Det hjälper både mycket och lite av att läsa sidan, men är dessutom anledningen till varför jag kommer tillbaka och besöker sidan ofta. Det finns något du sa som jag verkligen tagit för givet, det tröstade mig mycket när du nämnde i en tråd om vår syn på utomjordingen E.T.
Att vi i början fann varelsen ful, men i slutet av filmen blev vi förtjust i den och fann den gullig och bedårande.
Du skriver att ni gjorde slut men att du skulle vara som lyckligast om du fick henne tillbaka. Det får mig att undra vad det var som gick fel i ert förhållande. Var DU stolt över att ha henne? Var det en lyx för dig att få vara tillsammans med HENNE? Kände hon sig uppskattad i er relation?
Jag vet du skriver att du behandlar alla väl, du är mycket omtyckt för din personlighet och att du är nästan för god/snäll ibland men du har även en annan sida där du ser dig själv som lite överlägsen andra och att de borde vara glada/tacksamma för att de får umgås med dig/vara tillsammans med dig. Jag får intrycket att det var väldigt mycket fokus på dig och ditt utseende i ert förhållande, att du ville vara den supersnygge hjälten som tjejen (och alla andra?) beundrar och ser upp till. (Rätta mig om jag har fattat fel här.)
Menar du positiv uppmärksamhet på ditt utseende? Det finns BDD-drabbade som ständigt söker bekräftelse från sina närstående på att de ser bra/okej ut. En del frågar kanske ända upp till 100 gånger om dan men det finns även de som aldrig gör det.
Hur var det i ert förhållande? Var det tjejen som självmant gav dig bekräftelse på ditt utseende eller var det du som frågade?
Jag menar att det kan ju bli väldigt tröttsamt i längden att hela tiden ge bekräftelse och speciellt om man inte får så mycket tillbaka.
Det är väldigt komplicerat, och ganska lång historia, men det var faktisk ingen av oss som felet befann sig i. Det var självaste omgivningen.
Hon och jag var väldigt lika, jag har flera gånger frågat henne om mitt utseende men i form av "martyr" som hon brukar kalla det. Dvs, istället för att fråga henne om hon tyckte jag var snygg, så sa jag något som i en form av självklander för att höra henne säga emot det. Saken är att hon gjorde exakt samma saker och vi båda gjorde det lika ofta. Vi båda tyckte det var tröttsamt att vi själva gjorde det men ingen av oss tröttnade på att vi gjorde så mot varandra, och nu när vi gjort slut, så har jag försökt vara vän med henne också. Hon vägrar dock att vara min vän för hon säger att hon är rädd att falla för mig igen och bearbetar allt hon kan emot känslorna hon hade kvar för mig, för att bli av med de helt. Ändå trots allt detta, fortsätter hon med de martyrlekarna mot mig, såsom jag mot henne. Hon gör det inte mot någon annan har jag märkt. Jag vet inte om detta beror på att hon gör så för att hon känner sig tryggast med mig, men vi brukade alltid säga saker som varandra ville höra, varenda gång. Och hon har också nyligen sagt att hon fått bilden av jag var en sån som sa alltid saker som hon absolut gärna ville höra, och samtidigt så verkade allt jag sa så ärligt enligt henne. De var också ärliga, jag har aldrig sagt något till henne som var bara fjäsk eller tom smicker, utan jag verkligen smälte för henne.
Hon har också självmant gett mig smicker, utan att jag behövde be om det.
Vad som gick fel i vårt förhållande var annars det att hon var den som gjorde att vi slutade i med att ha ett förhållande, dvs hon styrde flörten, romantiken, växlandet av känslor, och allt möjligt. Jag hade bindningsproblem till en början men föll verkligen för henne, pga hennes personlighet, men också för hennes utseende. Hennes personlighet kom alltid före dock. Hon var bildligt talat den attraktivaste jag någonsin sett och det passerar inte en dag utan att jag är ännu stolt idag att jag var den som fick universums vackraste skapelse.
Jag såg givetvis det som en lyx att ha henne och sa det till henne otrolig många gånger trots att hon hade svårt att ta emot det. Hon hade själv sämre självförtroende också, men den verka ha förbättrats märker jag nu både under tiden och efter vi gjort slut med varandra. Jag gissar på att det kanske kan ha med och att göra hur jag beundrade hennes skönhet högt framför henne.
Men hennes föräldrar avskydde att hon gillade mig, jag vet inte varför, de har aldrig träffat mig eller hört talas om mig. Men de avskydde mig bara helt enkelt. Och det har gjort att hon fick hemlighålla saker om oss från de, eller eventuellt ljugit för de. Med åren som gick har sådant blivit mera som en börda för henne, fast hon tyckte det var mera värt att bära bördan och vara med mig, än att slippa bördan och bli av med mig. Jag tyckte hon verka må sämre och avskydde det så jag föreslog att vi borde göra slut med varandra. Förhoppningsvis vänta tills allting löst sig och sedan kunde vi försöka igen. Men hon förbjöd mig hela tiden, och jag har föreslagit det fler än en gång. En dag stod jag inte ut mer, så jag gjorde slut med henne oavsett vad hon sa, men så var det slut, och hon såg det som en gyllene chans att slippa bördan och passade på att släppa taget. Trots allt, fortsatte hon bära hemligheten, och vägrade låta föräldrarna veta något. Vi hade fortfarande kontakt efter vi gjort slut med varandra och jag bönföll henne att berätta för de om hemligheterna, de kommer ju uppskatta det. Det har gått för långt och för melodramatisk redan.
Men det vägrade hon göra och förbjöd mig att göra det åt henne med.
När vi blev tillsammans så var jag inte väldigt narcissikt av mig, jag tillochmed offrade vad jag hade i mitt liv bara för att hon skulle må bra. Jag slutade tex ha kontakt med mina vänner för att bevisa för henne att jag bara behövde henne i mitt liv. Att det var socialt nog. Trodde aldrig att det skulle ta slut mellan oss dock, så 2 år efter ingen annan än henne har därför lämnat mig ensam idag, och jag har svårare att skaffa nya vänner pga min depression, samt de tidigare vänner jag haft vågar jag inte direkt komma krypande tillbaka till.
Men det är annars sant, att jag blir då och då mallig av mig hur folk gillade mig pga min personlighet, det har mest att göra med hur jag brukar alltid försöka vara vän med tjejer som redan var upptagna, för att inte riskera vänskapen blir något annat. De upptagna skulle ju inte se någon romans i vår relation överhuvudtaget tänkte jag. Men ändå slutar det med att de flesta blir förtjusta i mig, somliga jämför mig med deras pojkvänner. Jag ogillade det mycket. Men det smickrade mig lite grann också.
Sådant har förstärkt min självförtroende till att förstå, om jag umgicks med en tjej så skulle jag
nog kunna sluta med att få henne om jag gjorde allting rätt. Och det har gjort mig till en narcissist.
Fast jag vill inte stjäla en tjej från någon kille. Ändå om det kan kännas härligt att ta tjejer från attraktiva killar som en form av bekräftelse att jag är bättre än en snygging (avundsjukan som talar). Attraktiv eller ej, så har de också känslor, och kan också bli sårad. Jag vill aldrig vara grunden till det.
Om jag får fråga, vad är det du saknar mest nu när förhållandet är slut: Hennes sällskap eller hennes bekräftelser på ditt utseende?
Utan tvekan sällskapet. Jag älskade vårt förhållande, jag älskade alla de minnen vi skapat. Jag älskar hur vi får varandra att skratta. Jag älskade hur våra bisarra vridna intressen och åsikter för saker och ting var så identiska.
Jag älskade hur vi hade väldig likadana personlighet, vår sätt att prata, vår sätt att hantera, vår sätt att prioritera, m.m.
- Att hon ens var tillsammans med mig var bevis nog att jag var attraktiv för henne (tanke på att hon kan få precis vem hon vill genom att bara stå helt stilla). Så hennes bekräftelser om mitt utseende var inte nödvändiga, jag bara tyckte om de extra mycket, som varm hallonsås på mjukglass.
Edit - glömde en sista :
Jag får intrycket att det var väldigt mycket fokus på dig och ditt utseende i ert förhållande, att du ville vara den supersnygge hjälten som tjejen (och alla andra?) beundrar och ser upp till. (Rätta mig om jag har fattat fel här.)
Nja, jag ville gärna vara en hjälte för mitt ex bara, men ville också kunna ge henne bonuset med att vara snygg. Jag var både övertygad och skeptisk över om hon verkligen tyckte jag var snygg, beror på hur solig dagen varit.
I förhållandet jag hade var fokuset riktade mot henne bara.
Bland andra fokuserade jag mycket på mig, när jag tänker för mig själv. Men agerar motsatsen, vilket jag hatar. Jag känner mig utnyttjad, och svag. Jag vågar t.ex. aldrig säga nej, jag lyder för lätt. Jag kan exempelvis handla mat om någon krävde det, jag kan diska eller tvätta kläder åt någon, men sen när jag gjort det lovar jag mig själv att det är sista gången. Och så blir det aldrig en sista gång.
Skulle dock inte skada om de kunde väl säga tack? Det är ju bara ett ord på 4 bokstäver, de behöver inte ens mena det. Jag vill bara höra det.
