Att resa med Bdd

[Malin]

En av de få sakerna jag fortfarande envisas med att försöka göra är att resa, ibland för att få mig sol men oftast till festivaler och diverse musikaliska arrangemang. Man får betala mycket i ångest, energi och krångel för en relativt liten del "kul". Jag undrar ofta om det verkligen är värt det.

Jag har börjat återhämta mig nu från resan jag gjorde förra veckan, onsdag till söndag, till Infernofestivalen i Oslo och tänkte berätta lite hur en sån resa är för mig.

Avresan skulle ske i dagsljus med tåg. Jag räknade med tre timmars smink (som jag egentligen vet att jag inte klarar mig på numera, men vill inte börja räkna med längre tid för det känns som ett nederlag) och en halvtimme för att packa färdigt. Packningen drog som vanligt ut på tiden vilket gjorde att jag knappt hade hunnit börja sminka mig innan det var dags att åka. Lyckligtvis var det soligt ute så jag kunde komma iväg genom att ta på mig solglasögon.

På perrongen stod de ca 8 personerna som vi skulle åka på festivalen med. Jag var i paniktillstånd när vi närmade oss dem men jag tvingade mig att titta upp, le och heja när vi var en bit ifrån. Min sambo pratade lite med dom, jag stod lite längre ifrån, tittade åt andra håll, fipplade med mobilen och allt jag kunde komma på för att inte ha ansiktet vänt mot våra kompisar. Jag såg till att hålla mig i skuggan med ansiktet så det inte skulle synas genom solglasögonen.

Lyckligtvis hade våra kompisar platser i en annan vagn så vi satt bland okända människor och jag kunde ta av mig solglasögonen under resan. Har jag på mig dom för länge blir det märken på näsan som inte vill försvinna. Dock klarade jag inte av att exponera mina ögon genom att ha dom öppna så jag låtsades sova i tre timmar istället för att läsa. Jag kunde inte somna på riktigt pga ångesten över att folk i kupen kunde se mig och rädslan över att någon av våra kompisar skulle dyka upp.

Framme på perrongen i oslo gick jag inledningsvis först i klungan för att de inte skulle se mig framifrån, sen flyttade jag mig längst bak genom att fippla med något i väskan. Kompisarna hade druckit lite öl på vägen och var glada och pratiga, ett par stycken sa något till mig men jag var för panikslagen för att svara något vettigt. Det kändes jobbigt att jag skulle behöva behålla solglasögonen på när vi gick inomhus på stationen, men (återigen) lyckligtvis var det ett par killar i sällskapet som behöll sina på också (hårdrockare gillar solglasögon).

Inne på stationen stannar klungan typiskt nog upp vid ett ställe där det lyste sol genom taket. Jag kunde inte göra så mycket mer än att stanna också och ställde mig bakom folk, åt det håll minst folk tittade. Det här är inte normalt socialt beteende och jag vet ju själv att det är störande när någon ställer sig bakom mig. En kille vände sig om och tittade snabbt på mig, han verkade rygga tillbaka och det kändes som han blev förskräckt över att se min hud på nära håll. Hotellet låg precis bredvid stationen, de glada kompisarna gick för att klappa tigern på torget men jag och min sambo gick direkt in i skuggan och tryggheten. Nu hade jag tagit mig igenom den första kritiska delen av resan.

Fönstren på hotellrummet var till min besvikelse vända mot norr, jag hade hoppats på att få mig lite solljus via fönstren. Det första jag gjorde var att undersöka inredning och ljusförhållanden för att få till en plats där jag kunde göra sminkritualen. Den minst sämsta lösningen var att sitta snett vid skrivbordet, min spegel på en uppånervänd skräpkorg på bordet, vänd mot fönstren. Det innebar alltså att jag skulle behöva använda dagsljuset för att sminka mig, något som väcker suicidtankar och det blir ännu svårare att sminka när man ser så mycket av sig själv. Jag undviker normalt sett att titta mig i spegeln i "uteljus".

Onsdag och fredag gjorde jag ritualen från början, torsdag och fredag rättade jag till sminket jag sovit med så gott det gick. Alla andra tjejer hade nytt fräscht smink varje dag och jag kände mig så äcklig i jämförelse. Jag sov dåligt för kuddarna var tjocka, jag kan inte slappna av om jag inte har en platt kudde som jag kan vika en kant på så textilen inte rör mitt ansikte. Det tog mig ca 6 timmar per dag där vid skrivbordet, målande, krånglande, suddande, ändrande, användande av alldeles för vassa föremål för att få det acceptabelt tills ansiktet var ömt och sved (på söndagen hade jag nästintill sårskorpor runt ögonen). Tankarna som snurrade i huvudet hela tiden under ritualen i dagsljuset var "Det här kommer inte lösa sig. Jag kan inte se ut så här. Jag kommer behöva ta livet av mig".

Kompisarna började festa ganska tidigt på dagarna, de smsade och ringde i vanlig ordning och frågade vart vi var och om vi inte skulle komma snart. Jag sa till min sambo att han kunde gå till de andra i förväg men han var rätt trött och ville mest sova, läsa och titta på tv. Dessutom är risken stor att jag ger upp och inte kommer iväg alls om jag är ensam och inte känner pressen från någon annan att komma iväg. Så han var också på hotellrummet större delen av tiden. När jag började bli "färdig" på kvällarna drack jag mig full för att försöka släppa tankarna på utseendet och funka socialt, sen följde 3-5 timmar festande bland kompisarna, sen hem och samma procedur måste upprepas nästa dag.

Så på söndag var det dags igen, resan hem skulle ske i dagsljus. Vi var tvungna att checka ut från hotellet vid 12.00, tåget hem gick 15.48. Vi mötte de andra nere i lobbyn, jag satt på en stol vänd från de andra. Sen gick vi till en restaurang bredvid och skulle käka och hänga tills tåget gick. Jag blev förskräckt när de såg ut att överväga platser nära fönstren så jag föreslog en plats så långt som möjligt från fönstren innan någon annan hann bestämma nåt. Det var jobbiga spotlights i taket och jag valde en plats där jag inte satt precis under en + så långt från de andra som möjligt. Senare, när jag var uppe och tog mer mat bytte min sambo plats med mig så jag hamnade under spotlighten och jag trängde nästan bort honom från bordet för att komma undan från den. När vi ätit färdigt bytte jag plats igen.

Timmarna på restaurangen var en plåga, varje gång någon i sällskapet tittade på mig kände jag ett sting av panik i magen. När jag tilltalades kunde jag inte säga nåt vettigt. De andra gick ut och rökte tillsammans, jag gick ut och rökte när ingen annan skulle röka. De här rökpauserna innan tåget gick var nog höjdpunkten på resan. Solen sken och jag kunde stå där ensam och lapa i mig.

Det var inte meningen att bli så långt, jag har hoppat över en hel del men det blev säkert för långt för att folk ska orka läsa ändå. Jag är så trött på att bddn överskuggar allt som ska vara "kul" att göra. Man ligger alltid på minus, det kostar mycket för att få lite.

/Malin Sundqvist

[CyanideCupcake]

Fan vad duktig du är, Mailin! Vet verkligen vad sånt är jobbigt; jag har också musikevenemang  jag går på. Förut har det inte varit några problem; min siciala fobi har t.om. blivit mindre i en folkmassa på 60 000 eftersom man käönner sig så anonym då. Men nu, speciellt sen de senaste månaderna, bävar jag för nästa evenemang i maj. Ska se Céline Dion som jag avgudar men är rädd att till och med hon ska se mig från scenen och tänka "oh my god...".

Senare, när jag var uppe och tog mer mat bytte min sambo plats med mig så jag hamnade under spotlighten och jag trängde nästan bort honom från bordet för att komma undan från den.

Usch, sånt är fruktansvärt...känd elikadant hos min bror för ett tag sen, vi skulle spela poker och jag hamnade på den plats som låg mitt under deras spotlightlampa, just den kväll då min hy såg för jävlig ut och jag var gråtfärdig redan när jag kom. Paniken var fruktansvärd. Han vet om att jag har svårt för att visa mig och så men jag har inte direkt pratat med min familj om vad BDD är (tvivlar ju fortfarande själv på om jag har dte eller inte) så han tittade mer än en aning konstigt på mig när jag i panik bad honom att byta plats med honom alternativt att rikta bort spotlighten.

[Malin]

Ja spotlights är riktigt hemska. Jag brukar också be folk byta plats med mig ibland, eller be att vi sätter oss någon annanstans, men bara om det är någon som står mig nära för man försöker ju verka normal. Ibland hamnar man ju i situationer där det enda man kan göra är att försöka uthärda, om man inte vill verka konstig eller otrevlig. Igår tex gick jag till ett uteställe och när jag kom in såg jag att några bekanta hade placerat sig precis under en jobbig lampa vid baren, men jag kunde ju liksom inte bara gå förbi och ignorera dom heller, så jag stannade och pratade och uthärdande. Det är så jobbigt hur jag påverkas socialt när jag befinner mig i krisläge bdd-mässigt, det är så svårt att koncentrera sig på samtal och jag framstår nog som ganska dum. Det skulle inte förvåna mig om det finns människor där ute som tror att jag har någon form av intellektuellt handikapp för att de har träffat mig i såna situationer.

På tal om igår så sa en av vakterna till mig när jag skulle gå in "Du jag har en fråga till dig! Varför kommer du alltid så himla sent?". (Jag brukar i regel inte hinna dit förrän en timme-halvtimme innan stängningsdags och jag har blivit nekad inträde av dem ett antal gånger då jag har kommit för sent). Jag berättade lite snabbt hur det var och han verkade få dåligt samvete för att han frågade, men jag skrattade och sa att det inte var någon fara alls att han frågade.

Det skulle vara intressant att veta hur mycket som egentligen syns utåt av allt man går igenom, säkert långt ifrån så mycket som man tror. Man har ju blivit något av en expert på att låtsas vara självsäker, glad och oberörd genom åren. Jag undrar hur mycket av mitt obehag och mina beteenden under tex norgeresan som snappades upp av de andra, om de skulle läsa min beskrivning här, skulle det överensstämma med hur de uppfattade mig? Fast jag skulle nog inte våga fråga någon.

[CyanideCupcake]

Ja, det är intressant det där med vad som syns på utsidan...jag har social fobi också sen barnsben och jag har tappat räkningen på hur många som när de fått reda på det sagt 'DU?! Det har jag aldrig märkt!' jag ser tydligen oberörd ut utanpå men inuti sliter paniken i mig.

[kardborre]

Malin!

Du berättar otroligt beskrivande vilka våndor du kan genomgå när du reser. När jag läser tråden kan jag känna igen mycket av det som skrivs, men det är långt ifrån så jobbigt för mig.
Personligen gillar jag dock inte att resa. Att t ex bo på ett litet hotellrum och tvingas duscha, byta om, sminka av sig och på sig på en mindre yta med någon annan precis inpå, utan att kunna gå undan, medför en massa stress och ångest som jag undviker. Att resa med familj eller partner eller kompis spelar ingen roll, det är lika urjobbigt. Därför behöver jag också bo stort.. för att kunna "fly undan" när jag inte bor ensam.

[kardborre]

Det låter förresten väldigt långt med sex timmar per dag... "Det tog mig ca 6 timmar per dag där vid skrivbordet", skriver du (Malin). Vilken tid klev du upp då och hann du få tillräckligt med sömn (du festade också)? Den låter jättetufft. Samtidigt verkar du ha en kille som accepterar att du har de här problemen/behoven? Det måste kännas väldigt tryggt. Får du någon hjälp från psykiatrin med bdd:n?

[Malin]

Tack Kardborre

Jag gick upp runt 13-14 på dagarna så jag fick mig en hel del sömn ändå. Jag har lärt mig att jag behöver prioritera sömn numera, dels för att öht orka och dels för att jag märker en tydlig försämring bddmässigt när jag inte sover tillräckligt. Folk kommenterar alltid att jag sover så länge på festivaler, ibland är det visserligen inte sover jag gör utan gömmer mig i tältet och försöker få ordning på utseendet innan jag vågar mig ut, men jag sover länge utöver det.

Ja min sambo accepterar att jag har mina begränsningar och det känns tryggt. Min personlighet gör å andra sidan att jag inte gärna låter min bdd och mitt mående gå ut över andra, det skulle säkert vara svårare att ha ett fungerande förhållande om han var mer involverad/medveten om min bdd. Jag ber honom tex aldrig stanna hemma från fester och dylikt för att jag inte kan gå, det är ju bara onödigt att någon annan ska behöva sitta hemma också. Jag pratar inte så mycket om hur jag mår och vad jag går igenom heller, jag söker inte bekräftelse och han behöver inte hålla på och trösta mig. Han tröstar mig såklart om han märker att jag mår dåligt, men jag tror det är ganska lätt att glömma bort att jag mår dåligt eftersom jag är så inåtvänd när det gäller det och alltid försöker hålla humöret uppe.

Det blir lite dumt ibland för att jag inte visar att jag behöver stöd och därmed inte får något. En situation som har uppstått ganska många gånger pga att jag är på det här sättet är tex när vi går i affärer:

Ur henriks synvinkel ser det typ ut så här: Jag tycker inte om att gå i affärer, det är jobbigt när det är fullt med folk. Jag har följt med i flera affärer nu och Malin vill fortsätta titta trots att det verkar onödigt. Jag har ont i fötterna och är hungrig. Jag hade tänkt hinna redigera några bandfoton ikväll. Malin verkar vara på bra humör och bryr sig inte om att jag vill hem.

Ur min synvinkel ser det ut så här: Jag har kämpat i flera timmar för att ta mig till affärerna. Det är jobbigt med allt folk som tittar men jag vill fortsätta gå tills de stänger för jag vet inte när jag lyckas ta mig iväg till affärer igen. Jag måste införskaffa sakerna jag inte kan be henrik köpa till mig. Varför måste henrik vara grinig, det är ju så sällan han behöver göra det här. Det är ju jobbigt för mig också, jag gör det inte för att vara taskig jag gör det för att det måste göras. Det är jobbigt att försöka hålla upp både mitt humör och hans.

I slutändan är han irriterad och jag ledsen :/

Jag har tyvärr haft väldiga problem med att få vården jag behövt och haft rätt till, men jag fick till slut komma till en kbt-terapeut för några månader sen. Idag var första gången jag träffade henne sen i början av januari, hon opererade handen och varit sjukskriven för det ett tag. Jag har i det här läget ingen energi eller motivation kvar till att ägna mig åt något som inte har hyfsade utsikter för att göra saker bättre, vilket gör mig lite begränsad behandlingsmässigt. Jag behöver attackera det största problemet, sminkritualen, för att ta mig upp och öht orka vidare. Hon verkar förstå det relativt bra så det känns fortfarande värt att jobba med henne.

Får du någon behandling själv?

Mvh
Malin Sundqvist