Tillbaks från permissionen från spegeln

[vinterglas]

Hej alla ni!

Det var längesedan jag var aktiv här nu, men jag känner nu att jag kanske behöver läsa och skriva med likasinnade för att bli lite mer balanserad och bli lite stabilare igen.

Jag började gå i terapi november/december 06 och mycket har hänt sen dess. Min BDD har förbättrats enormt, och de senaste 3 månaderna har varit så bra som jag inte ens visste de kunde vara.

När jag började min terapi lade jag väl ner minst 3 timmar om dagen, men antagligen uppemot 5-6 timmar per dag på att spegla mig. Då alltså inte inräknat övriga ritualer eller tid för tvångstankar.
De senaste tre månaderna har jag kanske legat på en timme/per dag ungefär. Jag kan inte sätta fingret ritkigt på vad som har hänt och förändrat det hela, utan är i mitt fall nog många saker. Jag tror att jag nådde en punkt där "nujävlar tänker jag inte leva såhär längre, jag vill leva ett liv som jag själv väljer och kontrollerar" och utefter det började jag kämpa med egna KBT-övningar, mycket tänkande och reflekterande över beteenden och tidsåtgång, samtidigt som jag gick i terapi och pratadee om både BDD men också andra problem som tyngde mig.

Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på sistone, mina föräldrar har skiljt sig, huset sålts, jag har börjat gymnasiet, lärt känna nya människor och engagerat mig i olika saker. Allt har rubbat min vardag lite och utsatt mig för ej tidigare kända situationer. Småsaker som att speglarna inte längre hänger på samma sätt efter flyttningar har fått mig att dra ner på tiden vid spegeln, och att vi inte längre har två badrum så jag kan låsa in mig hur länge som helst.

Gymnasiet kräver också mer, och har gjort mig trött. Jag är fysiskt slut hela tiden, en sak som jag också tror påverkar mig - jag orkar helt enkelt inte stå framför spegeln och kontrollera. Jag vet inte vad det beror på, men jag är oerhört utmattad både mentalt och fysiskt, och ja, jag tror helt enkelt det är en av anledningarna till varför jag inte lägger ner så mycket tid.

Jag har också ansträngt mig för att ta vara på de vänner och intressen jag har, och använda de för att bli socialare och gå ut mer. Inte bara i syfte att vara social och inte vara hemma och bunden vid spegeln, utan helt enkelt för att det är KBT-övningar ocskå. Att gå ut, umgås, inse att de faktiskt vill umgås med en etc ger också insikt om att utseendet kanske inte är hur viktigt som helst.

Allt verkar ju uppebenbart vara frid och fröjd här nu. Så är det alltså inet. Efter att jag fförrförra veckan var hos min psykolog och vi bestämde att vi ska lägga av till sommaren, eftersom det går så bra nu och mitt liv är annorlunda, så har allt gått åt helvete. Jag har skinpickat som fan, sett förjävlig ut, legat med ångest hela nätterna, isolerat mig, blivit blyg och skamsen igen, gråtit, stått hysterisk framför spegeln och sminkat det där 5:e lagret och verkligen insett: jag är för ful för att leva.

Jag är totalt handfallen. Visst mår jag bättre rent generellt än innan, även om jag mår ritkigt dåligt. Jag har lite bättre helthetsbild, men ändå. Jag är så arg och ledsen på mig själv för att jag frösökt inbilla mig själv att jag är relativt nromal och att folk faktiskt kan acceptera mig. Jag äcklas av att jag troddde något sånt om mig själv och viill mest bara dö. Plastikkirurgi eller döden. DEt är ungefär vad som fifnns att välja på.

Mina senaste dagar har jag försökt lista ut hur jag ska isolera mig på bästa sätt, för jag vill inte träffa människor och jag vill aldrig mer gå ut. Så det går verkligen åt fel håll just nu...

Min fråga är, ni som varit här; hur återhämtar man sig?



Johanna

[sophie]

hej gumman, synd att det blev som det blev. också varit där, efter mina månader på psyket trodde jag att allting var relativt bra tills jag kom hem och allt blev kaos igen och jag fick åka in igen redan samma dag. jag tror det tar lång tid att bli helt frisk, jag har haft en tid sen jag skaffade pojkvän då jag trott att allt är frid och fröjd tills man står där den dagen igen och låser in sig igen, och känner sig för ful för att, ja leva helt enkelt.

du åt ingen medecin va? testa det så kanske dina humörsvängningar kan stabiliseras lite. jag antar att du ska fortsätta gå hos din psykolog nu, du fick nog panikångest för att ta det stora klivet ut helt enkelt.

håller på dej snygging, kram sophia.

[laktoos]

BDD-tankarna säger mig att min hy är äcklig och att jag därför är äcklig.

Men jag är inte min sjukdom.

Jag är en stark kille som orkat och fortfarande orkar leva med BDD. (Det går med hjälp av KBT-terapi och antidepressiv medicin)

Det enda du kan göra för att återhämta dig är att fortsätta kämpa.

[vinterglas]

Sophia:

Nej, jag har inte ätit någon medicin... och vet inte ritkigt om jag vågar heller. Jag vill inte bli beroende av någonting. Jag vet hur jag är, hittar jag en ny lösning så börjar jag mer eller mindre missbruka den på något sätt.

Hur går det för dig nu för tiden? Har det blivit något bättre?



Jonniecb:

Jag vet att man inte är sin sjukdom... men om man faktiskt har äcklig hy då? Man vill ju vara fin ocskå liksom.

Ja, jag antar att fortsatt kamp är det enda... varför kan man inte bara äta några piller så blir allt bra igen

[laktoos]

Jag vet att man inte är sin sjukdom... men om man faktiskt har äcklig hy då? Man vill ju vara fin ocskå liksom.

Ja, jag antar att fortsatt kamp är det enda... varför kan man inte bara äta några piller så blir allt bra igen

Jag har själv tänkt likadant och ätit Tetralysal, B5 och Roaccutan. Just att jag ätit Roaccutan kan jag ha mycket ångest över, då jag övertalade en privat hudläkare att skriva ut det till mig i hopp om att det skulle ge mig en perfekt hy. Nu i efterhand skulle jag aldrig valt att äta Roaccutan eftersom mina problem med min hud mest finns i mina tankar: jag lider av BDD.

Att äta något piller för att bli fri från BDD vore självklart en dröm, men det är en orealistisk och omöjlig dröm.

KBT-terapi och antidepressiv medicin gör att man kan leva med sin BDD och skapa sig ett bra liv där man mår bra. Jag är på rätt väg och det låter som du också är det. Jag känner att om jag bara fortsätter kämpa och inte låter BDD:n ta över mitt liv igen kommer jag i framtiden kunna säga att: "jag har lidit av BDD men jag gör det inte längre". Då är jag fri från BDD:n och det får ta den tid det tar.

Kämpa, kämpa, kämpa, du är värd det, hur din hy än ser ut.

[Aurora]

Dessa återfall!:( Tänk om man kunde slippa dem!

Fortsätt att kämpa på, du verkar ha tagit dig så långt!

Kram! /Aurora

[Ell87]

Jag är så arg och ledsen på mig själv för att jag frösökt inbilla mig själv att jag är relativt nromal och att folk faktiskt kan acceptera mig. Jag äcklas av att jag troddde något sånt om mig själv

PRECIS sådär känner jag också efter att jag haft en bättre period av min BDD.

[Malins mamma]

Jojoplaneten:

Jag vet att man inte är sin sjukdom... men om man faktiskt har äcklig hy då? Man vill ju vara fin ocskå liksom.

Vilka ord man använder har stor betydelse, därför är det viktigt att undvika nedvärderande åsiktsord om sig själv. "Äcklig" är ett sånt ord, det säger egentligen inget om huden utan är en beskrivning av vad man själv tycker. Bättre att säga tex "....men om man faktiskt har några finnar då?

Hej förresten Johanna!

//Malins mamma