upp och nedgångar

[nästan_perfekt]

Hej,jag är ny här det här är den första tråden jag skapar/skriver i först hade jag tänkt att berätta lite om mig själv.

Jag har inte någon diagnos på bdd,men jag är nästan säker på att det är det jag har.
Jag har haft bdd i snart ett år,och i perioder har det varit så jobbigt att jag inte ens har gått ut genom dörren.Jag har förlorat alla mina vänner,och missat massor i skolan.Det som jag har mest komplex för är min dåliga hy,annars så tycker jag att jag ser rätt okej ut faktist 

Fasst i peroder då min hy ser rätt okej ut,så brukar jag kunna ut och träffa folk och vara social och sådär,då är jag som vem som helst... jag har några "vänner" fasst vi är bara ytligt bekanta sådär...

Jag går hos en psykolog men jag tycker inte att vi verkar komma någon vart... det känns som att det enklaste är att ändra mitt utseende istället för mina tankar och känslor.Folk brukar säga till mig att dom tycker att jag är snygg,så jag antar att det jag känner mest kommer ifrån insidan,men det är jobbigt ändå.

Jag hatar att ha det såhär och jag vill inte ha det såhär i några år till! Jag tycker själv att det är lite bättre nu än vad det var i början så det kanske är på väg att bli bra? är det någon här som har något bra råd som kan göra att jag mår lite bättre eller någonting,så skriv gärna... Jag delar gärna med mig av de råd jag har  (även om det kanske inte är så många eller så bra)

[ESM]

Hej, nästan_perfekt!

Vad kul att du har hittat hit 

Jag måste säga att jag sitter i en väldigt liknande situation som du. Jag har också hållit mig väldigt isolerad, förlorat mina vänner, missat mycket i skolan m.m. Själv har jag inte heller fått någon diagnos, men jag ska snart på en utredning hos en BDD-expert.

Jag har också väldiga upp- och nedgångar. Ibland känns allt jättebra (när sminket sitter bra, träningen gett resultat m.m.) och då tycker jag att jag ser helt okej ut. Men så finns det dagar då allt är ett rent helvete och jag hatar hur jag ser ut. Detta ska visst vara väldigt vanligt hos BDDare. 

Du skriver att du går hos en psykolog, är denna insatt i din BDD-problematik? Och om du har berättat om dina misstankar om BDD, har psykologen då visat kunskap om sjukdomen? Detta är väldigt viktigt att du kollar upp då det är svårt att hitta terapeuter som förstår BDDn ordentligt.

Har du några tvångshandlingar (säkerhetsbeteenden, ex. skin-picking, sminkritualer m.fl.) som du lider av?


Sköt om dig! 
Kram

[CyanideCupcake]

Hej och välkommen! Även jag börjar förlora kontakten med mina vänner, har bara träffat dem ett par gånger på ett halvår. Det går mycket upp och ner för mig också, även om jag aldrig är helt fri från att spegla mig i allt eller tänka på hur ljuset faller. Det har blivit så otroligt mycket värre på så kort tid för mig, även om jag kan komma ihåg bdd-tankar från barndomen så bröt det inte ut på allvar förrän förra året. Nu går jag sällan ut om jag inte måste, alla stirrar på mig och min fulhet är uppenbar. Känner att jag blir ensamare för varje dag, ibland klarar jag inte ens av att visa mig för min familj för att jag känner att de också ska se min fulhet.

[CyanideCupcake]

Jag har förresten inte heller fått nån diagnos. En sköterska på psyk  sa förra året när jag satt och grät hos henne för att jag var så otroligt groteskt ful att jag 'nog inte ser hur jag ser ut på riktigt' och fixade tid hos en psykläkare som satte mig på kölista för kbt. Det är exakt ett år sedan och inget har hänt än, fick nyligen reda på att det pga diverse orsaker inte kan bli nån terapi förrän om tidigast ytterligare ett år. Men har iaf på eget bevåg lyckats få en tid för utvärdering hos en expert nån gång i sommar. Sjukdomsinsikten är sådär för mig, men vi får se hur det går.

[nästan_perfekt]

Hej, nästan_perfekt!

Vad kul att du har hittat hit 

Jag måste säga att jag sitter i en väldigt liknande situation som du. Jag har också hållit mig väldigt isolerad, förlorat mina vänner, missat mycket i skolan m.m. Själv har jag inte heller fått någon diagnos, men jag ska snart på en utredning hos en BDD-expert.

Jag har också väldiga upp- och nedgångar. Ibland känns allt jättebra (när sminket sitter bra, träningen gett resultat m.m.) och då tycker jag att jag ser helt okej ut. Men så finns det dagar då allt är ett rent helvete och jag hatar hur jag ser ut. Detta ska visst vara väldigt vanligt hos BDDare. 

Du skriver att du går hos en psykolog, är denna insatt i din BDD-problematik? Och om du har berättat om dina misstankar om BDD, har psykologen då visat kunskap om sjukdomen? Detta är väldigt viktigt att du kollar upp då det är svårt att hitta terapeuter som förstår BDDn ordentligt.

Har du några tvångshandlingar (säkerhetsbeteenden, ex. skin-picking, sminkritualer m.fl.) som du lider av?


Sköt om dig! 
Kram

Den psykolog jag går hos verkar inte riktigt förstå mig... men vi har bara träffats några gånger än så länge (jag brukar avboka tider lite då och då då jag inte klarar av att ta mig dit)... Tvångshandlingar har jag gått om... är håret fult går jag inte ut,går det inte och sminka sig snyggt går jag inte ut.,har jag en finne någonstans går jag inte ut... för att jag ska kunna gå ut måste jag sminka mig i några timmar först (!) fasst det är ändå lite bättre nu än förut... då kunde jag inte gå ut om tex.en nagel var bruten¨och sådär så det är väl förhoppningsvis på bättringsvägen nu 

[nästan_perfekt]

Hej och välkommen! Även jag börjar förlora kontakten med mina vänner, har bara träffat dem ett par gånger på ett halvår. Det går mycket upp och ner för mig också, även om jag aldrig är helt fri från att spegla mig i allt eller tänka på hur ljuset faller. Det har blivit så otroligt mycket värre på så kort tid för mig, även om jag kan komma ihåg bdd-tankar från barndomen så bröt det inte ut på allvar förrän förra året. Nu går jag sällan ut om jag inte måste, alla stirrar på mig och min fulhet är uppenbar. Känner att jag blir ensamare för varje dag, ibland klarar jag inte ens av att visa mig för min familj för att jag känner att de också ska se min fulhet.

Åh det där låter precis som jag... Jag tycker inte att det låter så bra att det har blivit värre,jag hoppas verkligen att du kan få någon hjälp,för mig tror jag att det håller på att vända,även fasst det är långt ifrån bra än... det är jag väldigt tackssam över ^^

[kardborre]

"Vad beror det på att utseendet kan påverka så mkt?" När jag får den frågan från min terapeut kan jag inte svara (vet inte svaret)... Hade inga som helst tankar på mitt utseende före 13-årsålder! Därefter satte kroppskomplexen in och skammen över att min näsa är sned (vilket är mkt tydligt för mig och för andra först i speciella ljus -som jag skyr-).

Någon här talade om att det kändes bättre att bli sedd framifrån eller på håll. Jag är precis tvärtom, jag har problem med att bli sedd framifrån så jag vrider mig åt sidan och håller på, i folksamlingar el dyl. Från sidan går det inte att se att mitt näsben är snett. Ja, så simpelt är det!.. Skamligt att tala om utseende, så det har jag aldrig gjort! Också sjukt svårt att ta upp det med min terapeut då jag är långt ifrån ytlig men vet att dessa tankar, verbalt beskrivna, kan tolkas som mkt ytliga. I terapirummet finns även terapeutens förutfattade meningar, upplevelser och ryggsäck med och eftersom jag i mitt fall känner att hon tycker detta är idiotiskt så håller jag mig ifrån ämnet (har gott om andra problem).

Minns att jag tyckte det var enormt jobbigt att gå till tandläkaren som barn för när jag låg i tandläkarstolen (som var nertippad) så kunde jag inte släppa tankarna på att tandsköterskorna såg mina olika stora näsborrar, vilket av ngn anledning var ohyggligt smärtsamt (jag kunde inte slappna av alls i det starka tandläkarljuset!!!). :..( Och nu när jag skriver så inser jag att det inte alls började vid tretton års ålder... Jag var 10 till 12 år när jag för jämnan sprang hos tandläkaren (tandställning). Jaha, där ser man..!

Idag är jag å ena sidan mer tillåtande beträffande mig själv och mår inte dåligt av sådana situationer, men å andra sidan har mina kropps- och utseendekomplex förvärrats.

[kardborre]

På gamla fotografier har jag den näsa som jag "drömmer om" att ha. Enligt mig; en helt perfekt och vacker näsa! Men efter en skada i ansiktet blev näsbenet snett och det har påverkat mig i alla dessa år, väldigt mkt. Så frustrerande !!!!

Vad får oss att tro att vi inte duger som vi är? F--n, jag är så less just nu...

[CyanideCupcake]

Vad får oss att tro att vi inte duger som vi är?

Tja...i mitt fall att erfarenhet har visat mig att jag helt enkelt inte gör det. Ibland pga mitt utseende, ibland pga annat.

[laktoos]

"Vad beror det på att utseendet kan påverka så mkt?" När jag får den frågan från min terapeut kan jag inte svara (vet inte svaret)... Hade inga som helst tankar på mitt utseende före 13-årsålder! Därefter satte kroppskomplexen in och skammen över att min näsa är sned (vilket är mkt tydligt för mig och för andra först i speciella ljus -som jag skyr-).

Någon här talade om att det kändes bättre att bli sedd framifrån eller på håll. Jag är precis tvärtom, jag har problem med att bli sedd framifrån så jag vrider mig åt sidan och håller på, i folksamlingar el dyl. Från sidan går det inte att se att mitt näsben är snett. Ja, så simpelt är det!.. Skamligt att tala om utseende, så det har jag aldrig gjort! Också sjukt svårt att ta upp det med min terapeut då jag är långt ifrån ytlig men vet att dessa tankar, verbalt beskrivna, kan tolkas som mkt ytliga. I terapirummet finns även terapeutens förutfattade meningar, upplevelser och ryggsäck med och eftersom jag i mitt fall känner att hon tycker detta är idiotiskt så håller jag mig ifrån ämnet (har gott om andra problem).

Kanske kan funka att skriva ner lite om just BDD:n för att komma igång? Känner själv igen det där problemet.