phobic]

Wow, trodde jag var den enda som haft social fobi så länge. Selektiv mutism är när man kan prata (är fysiskt frisk) men väljer att låta bli, right? Vilka är kriterierna? Jag kunde ofta inte ens säga ja eller nej när min lågstadielärare frågade mig något inför klasses, det kom inte fram något. Många av de gångerna minns jag, men fick reda på nyligen att hon sagt till mina föräldrar att hon ibland fick gå ut i korridoren och knyta nävarna för att jag gjorde henne så frustrerad, och att jag "tittade rätt på henne men det var som att jag inte var där". (Disossiation, antar jag?) och de gångerna minns jag inte. Pga det tyckte hon att jag skulle träffa skolläkaren för att utesluta epilepsi, men jag blev inte udnersökt förrän i sexan. (De hittade dock inget).

Jag kunde heller inte svara på frågor från läraren, antingen nickade jag/skakade på huvudet eller så uttryckte jag ingenting alls. Jag kunde få en fråga och läraren väntade på att jag skulle svara, men det var som jag inte kunde. Jag kan inte de exakta kriterierna för diagnosen eftersom jag inte fick den när jag var liten, har fått höra senare att tillståndet jag hade heter så, men det innebär som du skriver att man har den fysiska förmågan att prata men bara gör det med utvalda personer (tex familjen). Det är väldigt underligt, och oprofessionellt, att många lärare inte uppmanar föräldrar att ta kontakt med psykiatrin vid sådana här tillstånd! Jag önskar verkligen att jag skulle fått hjälp tidigare. Barn är kanske ofta blyga men att inte säga något alls... Mina lärare på lågstadiet nämnde visserligen detta för mina föräldrar på utvecklingssamtal, men det var något "helt naturligt, hon är extra blyg bara".

Hur går det för dig med din sociala fobi? För min del har den lättat avsevärt.

[CyanideCupcake]

Jag kunde heller inte svara på frågor från läraren, antingen nickade jag/skakade på huvudet eller så uttryckte jag ingenting alls. Jag kunde få en fråga och läraren väntade på att jag skulle svara, men det var som jag inte kunde. Jag kan inte de exakta kriterierna för diagnosen eftersom jag inte fick den när jag var liten, har fått höra senare att tillståndet jag hade heter så, men det innebär som du skriver att man har den fysiska förmågan att prata men bara gör det med utvalda personer (tex familjen). Det är väldigt underligt, och oprofessionellt, att många lärare inte uppmanar föräldrar att ta kontakt med psykiatrin vid sådana här tillstånd! Jag önskar verkligen att jag skulle fått hjälp tidigare. Barn är kanske ofta blyga men att inte säga något alls... Mina lärare på lågstadiet nämnde visserligen detta för mina föräldrar på utvecklingssamtal, men det var något "helt naturligt, hon är extra blyg bara".

Hur går det för dig med din sociala fobi? För min del har den lättat avsevärt.

Det föreslogs att jag skulle träffa skolpsykologen men av olika anledningar blev det inte så. Undrar rätt ofta om saker hade sett annorlunda ut då..

Tror att de trodde att jag "bara var blyg" för det mesta också...känns som att barnpsykiatri inte var så stort på den tiden, men det kanske bara är som jag fått för mig. Min sociala fobi är mycket bättre, numera kan jag iaf ringa telefonsamtal, något jag inte kunde förr. Vara bland folk hatar haf fortfarande för det mesta dock.

[CyanideCupcake]

För att svara på frågan som tråden gäller så lider jag av (kronisk) depression, panikångest, social fobi, hypokondri och depersonalisering. Har även haft OCD.

[Miia87]

Jag har blivit fri min BDD. Då jag var som värst trodde jag att jag såg så hemsk ut att folk skulle peka på mig i förskräck eller skratta eller bli allmänt chockad av mitt utseende. Jag var riktigt isolerad och gick nästan aldrig ur lägenheten.

Det jag kände var bara att jag ville se normal ut.

Jag blev frisk genom att äta ångestdämpande medicin "concerta" samt kbt terapi och samtalsterapi. Och jag lärde mig att undvika spegeln, vilket fick mig att fokucera på andra saker än hur jag såg ut. Jag kunde titta i spegeln i flera timmar per dag och stirra, ju mer jag tittade ju sämmre tyckte jag att jag såg ut.  

Vad glad jag blir av att höra att du lyckats bli frisk! Det är bara du och någon mer med BDD jag har hört lyckats klara det. Kan du leva ett helt "normalt" liv nu?

[Miia87]

Jag har, förutom att jag har BDD, haft depression i perioder. Jag har även social fobi. Innan min sociala fobi bröt ut med full kraft (vid cirka 7 års ålder) hade jag selektiv mutism. När jag vid 14 års ålder blev sjuk i anorexi reagerade skolan och jag fick hjälp. Numera är jag helt fri från ätstörningar, min sociala fobi är knappt märkbar och de depressiva perioderna kommer allt mer sällan. Det som är jobbigast för mig nu är BDDn men jag går i terapi för den och känner att det verkligen går framåt. Även det jag har kvar av social fobi börjar bli mindre och mindre påtagligt.

Det går att bli bättre! Om jag jämför mitt liv idag med hur det var under grundskoleperioden så har allting förändrats en otrolig del till det bättre.

Skönt att höra att du med lyckats kämpa så du blivit bättre! Hur många år handlar det om innan du blev mycket bättre?


BDD verkar kunna arta sig på olika sätt... Några av er skriver att ni hade nöjt er med att känna er normala inte känna er snygga. Det konstiga är att jag kan känna mig ganska normal, men det som gör att jag inte står ut med mitt liv är att jag kan inte acceptera att jag endast är "normal", jag kan inte vara lycklig om jag inte får vara helt outstanding och vara en av de snyggaste på jorden. Det betyder inte att min BDD är mildare. Jag är livrädd för att åldras och inte få uppmärksamhet av kïllar längre och de dagar och perioder jag inte får det tycker jag inte livet är något värt för för mig. Jag har tyvärr hamnat i plastikkirurgiträsket och vill se ut som en docka. Varje öre som går till annat än min "kirurgibuffert" grämer jag mig över för den måste vara tillräckligt stor när jag anser jag måste göra diverse ingrepp när jag blir lite äldre (22 år nu).