Nu finns reportaget i Amelia på internet

Hej Wolfie!
Ja det var inte så att jag tänkte på min kropp hela tiden. Jag hade jobb jag trivdes med. Och vänner jag trivdes med. Men så fort det kom till situationer där man måste visa kroppen. Som vid bad och relationer så gled jag undan. Jag bara stängde av. Minns inte att jag tänkte hysteriskt mycket på det men det GICK bara inte. Och inombords mådde jag förstås dåligt. Vaknade ibland av att jag skrek om natten. Det har jag aldrig gjort sen jag började ta itu med det. Däremot är jag nog inte en så depressiv person. Det är på något sätt typiskt att konflikterna inom mig resulterade i psykos.

Just det här med rädslan att visa sig i baddräkt är inte helt ovanligt. Många människor har svårt med komplex kring kroppen och många har som sagt känt igen sig i min bok. Så jag brukar säga att jag hade problem som andra men jag var extrem med ordentliga konsekvenser.

Min psykiater (jag skickade boken till honom) menar fortfarande att jag hade BDD beroende på hur det begränsade mitt liv. Det kan jag hålla med om, att jag begränsade mitt liv väldigt mycket menar jag. Så för mig är det inte så viktigt om det kallas BDD eller inte. Jag tänker mer att det är ett stort och växande problem som styrde mitt liv så länge. Det är därför jag berättar om det. Tänker att jag har lite ovanlig historia med min MS och så, så att jag har kommit över rädslan för att vara öppen om det. Och det är ju bra - jag har något att dela mig av.