Usch. Känns som hela min identitet är uppbyggd kring mitt utseende. Jag pallar snart inte mer. "Alla" tycker jag är så söt när jag är fixad och det är jag jämt..som en docka...men DET är ju inte jag..eller DET är ju jag..men jag orkar inte HELA TIDEN vara på det sättet. Jag är ju så begränsad.
Råkade dumt nog somna hos en kille jag gillar/gillade (jag sover aldrig över hos folk,har fobi för att inte se perfekt ut på morgonen), och han var iskall när vi vaknade...Vet inte om det var en combo över vad vi pratat om och vad som hände denna natten eller att jag såg ut som en rishög.

DET kan mycket väl vara saker jag sagt och gjort..som inverkade på hans beetende..men DET fokuserar jag inte på..utan jag tänker att jag typ måste dö nu för att han tyckte jag var såå ful mot vad jag varit de andra gångerna vi setts.
Ångrar att jag inte bara sprang därifrån eller låste in mig i badrummet och sminkade mig på nytt.(Sminket var ju inte direkt attraktivt eftersom jag sovit med det..jag såg verkligen sliten ut)
Jag vet inte HUR jag ska gå vidare med detta eftersom han är så utseendefixerad själv och typ bara datar modeller. Han har alltid sagt att jag ä såå söt, nu sa han inget..Jag som har BDD har vekligen kommit ner i en milsdjup svacka och känner mig för ful för att leva.Hur ska man våga kolla en kille i ögonen igen?
Någon annan som känner igen sig?Vad ska jag göra?
Kram Tingeling