Tankesätten som styr oss.

När man väl har börjat tänka på ett felaktigt sätt så är det inte det lättaste att bara börja tänka om på nytt, och på rätt sätt.
Rent logiskt sett så vet vi nog alla att vi är lika mycket värda, och människor trycker oftast inte ner andra. Vi ser oftast på andra med mindre kritiska ögon. Men på oss själva kan vi ofta se på ett obarmhärtigt, ibland rent elakt sätt. Och det kan av olika skäl till slut bli en fixering att bara se fel hos sig själv, hela tiden. Har man tappat självförtoendet, pga kanske nåt någon sagt, eller pga en händelse, så är det svårt att vända om. Det blir (för många) som en bekräftelse på att det måste ju bara vara sant och riktigt då, "jag är en loser, nolla, ful, dum, inkompetent..." Ja, u name it. En troende vänder inte upp å ner på sin tro om han/hon får höra av andra att den religionen du tror på inte är rätt och riktig.
Det är inpräntat, och det är ingen som påtvingar någon en tro eller åsikt. Det valet gör man helt och hållet själv. Så om man leker med tanken så kan man, rent logiskt sett gå omkring och tro saker som inte i själva verket är rätt eller riktigt. Varför är man då så säker på sin sak ? Då skulle man, rent logiskt, kunna avfärda en tanke, som är negativ och ersätta den med en positiv, och fortfarande kunna tro på det och anse att det är rätt och riktigt. För allting är relativt, allting uppfattas olika, ingenting är defenitivt. Livet är som en äng med vildvuxna blommor. Alla ser inte att alla blommorna är olika vackra, de flesta jämför dom med varandra, precis som dom jämför andra med sig själv, och tror att det borde vara mer rätt att se ut så. Och då blev nånting fult. Men vem säger det till oss ? Livet ?Allting är relativt. Och paradoxalt nog, på den andra sidan, där allting ser så mycket underbarare ut, råder lika mycket tvivel som här.

/Eva