Samma visa varje gång man fixar till sig...

Jag vill gärna kopiera in nåt som Zunzita skrev här för ett år sen ungefär, (hoppas det är okej om du ser det här, Zunzita):

"Tjena!

Eftersom jag nu är relativt fri från det som MÅSTE ha varit BDD kan jag försöka säga något om hur man EGENTLIGEN ser ut. Så här är det: Egentligen ser man helt okej ut, precis som alla andra.

Jag märker det när jag kollar på gamla foton (nya har jag fortfarande svårt för) och när jag tittar i speglar (t.o.m. provrumsspeglar om det är en bra dag). Jag känner igen mig själv, känner att jag har kontroll över mitt utseende, för första gången i mitt liv. När man har BDD har man egentligen ingen aning om hur man ser ut, jag känner igen mig i din beskrivning, Marty. Jag hade en känsla av att ansiktet liksom rörde sig och förändrades hela tiden för att det var så fult, groteskt och "fel" och att människor och t.o.m. djur hade svårt att uppfatta vad jag sa för att de var så äcklade av mitt utseende.

Det som kanske kan verka konstigt för en BDDare är att man får kontroll över sitt utseende först efter det att man vågat släppa taget och förlåtit sig själv för allt det elaka man gjort sig själv genom att hata sitt utseende. Post-BDD kan jag prata inför människor och efteråt tänka: "Oj, jag tänkte inte alls på hur jag ser ut!"

Det är faktiskt insidan som räknas. På riktigt. Även min insida, och din. "

//Malins mamma