Hejsan! Tyvärr vet jag inte var den psykologstudent jag gick his jobbar nu men hon bör vara färdig psykolog vid det här laget. När jag gick hos henne gick hon sin sista termin på psykologprogrammet och behandlingen med mig var en del av hennes utbildning. Det hjälper nog inte om jag ger dig hennes namn alltså, för hon kanske inte ens jobbar med KBT idag och jag vet inte om hon vill att jag lämnar ut det. Men - sök till psykologiska institutionens psykoterapimottagning (och sök just KBT, inte traditionell psykoterapi), så kanske du får en annan student. Jag kan ju inte garantera att alla är lika bra som den jag hade (hon var allmänt duktig och dessutom stämde personkemin oss emellan) men det är väl värt ett försök! Studenterna har ju liksom ett mål, de vill bli klara med sin utbildning och få sin psykologtitel och därför tror jag de brinner mer för sin uppgift än en person som jobbat som psykolog i många år.
Här är en länk till institutionens hemsida och en intresseanmälan till terapin:
http://www.psy.gu.se/psykoterapimottagning/KBT/. Man får först komma på ett bedömningssamtal där en psykolog avgör om han/hon tror att någon av studenterna kommer kunna hjälpa en. Om man blir antagen kostar terapin 100 kronor per gång om jag inte minns helt fel. Lycka till!
Off topic: Malins mamma, jag blev mamma den nittonde september, två veckor efter mitt beräknade datum. Vi fick en liten tjej och har gett henne namnet Malva.
Förlossningen gick fint och nu när hon är en månad gammal har jag börjat vänja mig så smått vid mammarollen.
Visst är livet helt förändrat och det kan vara jobbigt ibland, men i stort känns det bara helt fantastiskt! Det känns som det är min tur att må bra nu efter alla år... Har flyttat hemifrån till en ny stad och även det känns bra. Jag har börjat om på nytt. BDDn gör sig påmind ibland men jag låter tankarna passera och de hindrar mig inte från att göra någonting. Förut ledde alltid tankarna till att jag kände obehag och var tvungen att "göra något åt dem" typ sminka mig, göra om något i utseendet eller grubbla kring varför jag ser ut som jag gör och jag undvek ju många situationer, men så är det inte längre. Visst, jag känner mig inte lika stark alla dagar men man är ju inte jätteglad jämt så jag ser det inte som ett problem. Jag kommer alltid iväg och får gjort det jag ska iallafall och jag kan ha roligt trots att jag inte är nöjd med hur jag ser ut.
