Det varrierar faktiskt nåt fruktansvärt. Ibland är morgonen underbar och man kommer ur duschen och spegeln ger en bild av en snygg och sund person. Sen kan jag gå och känna mig underbar hela dagen och bara råka se en reflektion i ett fönster och sen undra varför jag var så jävla glad. Vissa dagar är det tvärtom. Men jag måste säga att jag mår mycket bättre nu för tiden, än för tex ett/två år sedan, så det är en majoritet av dagarna som är "bra" dagar.

Läste det som Malins mamma skrivit, och jag kan säga att det är som värst när man ska gå ut. Kan räkna mååååånga gånger man stannat hemma för att allt varit hemskt. Jag tror att det har lite att göra med vart man ska, eller vem man ska träffa?
Kram på er!