Hej!
Vet precis hur du har det, för det tog lika lång tid för mig att våga sova utan smink med min pojkvän. Men till slut så hade det gått ett halvår och det var massa problem i vårt förhållande och han hade tröttnat, dels på att jag alltid sminkade mig och att det tog så lång tid... Så han sa "“det här funkar inte längre... Jag vill göra slut." Och jag brast ihop totalt, började gråta som om jag hade ett helt hav inom mig och jag lovade honom att jag från och med den stunden skulle vara utan smink när vi var ensamma. Så nästa dag var jag tvungen att hålla mitt löfte... Hade ont i magen, men till slut så sminkade jag av mig allt och han kom... Och han log och sa "Ja, men det var ju va jag trodde... Du är ju precis lika vacker utan smink!"
Och lättnaden var verkligen stor... Men han är väldigt lite fåfäng själv, jag får tjata på honom att göra sig i ordning ibland
Och det bästa han vet det är typ att vara riktigt sluskig! Haha. Så jag hade tur... För han ser verkligen det inre. Han brukar säga "Du är hur vacker som helst, men det är bara en yta. I en blind värld vore en yta inget värt!"
Men de första månaderna av vårat förhållande så sov jag först med smink på (Huu! Mardröm för mig som har hud-bdd, d.v.s. inte vill täppa till huden i mer tid än vad som är absolut nödvändigt, för att den ska reagera med massa trassel, vilket den gör då den blir tilltäppt.). Men efter ett tag så sminkade jag bara över de värsta (alla pigmentförändringar som jag har fått för att ha rivit sönder min hud, då jag sett massa saker på den som ingen annan sett) men nu, efter 8 månader tillsammans kan jag sova helt utan och det är så fruktansvärt skönt!
Underbart är också att slippa göra sig i ordning varje gång han ska komma hit, för det fick mig verkligen att inte vilja träffa honom, för det är så jobbigt att åka igenom den känslokarusellen som man som BDD drabad har när man sminkar sig. Men ibland så gör jag mig i ordning iaf, bara för att jag älskar smink! Men han ger mig lika mycket komplimanger osminkad som sminkad och det är så skönt!
Ska försöka svara på dina frågor:
Hur ska jag göra?Jag tycker att du ska berätta för honom om hur du känner, om du inte redan gjort det. Säg att det är en sjukdom och att du inte har valt att känna så...
Hur ska jag våga släppa in honom i mitt helvette?Efter att du sagt som det är, att du antagligen har en sjukdom som kallas BDD och som gör att du ser på dig själv annorlunda än vad andra gör, så försök att verkligen lyssna på vad han svarar och hur han reagerar. Försök lita på att han är med dig, alltså tycker han om dig, t.o.m. älskar dig? Och de man älskar vill man ju trösta när de mår dåligt, eller hur? Han kommer säkert bara vilja hjälpa dig att må bra igen och du måste våga låta honom göra det! Det är jätteskönt att ha nån att dela den här sjukdomen med, någon som vet om den... Det blir ett för stort tryck inombords annars.
Hur gör ni?Som jag tipsade om där uppe så berättade jag hur det låg till och försökte verkligen förklara... Jag visade honom den här sidan också, och han gick in och läste om sjukdomen och andra människors synsätt på sig själva o.s.v Det hjälpte honom att förstå mig. I början när vi skulle sova ihop, så bad jag honom att vi skulle sova med totalt mörker och att han skulle försöka att undvika att titta på mig innan jag hade stigit upp och gjort mig i ordning...
Om du vill så kan du ju försöka att trappa ner på sminket en aning varje gång du är med honom, så blir det inte en så jättestor skillnad från den sminkade du till den osminkade du.
Lycka till och hoppas allt går bra!
Krams
