Att inte kunna gå ut

[Anonym]

Hej,

I'm new here. Det känns fruktansvärt svårt för mig att skriva det här just nu, men jag vet verkligen inte vad jag skall göra. Jag undrar ifall det är någon mer här som har eller har haft väldigt svårt för att ta sig ut, visa sig ute, eller umgås med andra på grund av BDD? Är 20 år, har även ätstörningar och lider av depression. Känns som att jag tappat kontrollet totalt, min BDD har blivit värre än någonsin och jag har knappt varit ute alls sedan november 2004, bortsett från tiden jag spenderat i sommarstugan där ingen kan se mig. Har slutat att umgås med vänner och klarar inte av att göra något "vardagligt" som utspelar sig utanför husväggarna. Kan inte sova, vill inte leva, allt är en ond cirkel jag inte kan ta mig ur.

Har någon här några liknande upplevelser?


Sköt om er,
M

[Anonym]

Oj. Jag var visst inte inloggad. Mitt användarnamn här är "ValseDeMelody".

[Anonym]

Hej, ValseDeMelody!

Jag kan ta mig ut när det behövs, även om det i många fall kan vara väldigt svårt, men klarar oftast inte av att gå till skolan. Jag kan träffa min pojkvän för det mesta, fast ibland får han inte se på mig. Vänner är ganska uteslutna, jag träffar sällan någon...

Jag har också depressionssymptom samt har haft ätstörningar, är inte helt fri från dem, men de är inte alls lika allvarliga som tidigare. Periodvis är jag nästan fri från dem, men ibland får jag återfall av både svält och hetsätning och kräkning. Jag har oftast ett rätt sjukt tankesätt kring mat och vikt, även om jag är bättre även på den biten med numera.

Så, jag känner igen mig mycket i ditt inlägg, även att du tyvärr verkar ha ännu svårare att ta dig ut.

Du skriver att du inte kan sova, inte vill leva och att det är en ond cirkel du inte kan ta dig ur. Men du kan ta dig ur det. Jag vet att det inte känns så, jag känner ofta likadant, men det måste gå. Bara man kämpar vidare så ska det gå.

Har du uppsökt psykolog eller liknande? Om inte så är det bra om du gör det och får hjälp så fort som möjligt. Ingen ska behöva må så dåligt.

Kram.

[ValseDeMelody]

Nu tror jag att jag lyckats logga in iallafall, phew...

Vad skönt att du har en pojkvän som du kan träffa iallafall (: Känner igen mig i att inte kunna gå till skolan, jag sjukskrevs två gånger i gymnasiet på grund av vad jag då trodde vad depression och ångest. Då visste jag inget om BDD. Har fortfarande inte tagit studenten, tyvärr. Tycker att det är väldigt starkt att kunna ta sig till skolan eller jobbet när man lider av något som t.ex. BDD, well done!

Mina ätstörningar är nog, åtminstone utåt sett, inte lika allvarliga som tidigare. Att jag inte kan gå ut beror en del på just det - att jag gått upp i vikt. Känner mig som ett berg. Det jag har mest problem med vad gäller mitt utseende är nog ansiktet (symmetrin, benstrukturen, proportionerna), ironiskt nog.

Tack för de tröstande orden, det känns så mycket bättre bara av att höra att andra går igenom samma sak. Inte för att det är något man önskar någon, men... att någon sitter i samma båt, det är alltid en tröst. Det är bara det att det gått så lång tid och att jag verkligen har försökt, trott att det kan bli bättre, och krafterna börjar sina. Alla nederlag tycks sätta sina spår.

Nu pratar jag inte med någon, men jag äter anti-depressiva sedan lite mer än tre år tillbaka. Jag skulle väldigt gärna vilja börja prata med någon igen, det enda som hindrar mig är just det att jag inte klarar av att ta mig ut. Och du, har du sökt hjälp hos en psykolog el. liknande? Tack för ditt svar, förresten!



Kram,
M

[Anonym]

Jag känner igen mig i det du skrev.

Jag har inte ätstörningar men jag undviker att ungås med människor överhuvutaget och det ända jag gör är att försöker klara av skolan.

Jag har istort sett inga vänner kvar eftersom jag inte vill träffa någon alls och tycker att jag har en grotesk kropp och tycker inte jag är värd några vänner eller pojkvän alls för då skulle det vara synd om dem för att tvingas ungås med mig.

[Anonym]

ValseDeMelody

Undrar hur medicinen påverkar dig, känner du dig inte lite starkare av den? Den bästa behandlingen är väl en kombination av någon form av terapi och mediciner.  Det kan vara svårt att ta sig iväg till vård ensam, har du någon som du kan prata med och som kanske kan hjälpa dig att komma iväg på terapi? Många gånger kan det hjälpa om man kommer till någon som man kan prata med och som helst känner till BDD.

Kram på dig.

[Anonym]

ValseDeMelody:

(Jag är anonym 9 Feb 2006 00:37:09). Jag har tidigare gått i samtalsterapi, men tyckte inte att det gav någonting. Jag började nyligen i kognitiv beteendeterapi och nu har jag precis börjat använda antidepressiva. Kan väl inte direkt påstå att jag gjort några framgångar än så länge, men jag tror att kbt:n kommer att hjälpa.

Det vore nog bra om du fick kbt, i vissa fall kommer psykologen hem till patienten i stället, så på så sätt blir det nog lättare. Det är nog särskilt viktigt att du börjar med kbt nu eftersom det har gått så långt att du inte kan gå ut längre.

Kram kram.

[ValseDeMelody]

Anonym


Sänt: 9 Feb 2006 11:42:52

För mig gick det bra att gå i skolan ett tag efter min första sjukskrivning, just bara för att det enda jag fokuserade på var skolan och mat. Fast det brast ju tillslut, tyvärr. Tiden sätter sina spår. Har du sökt någon typ av hjälp för din BDD?

[ValseDeMelody]

Anonym


Sänt: 9 Feb 2006 13:52:31

Jag vet knappt vilken verkan medicinen har på mig längre, jag har ätit den så pass länge nu att jag vant mig. Har inte provat att göra något uppehåll, men den jag äter nu är iallafall den som fungerat bäst för mig, även om den känns något otillräcklig (Zoloft). Min mamma skulle kunna, och har erbjudit sig att, se till att jag får kontakt med någon som jag skulle kunna tala med. Jag måste nog försöka ta det steget nu, även om det känns fruktansvärt och jag inte har en aning om hur det skall gå till.

Nu känns det som att jag frågar alla detta, men har du haft kontakt med någon psykolog/terapeut?


Kramar.

[ValseDeMelody]

Anonym


Sänt: 9 Feb 2006 14:34:19


KBT verkar ju vara ett bra alternativ vad gäller både depression och BDD, det känner jag själv att jag skulle vilja ge en chans. Tanken på hembesök hade inte slagit mig förrän nu när jag läste ditt inlägg, och det skulle kanske kännas betydligt mycket lättare. Efter all den tid som gått, känns det som att jag inte har något val. Jag kan inte fortsätta intala mig att jag skall kunna komma ur det här på egen hand, antar jag.

Vilken anti-depressiv medicin är det du äter nu?


Kramar,
M

[Anonym]

ValseDeMelody

Jag var anonym som skrev 9 Feb 2006 13:52:31.

Jag har inte erfarenhet av medicinering, men jag tycker inte att det verkar bra att äta medicin om man inte vet hur eller om den hjälper. Förmodligen så har den kanske hjälpt dig någerlunda, men kanske inte tillräckligt av döma av det du skriver här. Skulle du inte kunna prata med läkaren som skriver ut medicinen åt dig? Han/Hon borde också kunna ge dig remiss till en terapeut eller likande. KBT verkar ju vara den allra bästa terapiformen för BDD så det skulle ju vara jättebra om du kom till en sådan.

Jag har haft kontakt med terapeut för andra besvär än BDD, men utifrån den erfarenheten så var det hemskt jobbigt att ta sig iväg, men när man väl satt där så kändes det bättre än vad det gjorde innan. Det är inte så farligt som man tror, kom ihåg det.

Så försök att peppa dig själv att ta dig iväg och jättebra om din mamma kan hjälpa dig.

Kramar

[Anonym]

Jag är anonym som skrev 9 Feb 2006 14:34:19.

Ja, jag tycker verkligen att det vore en god idé att söka hjälp, ValseDeMelody! Kbt brukar som sagt funka väldigt bra i såna här lägen.

Jag äter Zoloft (såg att du gör det med). Har bara tagit det i tre dagar nu, men har redan fått lite biverkningar som illamående, feber, yrsel, konstig synskärpa till och från, stelhet och spänningar i nacke och huvud, och nån olustig känsla i kroppen ibland.

[Anonym]

samma anonym 9 Feb 2006 11:42:52

ValseDeMelody


Har varit och pratat med psykolog, men kände att det hjälpte inte och slutade istället. Visste inget om bdd när jag gick och pratade med psykologen. Den psykologen jag pratade med förstog inte alls hur jag kännde eller tänkte så det känns det menningslöst att fortsätta med det.

Jag har kännt mig så länge ful och konstig att jag har vant mig vid den känslan att stå utanför pågrund av mitt utseende eller känslan inför mitt utseende.Jag vet ju inte om jag har bdd, men jag är ganska säker på det är så. Allt som jag läser om det passar så bra in på mig.

hur länge har du haft bdd?

[ValseDeMelody]

Anonym


Sänt: 9 Feb 2006 21:11:57

Det som gör det svårt för mig att avgöra huruvida medicinen hjälper eller ej är att jag ju inte har en aning om hur det skulle kännas utan den. Känner mig verkligen inte glad nu, men utan den skulle jag ju kanske kunna känna mig ännu deppigare - det är så svårt att veta. Jag tror också att den hjälper mig åtminstone en aning, men en aning känns inte tillräckligt.

Har aldrig pratat med någon om min BDD förut, bara om depression och ångest. Skall verkligen göra ett ordentligt försök, även om det får göras i små steg. Huvudsaken är att det här byter riktning nu. Tack för ditt svar! (:


Kramar,
M

[ValseDeMelody]

Anonym


Sänt: 9 Feb 2006 22:42:36

Som tur är så har jag inte upplevt så många av biverkningarna Zoloft kan ge, men jag vet nog hur det kan kännas utifrån vissa erfarenheter av andra anti-depressiva. Har biverkningarna hållit i sig, och har hunnit märka någon positiv effekt ännu? Det är kanske väldigt tidigt att ställa en sådan fråga, vanligtvis tar det ju ett par veckor innan man kan besvara den.


Kramar,
M