Att inte kunna gå ut

[ValseDeMelody]

Anonym

Sänt: 10 Feb 2006 14:18:38


Tror mig förstå den känslan ganska väl.

Av det du säger att döma så låter det ju som att du har BDD, men det är ju inte upp till mig att avgöra. Det där vet nog du mycket bättre än jag (:

Hur länge jag haft BDD? Det vet jag inte riktigt. Jag vet inte riktigt när mina fixeringar eller föreställningar blev såpass "allvarliga" att de kunde klassas som BDD. När jag gick i mellanstadiet började jag nog lägga märke till vissa saker i mitt utseende som jag inte tyckte såg helt "rätt" ut, men det var inte förrän i högstadiet som det eskalerade och började påverka mitt liv på liknande sätt som det gör idag, om än inte till samma grad.
   I dec/jan under mitt första år i gymnasiet var det första gången jag inte "kunde" ta mig ut eller träffa någon under en längre period (5 veckor) på grund av ångesten jag kände inför mitt utseende.

Vet verkligen inte hur länge jag kan säga att jag haft BDD, tanken på att mina "defekter" skulle kunna vara inbillade och att jag kanske hade en sjukdom slog mig först när jag upptäckte att det fanns något som stämde precis in på det jag led av, och hade ett namn och många offer. Jag trodde ofta att det, vid sidan om min depression och ångest, kunde vara social fobi eller agorafobi, men det kändes aldrig 100% rätt. Oj, nu blev det kanske lite långt. Klockan är mycket och jag börjar svamla, haha.


Hur länge har du haft BDD, eller plågats av den här typen av känslor?


Kramar,
M

[Anonym]

Jag lider av aneroxia och BDD. jag kan inte heller gå utanför dörren. Käner mig ful,fet och äklig. Äter även jag antideprisiv medicin.

[ValseDeMelody]

Anonym

Sänt: 13 Feb 2006 11:56:31

Har också ätstörningar, så jag vet hur det kan kännas. Vilken medicin äter du, och känner du att den hjälp något?

Kram,
M

[Anonym]

Hej igen, ValseDeMelody.

Jag skrev som anonym 9 Feb 2006 22:42:36.

De senaste dagarna har jag upplevt lite färre biverkningar, men illamåendet och yrseln är återkommande. Jag kan inte påstå att
medicinen har hjälpt ännu, men som sagt så brukar det ju ta åtminstone ett par veckor innan man märker någon skillnad.
I helgen mådde jag stundvis ganska hyfsat, men jag tror inte att det har att göra med medicinen. Man har ju mer eller mindre bra stunder även som bdd:are.
Men nu börjar ångesten ta över mig helt igen. Jag kunde inte gå till skolan idag heller. Jag ser ut som intefanvetjag och jag kan inte sluta tänka att det vore bättre om jag dog, fast jag vet att jag inte får tänka så.

[Anonym]

ValseDeMelody

jag äter zoloft. Och den hjälper när du ätit den i ca fyra veckor. Men återfallen kan komma ändå fast de tar längre tid mellan gångerna.Förhoppningsvis försviner även återfallen med tiden.

kram kram

[Anonym]

10 Feb 2006 14:18:38
samma anonym

ValseDeMelody

Jag börja tycka mitt utseende var konstigt redan i lågstadiet, men det kan ju vara osäkerhet för jag var osäker och rädd när jag var liten. Även mellanstadiet tyckte jag inte om mitt utseende och i högstadiet var det hemskt för då blev jag mobbad och då tog det riktigt fart med hur hemsk jag kännde mig i mitt utseende.

Gymmnasiet var det lugnar för det var ingen som kritiserade mitt utseende på samma sätt som det hade varit på högstadiet. Jag tyckte jag var hemsk och såg ut som ett monster och var inte värd någon människa överhuvudtaget, men klara ändå av skolan. Jag hade vänner och så då.

Efter gymnasiet då drog jag mig undan alla, för tycker jag bara blir fulare och fulare alla defkter bara växer och växer. Jag vet inte om jag har bdd för jag har aldrig blivit dignosterad för det men jag har alltid lidit av mitt utseende och tror att världen och mitt liv skulle vara bättre med ett finare utseende eller åtminstone inte se ut som ett monster.

Jag har blivit så rädd för all socialkontakt med människor förutom min familj, men annars drar jag mig undan helt.

ursäkta det långa meddelandet!

[indigo27]

Jag går inte ut om jag inte absolut måste. Och det måste jag sällan. Fast jag försöker komma ut och promenera ibland, och gå ner till gymmet som ligger i huset mittemot. För mig är det så att konditionen av min hy bestämmer mycket. Om den är fläckig och sårig, vilket den ofta är, då går jag inte ut. När jag ser mig själv i spegeln och hyn är dålig då blir jag på så dåligt humör och känner mig ledsen, det får min dag att bli grå och de få människorna jag står nära ser hur jag beter mig på för dem oförklarliga sätt. Är jag duktig har jag låtit bli min hud så länge att den för en gångs skull är klar och då blir jag som tokig, har massa energi och sprudlar av livsglädje! Då passar jag på att träffa mina kompisar, gå på fest eller ut på stan. Jag mår bättre än någonsin och vill aldrig gå hem. För väl hemma finns ensamheten framför spegeln, och tystnaden som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är ok. Finns det verkligen inte något som måste ses efter och rättas till..? Det dröjer oftast inte länge förrän jag skadat mig igen och jag får vänta många dagar till innan nästa äventyr. Besatt av mitt utseende? Inte egentligen. Men jag strävar mot högsta möjliga renlighet och perfektion, och av någon anledning vill jag hellre ha en massa fula röda märken i ansiktet än att ha minsta orenlighet i hyn. Jag är Jungfru, vilka soltecken har ni?

[Anonym]

indigo27:

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Mitt humör avgörs nästan helt av min hy. När jag har ful, finnig, ärrig och sårig hy kan jag vara väldigt deppig och på dåligt humör, ibland orkar jag knappt prata eller röra på mig. De gånger min hy är okej (nu var det evigheter sedan... flera månader sen) blir jag översocial och helt jobbigt glad. Jag saknar det.

Jag är skytt, för övrigt.

[Anonym]

"De gånger min hy är okej (nu var det evigheter sedan... flera månader sen) blir jag översocial och helt jobbigt glad."

jag hade UNGEFÄR några såna dagar för inte alls längesedan..nu saknar jag dem..känner mig bara nere och värdelös nu, såna vändningar är hemska.. /Antonym

[ValseDeMelody]

Anonym

Sänt: 13 Feb 2006 13:38:04


Visst har man sina bättre respektive sämre dagar, även som BDD:are (: Tack och lov..! När jag gick i skolan brukade jag oftast känna mig lite bättre på helgerna, eftersom att det inte fanns något direkt "tvång" att ta sig ut. Men skolan var väldigt jobbig och ångestframkallande. Känner ofta att det vore "bättre" om jag var död, men du har rätt - så skall man inte tänka. Det finns hjälp att få, även om det förmodligen kan komma att ta sin tid och innebära några "nederlag", så är det värt alla chanser i världen. Det är väldigt ofta jag känner att allt är hopplöst och tror att jag aldrig kommer att kunna leva som "normalt" igen, men jag vet att det inte är hopplöst såvida jag inte ger upp hoppet självmant.

Hang in there!


Kram,
M

[ValseDeMelody]

Anonym

Sänt: 14 Feb 2006 15:22:03

Hej!

Ett långt meddelande är bara trevligt, tycker jag. Verkligen tråkigt att höra att du blivit utsatt för mobbing, det måste ha varit jättejobbigt /: Är man missnöjd med sitt utseende eller något annat så brukar man ju vara hård nog mot sig själv redan som det är... Så otroligt synd när människor beter sig på det sättet. Har väldigt svårt för att tro att du ser ut som ett monster, även om det är så du känner dig. Vet att det är så det känns.

Det är ju lätt att det bara bli värre när man väl dragit sig undan, det blir svårare och svårare att gå ut, man blir ju så ovan. Har du funderat på att söka hjälp, eller har du kanske fått någon typ av hjälp?


Kram,
M

[ValseDeMelody]

indigo27

För väl hemma finns ensamheten framför spegeln, och tystnaden som får mig att ifrågasätta om jag verkligen är ok. Finns det verkligen inte något som måste ses efter och rättas till..?

Personligen så... har jag alltid tyckt att något med mitt utseende har varit fel och att förändring varit nödvändig. Speciellt när jag spenderat extra mycket tid framför spegeln. Tror aldrig att jag kommer kunna bli nöjd med mitt ansikte, oavsett hur mycket jag skulle operera det, sminka det, eller vad jag nu skulle kunna komma på för "lösningar".

Man kommer alltid på något.

Jag är kräfta. Är du intresserad av astrologi? (: