Tack Kardborre

Jag gick upp runt 13-14 på dagarna så jag fick mig en hel del sömn ändå. Jag har lärt mig att jag behöver prioritera sömn numera, dels för att öht orka och dels för att jag märker en tydlig försämring bddmässigt när jag inte sover tillräckligt. Folk kommenterar alltid att jag sover så länge på festivaler, ibland är det visserligen inte sover jag gör utan gömmer mig i tältet och försöker få ordning på utseendet innan jag vågar mig ut, men jag sover länge utöver det.
Ja min sambo accepterar att jag har mina begränsningar och det känns tryggt. Min personlighet gör å andra sidan att jag inte gärna låter min bdd och mitt mående gå ut över andra, det skulle säkert vara svårare att ha ett fungerande förhållande om han var mer involverad/medveten om min bdd. Jag ber honom tex aldrig stanna hemma från fester och dylikt för att jag inte kan gå, det är ju bara onödigt att någon annan ska behöva sitta hemma också. Jag pratar inte så mycket om hur jag mår och vad jag går igenom heller, jag söker inte bekräftelse och han behöver inte hålla på och trösta mig. Han tröstar mig såklart om han märker att jag mår dåligt, men jag tror det är ganska lätt att glömma bort att jag mår dåligt eftersom jag är så inåtvänd när det gäller det och alltid försöker hålla humöret uppe.
Det blir lite dumt ibland för att jag inte visar att jag behöver stöd och därmed inte får något. En situation som har uppstått ganska många gånger pga att jag är på det här sättet är tex när vi går i affärer:
Ur henriks synvinkel ser det typ ut så här: Jag tycker inte om att gå i affärer, det är jobbigt när det är fullt med folk. Jag har följt med i flera affärer nu och Malin vill fortsätta titta trots att det verkar onödigt. Jag har ont i fötterna och är hungrig. Jag hade tänkt hinna redigera några bandfoton ikväll. Malin verkar vara på bra humör och bryr sig inte om att jag vill hem.
Ur min synvinkel ser det ut så här: Jag har kämpat i flera timmar för att ta mig till affärerna. Det är jobbigt med allt folk som tittar men jag vill fortsätta gå tills de stänger för jag vet inte när jag lyckas ta mig iväg till affärer igen. Jag måste införskaffa sakerna jag inte kan be henrik köpa till mig. Varför måste henrik vara grinig, det är ju så sällan han behöver göra det här. Det är ju jobbigt för mig också, jag gör det inte för att vara taskig jag gör det för att det måste göras. Det är jobbigt att försöka hålla upp både mitt humör och hans.
I slutändan är han irriterad och jag ledsen :/
Jag har tyvärr haft väldiga problem med att få vården jag behövt och haft rätt till, men jag fick till slut komma till en kbt-terapeut för några månader sen. Idag var första gången jag träffade henne sen i början av januari, hon opererade handen och varit sjukskriven för det ett tag. Jag har i det här läget ingen energi eller motivation kvar till att ägna mig åt något som inte har hyfsade utsikter för att göra saker bättre, vilket gör mig lite begränsad behandlingsmässigt. Jag behöver attackera det största problemet, sminkritualen, för att ta mig upp och öht orka vidare. Hon verkar förstå det relativt bra så det känns fortfarande värt att jobba med henne.
Får du någon behandling själv?
Mvh
Malin Sundqvist