bdd och förhållanden.

[CyanideCupcake]

Nej, det låter inte alls konstigt. Utseende är för mig nästan totalt irrelevant i andra människor och hur jag ser på dem; skulle aldrig någonsin döma nån på grund av deras utseende. Det är bara på mig själv jag har så sjukt höga krav.

[krossat ansikte]

För 3,5 år sedan var jag tillsammans med en tjej, Jag 19, hon 15 och hon visste om min bdd. Jag brukade bli rosenrasande när hon ville fotografera mig eller ta bilder på mig via hennes webcam. Jag bokstavligt talat gick och gömde mig..
Hon visste om att jag använde smink, använder väldigt lite foundation varje dag. En 50 ml tub räcker i 6månader men en fredagkväll innan vi skulle på fest då stod hon inne i badrummet och skulle fixa till sig. Jag stod och väntade på min tur.. (kan verkligen inte befinna mig på en toalett med andra människor samtidigt, speciellt inte att dela spegel..)
När hon såg att jag stod o väntade antar jag att hon började tröttna på mitt beteende, hon gav mig en örfil, tog tag om min hals och drog mig framför en spegel. "Detta är du, detta är du förhelvete. Lär dig acceptera så som du ser ut för såhär kommer du att se ut för resten av ditt liv. Jag tycker du är vacker och jag älskar dig". Medan jag fick se helvetet mitt framför ögonen på mig, fällde jag tårar. Det var riktigt smärtsamt att se någon trycka ens ansikte mot en spegel och notera att hon bara var 15år..
19åringen blev söndermalad av en liten 15år... Några veckor senare åkte hon till bulgarien och fann en ny pojkvän samtidigt som hon var otrogen.

Men efter det förhållandet, vågar jag endast se mig själv i den spegeln som finns i badrummet (hade en väldigt fruktansvärt fobi för speglar tidigar. Har det nu också men lite lidrigare). Ibland brukar jag låsa dörren och bara stå där och titta in mitt ansikte. Jag försöker acceptera den jag är.. men ack så svårt det är..


Det går att dejta människor med sin sjukdom, bara de förstår att det tar tid och mkt tålamod för att komma någonvart + att de respekterar en för vad man går igenom. Då har du förmodligen hittat en toppentjej eller kille.

[vinterglas]

Jag har alltid haft svårt för relationer öht på grund av min BDD, vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Har väl inte haft något direkt förhållande tidigare, men de är ändå på den nivå att de är jämförbara med en pojkvän om man ser till flera punkter. Alla de relationerna har varit desutrkitva och jag har förstört så otroligt mycket genom min bild av mig själv och bla. oförmåga att ta komlipanger. Också har jag varit oerhört svartsjuk.

Nu är läget lite annorlunda. Han, som alla förutom jag och han själv typ, påstår är min pojkvän är många år äldre och har tidigare varit gift. Jag är aldrig bitter över det, eller blir svartsjuk när han pratar om gamla flickvänner i förbigående. Jag mest tar saker för vad de är. Jag tror också att han och hans person, har hjälpt mig att våga vara osminkad för honom. Visst, jag sminkar bara av mig på kvällen, instängd i badrummet, själv och det första jag gör är att gå upp och sminka mig... och det är nästan alltid mörkt när vi går upp (han börjar jobba 07 och går upp 05)... men ändå. Att vara osminkad i mörkret är en stor grej för mig med tanke på att jag förut inte ens visade mig osminkad för min familj.


Dock en sak som jag inte vet ifall jag ska skratta eller gråta åt:

När jag sov över där andra eller tredje gången så hade jag tagit bort sminket eftersom vi tänkte lägga oss. Han tänkte bara ut och röka först och han sa "du kan ju ta bort sminket så länge".

Hmm, är jag alltid skitful, eller är det bara inte så stor skillnad mellan sminkad och osminkad på mig? Antagligen det första liksom, eftersom skillnaden är ohyggligt stor på sminkad och osminkad i mitt fall.



Vi är inte direkt något gulli-gull par och det där med komplimanger och sånt ligger inte ritkigt för oss. Han har väl sagt några gånger att jag är söt och så, men annars inte mer med det. Men jag tar hans vilja att ha sex, även när jag är osminkad och ful, äcklig i dagsljus, som någon slags bekräftelse på att jag duger. Han är inte direkt den som skulle ha svårt att ragga upp vilken tjej som helst som han vore intresserad av så ja, det blir någon indirekt komplimang ;-)

[sophie]

jag vet att jag sa tidigare att det kan funka med bdd och förhållanden, detta till min förvåning. men måste erkänna att jag börjar tvivla. den kille/tjej som man är tillsammans med måste i så fall ha väldigt mycket tålamod. som bdd:are får jag ofta panik ångest attacker inför att visa mej utan smink eller bara de dagar då jag har en dålig dag helt enkelt. detta måste jag säga håller på och förstör vårat förhållande. eftersom han inte riktigt kan förstå vad jag går igenom blir han bara irriterad och förbannad när jag klandrar på mej själv och mitt utseende. för i hans ögon är jag helt normal, till och med det vackraste han vet enligt vad han själv sagt.

det var någon här på forumet som hade börjat inleda ett förhållande med en annan bdd:are. jag börjar undra om det kanske är det enda som funkar i längden, dvs. om man inte drar ner varandra ännu djupare.

[laktoos]

Som kille med BDD känns ett förhållande långt borta. Jag är 21 och har aldrig haft en flickvän. Det gör så jävla ont i mitt hjärta när jag tänker på det.

[Living_in_the_past]

Jag är snart 19 och jag har aldrig heller haft ett förhållande, men det gör inte så jätte ont när jag tänker på det, jag känner mer panik över att jag kanske aldrig kommer få en som vill skaffa barn med mig, det är det enda jag känner sorg över. Vem behöver en kille. Om man får en och om man då trivs med det då är det ju jätte bra, men det är inget jag strävar efter, jag tror bara att jag skulle bli besviken, efter att man har fått en bild av hur man vill att det ska vara att ha en kille som gillar en, det skulle säkert inte vara alls som man drömmt om. Jag undrar om du jonniecb inte kan ta och berätta lite hur du känner över att aldrig varit med nån? Jag har aldrig hört från en kille så det skulle vara intressant.  Och hur tänker du framför dig hur din drömtjej ska se ut? tack på förhand

[nikey]

tjaba, jag e "redigerade min ålder, men äldre än 25 år" och har inte haft en tjej sen i gymnasiet. de går helt bort för mej tyvärr.. de känns som de inte skulle funka- jag me mina problem, å de kommer in en tjej i bilden som e helt ovetande hur jag fungerar. asså när hon väl lär känna mej lär ju hon bara..-jesus kristus vafan har ja gett mej in i(typ)! plus att jag skäms oerhört mycket över hur min vardag ser ut å de vill jag helst hålla för mej själv. hmm vad har jag att erbjuda? inte ett smack, ett liv i misär.(just nu iaf)

okej, jäklar va negativ jag e lol sorry.. nämen, när de gäller mej tror jag att jag måste bli nöjd me mej själv först innan jag kan inleda nåt. men jag ser positiv inför framtiden

jag e grymt imponerad å glad för er skull, ni som kan leva me en partner! "thumbs up"

[smalajag]

jag har en pojkvän sen två år tillbaka.
jag är ju inte alls säker på att jag har bdd...så det är kanske därför jag inte känner igen problemen ni andra har skrivit om...dessutom sminkar jag mig inte så mkt mm. jag vill bli "normal" naturligt.
jag tycker inte det är jobbigt att visa mig för min kille. men jag tycker jag ser hemskast ut på långt håll och vi är ofta nära varandra så då ser jag inte lika hemsk ut. dessutom ger min pojkvän mig ständigt komplimanger. vissa saker han säger mår jag dåligt över, så han försöker att inte säga sånt. men när han säger att jag är söt och annat gulligullande så känns det som att han verkligen tycker om mig. jag tänker att han tycker jag ser bra ut för att han tycker så mkt om mig. han tycker om att ta hand om mig när jag mår dåligt och när jag "flippar ur" så kan han lugna mig. krama mig och sånt. jag vet inte vad det beror på, men han är nog den enda som får mig att känna mig trygg i mig själv, som får äckelkänslan att minska.
men som sagt:jag tvivlar på att jag har bdd...
kanske ska tillägga att han har sina egna problem, depression psykos mm. jag tänker att det är hans psykos mm som gör att han tycker jag ser bra ut. han har själv lite problem med sitt utseende. jag vet inte riktigt hur mkt, för han mår dåligt av att prata om det. ingen av oss tycker om att vistas bland folk, så vi håller oss i hans lägenhet oftast. han tycker om att umgås väldigt intensivt med mig, bara mig. så det är bara jag och han när vi träffas. 

ibland kan jag fråga efter bekräftelse typ: "ser jag helt missbildad ut?" "är jag äckligt smal?" men oftast gör jag inte det... 
jag och en kompis (hans syster) har gått igenom en jobbig period då hon hatade mig, bla för att hon vara avundsjuk på mitt utseende. genom detta har jag förstått att det faktiskt finns folk (hon iallfall...) som tycker jag ser bra ut. fast jag tror att min pojkvän och hans syster har väldigt "ovanlig" smak +att "psykologiska" saker spelar in, som en jobbig uppväxt som lett till att de fäster sig onormalt mkt vid folk. både min pojkvän och hans syster verkar älska mig väldigt djupt, fast jag förstår inte varför...

[Synthesized]

Jag har fått veta nu i efterhand att mitt ex, som jag var tillsammans med i två år, aldrig var kär i mig och tyckte åtminstone ibland att jag var ful. Två bortkastade år av mitt liv. Hur kunde jag vara så naiv att jag faktiskt trodde något annat? Det är nästan rätt åt mig.

[memento]

---

[kardborre]

tell me about it, och sminket är ju utkletat i hela ansiktet på morgonen så då får man springa in på toaletten och sminka på mer.. fattar bara inte hur ni med förhållanden klarar av pressen, själv fick jag smyga med smink hit och dit, allt för att se så bra ut som möjligt.. sånt tar lätt knäcken på en..

Ja, det är grymt jobbigt och tröttsamt, men känns ändå som ett nödvändigt ont. Trots att jag blir arg på mig själv för att jag agerar så är det inte värt att ta risken.

[Niklas]

Jag är kille .....  Jag har haft 3 seriösa förhållande den tiden jag lidit av bdd (3-4 år) . Min bdd sitter i stort sätt bara runt huden. Den första var jag ihop med i 7 månader. Hon visste att jag var deprimerad och det om huden, mer eller mindre. Vi hade det bra även fast jag inte kunde gå ut ofta på dagen och göra saker med henne. Kände mig värdelös hela tiden men hon accepterade och älskade mig för den jag var. Andra tjejen var jag ihop med från och till, det funka inte alls, blev tillsammans och gjorde slut hela tiden. Kändes som det inte funkade för jag ständigt sökte bekräftelse av andra tjejer, för jag är fixerad. Det gjorde hon svartsjuk så vi bråkade hela tiden. Men hon visste  att jag led av bdd, och läste om det m.m så hon fick en blick om mitt tankesätt. Och just nu har jag en flicka som jag träffat i 2 veckor, är helt störtkär, men mår så fruktansvärt dåligt för att jag känner mig för ful för henne osv. Känns som jag inte räcker till för hon är så vacker. Var ute och gick med henne idag på dagen, hade väldigt mycket ångest och vågar inte kolla henne i ögona knappt, undviker sådana situationer så hon kanske tror något är fel :/ jag är så rädd att förlora henne, vill inte bli sårad. Orkar inte detta längre, vill bara ha ett normalt liv, för jag har världens finaste flickvän, en underbar familj och bra vänner. Men jag känner mig äcklig och vågar inte visa mig

[sajlenZ]

Jag är kille .....  Jag har haft 3 seriösa förhållande den tiden jag lidit av bdd (3-4 år) . Min bdd sitter i stort sätt bara runt huden. Den första var jag ihop med i 7 månader. Hon visste att jag var deprimerad och det om huden, mer eller mindre. Vi hade det bra även fast jag inte kunde gå ut ofta på dagen och göra saker med henne. Kände mig värdelös hela tiden men hon accepterade och älskade mig för den jag var. Andra tjejen var jag ihop med från och till, det funka inte alls, blev tillsammans och gjorde slut hela tiden. Kändes som det inte funkade för jag ständigt sökte bekräftelse av andra tjejer, för jag är fixerad. Det gjorde hon svartsjuk så vi bråkade hela tiden. Men hon visste  att jag led av bdd, och läste om det m.m så hon fick en blick om mitt tankesätt. Och just nu har jag en flicka som jag träffat i 2 veckor, är helt störtkär, men mår så fruktansvärt dåligt för att jag känner mig för ful för henne osv. Känns som jag inte räcker till för hon är så vacker. Var ute och gick med henne idag på dagen, hade väldigt mycket ångest och vågar inte kolla henne i ögona knappt, undviker sådana situationer så hon kanske tror något är fel :/ jag är så rädd att förlora henne, vill inte bli sårad. Orkar inte detta längre, vill bara ha ett normalt liv, för jag har världens finaste flickvän, en underbar familj och bra vänner. Men jag känner mig äcklig och vågar inte visa mig.


Detta skrev jag, men glömde att logga in, så "niklas" det är jag. Så ni vet!

[blöä]

Hade ett förhållande som varade i fyra år. Min första riktigt stora kärlek. Under den tiden visade jag mig inte osminkad mer än ett par gånger för min kille. Då va det av misstag och jag försökte att låtsas som ingenting efter det. Kände att han va för bra för att vara sann. Det va verkligen en sån kärlek som bara dimper ner som ett brev på posten. Blev helt klistrat beroende av honom. Hade dock hela tiden en inbillning om att jag egentligen inte dög åt honom. Så man gjorde allt för att vara så perfekt som man bara kunde. Jag har antagligen haft min bdd kombimerat med ätstörningar sedan mellanstadiet. Ätstörningsproblematiken hade jag berättat för honom om, men jag förstod inte att det inte va helheten. Man blir så van att man nästan tror att det är normalt. Tills den dagen då man går in i den där väggen, och ens liv börjar påverkas, så att man inte klarar av att vara spontan. När man måste vara försäkrad om att man alltid har sitt ansikte på sig, sminket i flera uppsättningar så att inget kan gå fel och att man alltid har garanterad hjälp. När jag de sista två åren mådde så dåligt i sviterna av min då okända sjukdom och depressionen var ett vad jag nu i efterhand kan förstå ett faktum, visste jag inte vad min olusthet berodde på. Jag förstod inte att det jag hade bestod av ångest. Helvete, jag visste inte ens vad ångest betydde. Alla känslor för allting var bedövade och jag mådde skit rent ut sagt. Så tog mitt förhållande ganska så dramatiskt slut nästan precis vid fyraårsgränsen. Jag hamnade i en cirkel av bulimi/anorexi och ett självhat som heter duga. Försökte flera gånger ta mitt liv. Kontakten med mannen jag älskade bröts ofrivilligt brutalt och jag fick höra från bekanta att han störde sig på att jag alltid skulle hålla på att sminka mig. Sånt gör ont att höra, när det enda man vill är att bli älskad för den man är. Är fortfarande om jag ska vara ärlig inte i ordning känslomässigt efter det förhållandet. Allt känns oavslutat.

Har dock efter många år en ny man i mitt liv, vilken jag har anförtrott mig om det mesta. Inte för att jag vill det utan för att det har varit nödvändigt för att allt ska fungera mellan oss. Jag kan helt enkelt inte lita på någon helt. Kärleken har vuxit fram under lång tid. Han vet om att jag mår dålig av att se mig själv i spegeln. Visserligen va det av misstag han såg mig osminkad de första gångerna med, och gud vad dåligt jag mådde, men han säger att det inte är så farligt som jag tror. Han har en viss förståelse för varför jag gör som jag gör och att det inte är frivilligt. Kan ibland slappna av och glömma att jag inte har smink på mig i hans närvaro. Det är skönt. Han verkar acceptera mig som jag är. Det gör det lättare att leva. Önskar att jag kunde sluta bry mig vad andra människor tycker om mig. Det är inte lätt. Speciellt inte då jag själv inte ser något positivt i mig själv.

[Wronglife]

Jag tror att man måste prioritera sig själv och alltid sig själv. Man man lära sig säga "nej jag orkar inte, kan inte, vill inte."  Jag gör detta nu mera med mer framgång än tidigare. Det jag gjort att jag inte tycker att livet är så jobbigt som förut. Det är VIKTIGT att komma ihåg att detta är inte något som dödar än i livet men kan göras om att leva med som en symbios med förståelser.

Jag skulle gå ut dom dagar man orkar men om någon frågar mig spontant vill du ses snart, så skulle jag antagligen säga nej eller om ett par timmar.
Det viktigaste är som sakt hur känner du själv och orkar du?  Om svaret är att du är inte orkar ska du säga det är det en riktig kompis så förstår hon/han.

Mvh William