vinterglas
|
 |
Tillbaks från permissionen från spegeln
« skrivet: 2008-02-29, 10:31 » |
|
Hej alla ni!
Det var längesedan jag var aktiv här nu, men jag känner nu att jag kanske behöver läsa och skriva med likasinnade för att bli lite mer balanserad och bli lite stabilare igen.
Jag började gå i terapi november/december 06 och mycket har hänt sen dess. Min BDD har förbättrats enormt, och de senaste 3 månaderna har varit så bra som jag inte ens visste de kunde vara.
När jag började min terapi lade jag väl ner minst 3 timmar om dagen, men antagligen uppemot 5-6 timmar per dag på att spegla mig. Då alltså inte inräknat övriga ritualer eller tid för tvångstankar. De senaste tre månaderna har jag kanske legat på en timme/per dag ungefär. Jag kan inte sätta fingret ritkigt på vad som har hänt och förändrat det hela, utan är i mitt fall nog många saker. Jag tror att jag nådde en punkt där "nujävlar tänker jag inte leva såhär längre, jag vill leva ett liv som jag själv väljer och kontrollerar" och utefter det började jag kämpa med egna KBT-övningar, mycket tänkande och reflekterande över beteenden och tidsåtgång, samtidigt som jag gick i terapi och pratadee om både BDD men också andra problem som tyngde mig.
Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på sistone, mina föräldrar har skiljt sig, huset sålts, jag har börjat gymnasiet, lärt känna nya människor och engagerat mig i olika saker. Allt har rubbat min vardag lite och utsatt mig för ej tidigare kända situationer. Småsaker som att speglarna inte längre hänger på samma sätt efter flyttningar har fått mig att dra ner på tiden vid spegeln, och att vi inte längre har två badrum så jag kan låsa in mig hur länge som helst.
Gymnasiet kräver också mer, och har gjort mig trött. Jag är fysiskt slut hela tiden, en sak som jag också tror påverkar mig - jag orkar helt enkelt inte stå framför spegeln och kontrollera. Jag vet inte vad det beror på, men jag är oerhört utmattad både mentalt och fysiskt, och ja, jag tror helt enkelt det är en av anledningarna till varför jag inte lägger ner så mycket tid.
Jag har också ansträngt mig för att ta vara på de vänner och intressen jag har, och använda de för att bli socialare och gå ut mer. Inte bara i syfte att vara social och inte vara hemma och bunden vid spegeln, utan helt enkelt för att det är KBT-övningar ocskå. Att gå ut, umgås, inse att de faktiskt vill umgås med en etc ger också insikt om att utseendet kanske inte är hur viktigt som helst.
Allt verkar ju uppebenbart vara frid och fröjd här nu. Så är det alltså inet. Efter att jag fförrförra veckan var hos min psykolog och vi bestämde att vi ska lägga av till sommaren, eftersom det går så bra nu och mitt liv är annorlunda, så har allt gått åt helvete. Jag har skinpickat som fan, sett förjävlig ut, legat med ångest hela nätterna, isolerat mig, blivit blyg och skamsen igen, gråtit, stått hysterisk framför spegeln och sminkat det där 5:e lagret och verkligen insett: jag är för ful för att leva.
Jag är totalt handfallen. Visst mår jag bättre rent generellt än innan, även om jag mår ritkigt dåligt. Jag har lite bättre helthetsbild, men ändå. Jag är så arg och ledsen på mig själv för att jag frösökt inbilla mig själv att jag är relativt nromal och att folk faktiskt kan acceptera mig. Jag äcklas av att jag troddde något sånt om mig själv och viill mest bara dö. Plastikkirurgi eller döden. DEt är ungefär vad som fifnns att välja på.
Mina senaste dagar har jag försökt lista ut hur jag ska isolera mig på bästa sätt, för jag vill inte träffa människor och jag vill aldrig mer gå ut. Så det går verkligen åt fel håll just nu...
Min fråga är, ni som varit här; hur återhämtar man sig?
Johanna
|