BDD Sverige
2015-09-29, 23:00 *
Nyheter:
   Startsida   Hjälp Länkar  
Sidor: [1]
 
Författare Ämne: Hopplöst  (läst 970 gånger)
mamma
Nybörjare
*
Antal inlägg: 2


Hopplöst
« skrivet: 2008-05-06, 16:47 »

Hej, har en dotter på 15 år som fått diagnosen BDD i jan.08. Får KBT hjälp och antiderpessiv medicin. Har blivit lite bättre men kan fortfarande ej gå till skolan. Kan nu gå ut och gå med mej i skogen när ingen ser. Det går upp och ner hur hon mår och känner sig. Just nu är det neråt och hon vill ej leva, pratar om hur hon kan dö på bästa sätt. Eller att hon måste få göra en operation. Känns otäckt och hemskt att höra sin dotter med sådana tankar. Vi har en bra kontakt och hon berättar hur hon känner. Jag ska ej jobba mer denna vecka. Ut och träna är BUPs tips. Ja vi ska men det känns vuxen jobbigt. Något tips om var en anhörig kan hämta krafter vore tacksamt att få.
Loggat
Malins mamma
Moderator
*****
Antal inlägg: 1478


SV: Hopplöst
« Svara #1 skrivet: 2008-05-06, 20:04 »

Hej!

Jag förstår att ni har det väldigt jobbigt, både du och din dotter. BDD är en hemsk sjukdom.
Var man kan hämta krafter ifrån är svårt att säga men jag för min del har försökt att lära mig så mycket som möjligt om den här sjukdomen och det har hjälpt på så vis att jag numera inte ser BDD som en mystisk sjukdom som inte går att förstå sig på. Det finns orsak och verkan till allt som BDD-drabbade upplever.
Det är jättebra att tjejen så snabbt har kommit under behandling och KBT är ju den behandlingsmetod som har visat sig fungera mot BDD. Jag hoppas att de även ger bra råd till dig om hur du ska agera.
 
Det är en sak jag vill nämna ändå för säkerhets skull eftersom du skrev att dottern pratar om operation alternativt att hon inte vill leva.
Jag antar att du ser en operation som onödig och inte vill att hon gör det (+ att det antagligen är jättedyrt). Det är helt riktigt att plastikoperationer inte botar BDD (även om de drabbade tror det), risken är också mycket stor för att sjukdomen blir värre efteråt eftersom de oftast inte kan se en eventuell "förbättring" av sitt utseende. Eller att de börjar fokusera på nån annan del av utseendet istället. Besvikelsen kan bli mycket stor om de har sett operationen som sitt enda och sista hopp att må bra.

Så länge tjejen lider av BDD är det alltså viktigt att inte gå med på nån operation men om hon mår så dåligt att hon tänker på att ta sitt liv så ska du inte ta bort HOPPET att hon kan få operera sig nångång. Det bästa är att säga att hon kan få operera sig när hon blir frisk. Eller när hon blir 18 år, vilket antagligen är en evighet i hennes ögon, men jag tror inte ens man får göra såna operationer innan man är myndig.

Det är mycket positivt att ni kan prata med varann och att hon berättar vad hon känner. Det är även bra om hon berättar vad hon TÄNKER, eftersom känslorna kommer ifrån det hon tänker. Tankar går att ändra på och därmed ändras även känslorna.
Tänk på att en känsla är inget faktum, att man har en känsla är alltså ingen indikation på att det ligger nån sanning i känslan. Att vara rädd för att det finns ett spöke i garderoben betyder inte att det finns det. Att vara rädd för att folk ska tycka man är ful betyder inte att de kommer att tycka det.

Jag vet inte hur mycket kunskap du har om BDD men om det är nåt annat du undrar över så är det bara att fråga. Eftersom dottern är så ung ännu så finns det stora chanser att hon kan bli frisk med rätt behandling även om det verkar hopplöst just nu.
Välkommen hit till forumet, hoppas du har nytta av att läsa det som skrivs här.  Leende (smiley)

Mvh Malins mamma
Loggat

Nothing other people do is because of you.
It is because of themselves.
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: Hopplöst
« Svara #2 skrivet: 2008-05-06, 20:14 »

Tyckte det var bäst att lämna den här till dig, malins mamma. Leende (smiley) vill dock bara inflika att det går att operera sig under arton med föräldrars tillstånd. Kan tänka mig att många kliniker dock har moraliska regler och betänkligheter kring just det undantaget. Var bara det. Leende (smiley)
Loggat
Malins mamma
Moderator
*****
Antal inlägg: 1478


SV: Hopplöst
« Svara #3 skrivet: 2008-05-06, 20:47 »

Tack Godessceline!  Leende (smiley)
 
Men det var ju inte bra att det är så, om man tänker på vilken press det blir på föräldrarna. Hur ska de kunna stå emot sin unga dotter/son som hotar med att ta livet av sig om de inte skriver under på det?? Det vore en sak om man kunde vara säker på att den BDD-drabbade blev bättre av det men all erfarenhet visar att man inte blir det, däremot att man blir sämre. Jag har läst om så många som bittert har ångrat sin operation. Att man dessutom har gjort det med vilje gör att man skuldbelägger och hatar sig själv ännu mer.

Man får bara hoppas att kunskapen om BDD blir större på plastikkirurgiklinikerna också så att de lär sig att veta skillnad på BDD-drabbade och friska.     
Loggat

Nothing other people do is because of you.
It is because of themselves.
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: Hopplöst
« Svara #4 skrivet: 2008-05-06, 21:04 »

Ja, minns bland annat den ena tjejen från 'too ugly for love' som fick sin pappa att bekosta alla operationerna genom att berätta hur många bdd:are som tar livet av sig. Trevligt...

Läste någonstans att ca 30-40% känner till bdd, och då fanns största delen av de inte inom psykiatrin som man kanske kan tro utan inom plastikkirurgi och allmänsjukvården. Om jag förstod det hela rätt så utbildas plastikkirurger i usa numera i att känna igen symptomen på bdd för att kunna veta när de ska låta bli att operera och remittera till en psykolog istället. Tycker det låter jättebra med tanke på att många söker sig dit före de söker samtalskontakt.
Loggat
Superwoman3
Nybörjare
*
Antal inlägg: 24


Hemsida
SV: Hopplöst
« Svara #5 skrivet: 2008-05-06, 21:42 »

Hej Mamma!

Jag är också mamma till en flicka som idag är 17 år. Hon fick sin diagnos när hon var femton, nu ca 1,5 år sedan. Då hade hon ett år tidigare en dag bara slutat gå till skolan.
Min dotter har också tiggt och bett om en operation av sin näsa, något som hon vet att jag har satt mig emot. Nu äter hon medicin sedan 1, 5 år och mår mycket bättre, delvis tack vare dem men också p.g.a. andra omständigheter. KBT har hon dock inte velat ta till sig, men hon gick hos en terapeut ett tag, men hon följde mest upp hennes medicinupptrappning.
I vilket fall som helst, denna terapeut lyckas övertala mig till att låta min dotter få en tid hos en plastikirurg, enligt henne för att bli tagen på allvar, inte för att verkligen operera sig. Detta var inte sålyckat tycker jag. Det var med ett stort motstånd jag gick dit och efter att ha ringt och pratat med dem och förvarnat dem om läget. Vid första träffen fick hon prata med en sköterska som tittade på henne och tog bilder. Bara den situationen var hemsk tyckte jag, för hur mycket vi ändå visade att hon inte skulle få detta, så ingav det u hopp och som jag ser det, bekräftade hennes tankar om sig själv.
Efter detta var det meningen att hon skulle få gå en andra gång för att prata med en läkare. Men, faktum vara att hon inte ville längre då. Som hon sa:"Jag vet ändå att jag inte kommer att få göra det, så jag väntar till 18". Efter det har hon inte tjatat om det. Samtidigt vet jag att tankarna finns kvar. Poängen är tycker jag, att det blir dubbla budskap. Man ska absolut bekräfta (validera som det heter), hennes upplevelse alltså hennes känslor, men inte hennes tankar, alltså att hon skulle vara missbildad och ful. Om man då går med till en kirurg, så måste det bli förvirrat. Till saken hör också att innan hon fick sin diagnos, så var jag benägen till allt ( så den nämnda pappan kan jag faktiskt hysa förståelse för!), bara hon kunde må bättre. Så när hon pratade om operation, så kontaktade vi plastikkirurger inom Landstinget, men naturligtvis gör de inga skönhetsingrepp! Tack och lov!

För några månader sedan deltog jag i en anhörighetskurs på Ångestprogrammet på Karolinska sjukhuset, en fantastiskt givande upplevelse! Fem gånger träffades vi, några anhöriga och en till två behandlare. Vi fick lära oss massor men framför allt dela våra bördor med andra i samma sits. En viktig sak vi fick lära oss om bemötandet var just detta med validering. Ett agerande som faktiskt har betydelse i relation till alla våra medmänniskor, för det handlar om empati. Att bekräfta en annan människas upplevelse, känsla, men utan att för den skull bekräfta dennes tankar eller verklighetsuppfattning.

Om ni bor i närheten av Stockholms län, så tycker jag att du ska ta kontakt med Ångestprogrammet, för de planerar att ha fler anhörighetsutbildningar.

Lycka till!!
Loggat
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: Hopplöst
« Svara #6 skrivet: 2008-05-06, 22:03 »

Intressant att höra från någon som provat karolinskas anhörigprogram! Önskar det kunde finnas i göteborg och malmö också. Jag kan absolut förstå pappans reaktion jag också, alla föräldrar gör ju så gott de kan för sina barn för att det inte ska må dåligt. Det jag tyckte var mindre trevligt var dotterns manipulation men jag förstår att det är sjukdomen som talar och erkänner gärna att vi säkert är duktiga på att manipulera. Inte nödvändigtvis medvetet, men vi hittar ju tex sätt att undvika att göra sådant vi pga vår ångest tycker är jobbigt.

Att låta en bdd-drabbad son eller dotter gå till kirurg, även om det bara är för konsultation, tycker inte jag heller låter bra. Det faktum att det ändå var en kurator som föreslog det visar väl tydligt hur fruktansvärt viktigt det är att enbart ha folk som är utbildade att förstå sig på sjukdomen som behandlar. 'Vanlig' terapi och vanliga psykologiska regler och förhållningssätt gäller inte nödvändigtvis och kan kanske till och med förvärra läget, vad vet jag. Tycker dock det är underbart att ett anhörigprogram har startats, även om det som sagt bara finns i stockholm. Leende (smiley)
Loggat
Superwoman3
Nybörjare
*
Antal inlägg: 24


Hemsida
SV: Hopplöst
« Svara #7 skrivet: 2008-05-06, 22:34 »

Måste lägga till en viktig sak (kanske ska jag skapa en egen tråd till detta?)

Den 30 maj hålls ett seminarium om BDD på Karolinska, särskilt för behandlare, alltså inte för anhöriga eller drabbade. Kanske något at framföra till terapeuter som några här går hos?
Mer information om detta finns på www.levamedbdd.dinstudio.se

Sprid detta i vården!!!
Loggat
CyanideCupcake
Veteran
****
Antal inlägg: 1381


SV: Hopplöst
« Svara #8 skrivet: 2008-05-06, 22:37 »

Det låter ju kanon! Jag har personligen ingen kontakt med psykvården just nu men hoppas verkligen alla som har det sprider informationen vidare. Leende (smiley)
Loggat
mamma
Nybörjare
*
Antal inlägg: 2


SV: Hopplöst
« Svara #9 skrivet: 2008-05-09, 12:39 »

Tack för era inlägg. Jag har en annan fundering som rör skolan som hon ej har varit i på ca ett halvår. Har försökt att gå till skolan på morgonen men har ej kunnat gå iväg när hon sminkat sig, blir nästan aldrig bra. Har slutat att tjat och varit i skolan och berättat för alla berörda lärare som tycker att hon ska bli bra och att hon sedan kan ta igen det missade.

Stämmer det? Och hennes oro, kommer jag någonsin att kunna gå till skolan?
Loggat
Superwoman3
Nybörjare
*
Antal inlägg: 24


Hemsida
SV: Hopplöst
« Svara #10 skrivet: 2008-05-10, 13:08 »

Hej Mamma!

Jag tycker att er situation ser så hoppfull ut med tanke på att hon tar emot KBT och medicin, att du utan problem kan försäkra henne om att hon absolut kommer att kunna gå ut. Eftersom min dotter inte har tagit emot terapi, så kan jag jämföra med det. Kortfattat är hennes situation den att hon inte fick några betyg alls när hon slutade nian och att hon idag, 17 år, då hon borde varit i år 1 på gymnasiet men är inte där. Hennes terapi har istället egentligen bestått i att hon fått bekräftelse av sin pojkvän samt att jag tror att hon upplever att hon har funnit en massa annan motivation vilket har tagit henne framåt på egen hand. I dagsläget har hon faktiskt arbetat i tre veckor i Norge!! Första gången på 2,5 år som hon har infunnit sig på en plats (skola, praktik eller arbete), så lång tid sammanhängande! Jag tror därför att medicinen har gett henne den grund hon behöver att stå på. Sedan är det förstås så att BDD yttrar sig olika hos olika individer. Just nu upplever jag att hennes är väldigt lätt, men samtidigt vet jag att jag för mindre än 1,5 år sedan var förtvivlad, då alla persienner var nere och hon inte gick utaför dörren. Jag toro också att problemen kan gå i vågor. Jag känner t.ex. fortfarande att det är en dag i taget. Varge dag pratar jag med henne och varje gång måste jag fråga om hon har arbetat. Hela tiden i beredskap för att det blir ett nej.

Jag tycker det är mycket bra att du har infromerat lärarna om hennes problem, det underlättar för henne. Skolan kan man alltid ta igen, jag är dessutom lärare så det vet jag. Ett annat alternativ är, om hon pallar det, är att hon får hemundervisning. Skolan är skyldig att erbjuda åtminstone 5 tim hemudnervisning i veckan om särskilda skäl finns. Nu kan ju detta vara omöjligt om hon inte vill visa sig, men kanske kan det också bli en del i hennes KBT? Ni kan väl höra vad terapeuten säger? Att ta igen allt kan ju så klart bli jobbigt men det finns många alterantiv. Gymansiebehörighet innebär ju främst att man har betyg i sv ma och eng. Men som alla har sagt till mig, skolan kan man alltid ta igen, äben som vuxen, fast jag fröstår din och hennes or till 100%!! Jag har varit där länge men hyser ändå hopp nu, då jag tror att små frmagångar ändå bygger upp självkänslan och därmed förmågan att ta ett steg till!


Loggat
Sidor: [1]
 
 
Gå till:  

Drivs med MySQL Drivs med PHP Powered by SMF 1.1.11 | SMF © 2006, Simple Machines LLC Giltig XHTML 1.0! Giltig CSS!