bdd?

[Anonym]

hade ingen aning om vad bdd var för något, förrän en släkting sa att jag skulle kolla upp det. jag har alltid varit helt besatt av hur jag ser ut, och kan aldrig sluta spegla mig. när jag var yngre tyckte jag t.om. att jag såg bra ut, men sen har mitt självöfrtroende bara blivit sämre och sämre ju äldre jag blir. det finns perioder när jag tycker att jag ser bra ut nu med, men jag vet innerst inne att jag bara lurar mig själv och att jag egentligen är ful. för det är jag. jman ser verkligen äckel i folks ögon när de tittar på mig. det leder till att jag knappt vågar titta på folk längre, jag stirrar ner i marken om jag ska prata med nån. jag tycker att hela mitt liv har varit en lögn, då jag trodde jag var fin. jag skäms när jag tänker på det. vilket jälva skämt!

grejen är att jag hatar att jag är såhär ytlig! men ändå kan jag inte sluta. varför var just JAG tvungen att bli såhär? detta leder ju till att jag inte orkar göra nåt, jag klarar inte av att prata med folk och har aldrig energi till att ta tag i saker.

jaja..

[Anonym]

"varför var just JAG tvungen att bli såhär?"

även om vissa tycker att "jag förstår p r e c i s hur du känner dig - alla har sina dåliga dagar" är något uppmuntrande så tycker jag att det bara är deprimerande. hur i h-l-v-te kan de förstå? och det är ju ingen vidare tröst att alla andra har det som du, fast de klarar av sina fina liv, skapar relationer, går ut och hela tiden har ork att ta en smäll till.
jag brukade vara väldigt rakryggad, men numer har min hållning helt försvunnit. jag orkar inte visa mig längre. trodde att saker kanske skulle bli bättre om man inte ältade sina problem på ett forum, men det är fel för mig. var nyss ute med min kusin o syster. ALLA kollade gillande, eller sökte kontakt med dem. ingen bryr sig om mig. varför? för att jag är ohyggligt ful. det är allt.
det spelar ingen roll vad alla säger om att det inte spelar ngn roll om är tillsammans m ngn/har nn att älska/vann en skönhetstävling/"alla säger att jag är snygg, men jag tar inte åt mig".
Jag tror inte att man kan föreställa sig... och nä, jag tror inte att någon förstår som säger att de gör det.
nu ska jag gå och bryta ihop,
hej då

[Anonym]

(varför blir jag anonym?) det tror inte jag heller. men jag måste säga att det känns som att väldigt mkt du skrev stämmer in på mig

 sådär är det när jag är med min syster också, och mina kompisar, alla kollar på dom! man ser verkligen de beundrande blickarna. men ingen kollar på mig. och den enda anledningen är att jag är ful! det är bara så. det har inget med nån utstrålning eller vad folk nu vill kalla det. vissa är snygga och andra är fulaoch jag KAN inte acceptera att det är så! jag skulle vilja vara medveten om att jag är ful och göra mit tbästa utifrån det. men nä, det går inte. så fort jag blir påmind om det (hela tiden) så bryter jag ihop. och jag är så himla avundsjuk på alla fina. varför kan folk inte bara erkänna att snygga personer får så himla mkt gratis?

äh..

[Anonym]

jag skulle ha kunna skrivit det där själv. lite läskigt nästan...

[mattias77]

Det är klart att utseende spelar roll. Men det är ju faktiskt så att det finns massvis med exempel på "mindre attraktiva" människor som har lyckats på sitt område och lever fantastiska liv. Dessutom finns det ju en mängd jäkligt snygga människor som aldrig åstadkommer någonting och är ganska olyckliga. Det är ju naturligtvis en kombination av utseende och personlighet. Ser du väldigt bra ut kanske saker och ting kommer lite lättare i vissa fall. Ser du inte ut som Brad Pitt/Angelina Jolie(stavning??) så får du kanske käpmpa lite mer. Allt är ju möjligt så länge man är beredd att kämpa för det man vill åstadkomma.

hälsningar/Mattias

[Anonym]

"så länge man är beredd att kämpa för det man vill åstadkomma"
precis!
vad gör man när man inte orkar längre? när allt som kan gå åt helvete gått åt helvete? när det är jobbigt att bara kravla sig upp ur sängen och man skäms för att visa sig ute?
jag tycker att det är ganska typiskt för folk att säga att det är bara att försöka igen, men helt ärligt så har jag ingen kraft kvar. jag orkar inte bli förnedrad för hur ful eller fet jag är, hur dålig o värdelös jag är. jag orkar inte. det är som om nästa misslyckande kommer att putta mig över kanten: jag vet faktiskt inte vad jag tar mig till.
är det någon som har varit på absoluta botten o tagit sig därifrån? jag ser ingen väg ut

[Anonym]

Hej!
Blev så glad när jag upptäckte denna hemsida! Tänk att fler har det som jag! Har lidit av bdd i ca 17 år, även om jag först för ett par årsedan insåg att det var en sjukdom. Har alltid känt mig fel och knäpp på grund av mina hemska och nedsättande tankar om mig själv.
Har gått i terapi en tid, sk KBT och det har i kombination med ett SSRI-preparat hjälpt mig oerhört mycket. Jag har nu ett "normalt" liv även om jag stundtals faller ner i ett svart hål och låter sjukdomen få övertaget. Skillnaden är nu att jag snabbare tar mig ur anfallen och faktiskt kan resonera mig själv lugn. Visst är jag fortfarande ledsen över min hy, min ansiktsform osv och visst sminkar jag fortfarande över defekter och jämför mig med andra. Men jag har lärt mig att hantera sjukdomen på ett bättre sätt. Jag låter den inte styra mitt liv fullt ut längre.
Jag har fått accepera att jag har en sjukdom och att jag är i behov av medicin, troligen för resten av mitt liv med allt vad det innebär.
Vill bara att alla ni andra ska veta att det går att få rätsida på livet. Att självmord inte måste vara den enda utvägen.
Kram på er!

[Marie]

Hej!

Det här med att kompisar osv får mer uppmärksamhet ute...Jag tror att det har mkt att göra med vad man utstrålar för signaler.
Är man osäker och tänker hela tiden på vad ändra tänker o tycker så blir man ju spänd o oavslappnad.Det märker andra!!
Och man tar ju hellre kontakt med en glad o avslappnad person!!

[Anonym]

Det här får ju givetvis bara stå för mig, men jag har faktiskt inte alltid hatat mitt utseende. Det är inte så att jag vaknade upp ful en morgon. Jag har gradvis insett att det är så.  Det mest komplicerade är omvärldens reaktioner. Jag har haft flera kompisar som har haft liknande problem som de jag har, men det har inte varit något problem för dem, eftersom de är snygga/söta/vackra - folk tar kontakt med dem ändå. När jag fortfarande var ute bland folk har jag ändå förblivit en ensam person eftersom ingen är intresserad av mig i annat hänseende än som kompisen som kan ta dem närmare "den snygga tjejen".
Alla tjatar om att skönhet kommer inifrån o att det har med attityd att göra: jag tycker att det är skitsnack. (logiskt sett står det mellan skitsnack, alla är blinda eller jag är ful inuti också).
När man säger att man inte någonsin vill höra någon säga hur ful eller förhatlig man är...igen...då är man tillbakadragen o rädd för att leva.
Jag är glad o vslappnad när det inte finns ngn spegel i närheten o när man umgås m nära vänner. Och jag är sjukligt trött på folk som tycker att det bara är att "rycka upp sig o visa en positiv attityd".

[Malins mamma]

Hej ni två anonyma här, sned och fuckfejs!

Som ni alla fyra beskriver era liv, era tankar, känslor och beteenden så råder det ingen tvekan om att ni är drabbade av BDD. Ni har givit en perfekt beskriving av hur det är att ha sjukdomen.
 
Det allra första steget för att bli frisk är att få sjukdomsinsikt. Att inse att man har en sjukdom som gör att man har en förvrängd självbild.
Det är säkert svårt att komma till den insikten när man är övertygad om att man ÄR ful, men genom att ta reda på så mycket som möjligt om BDD så tror jag att man åtminstone teoretiskt kan komma underfund med att det man ser och känner inför sitt utseende inte är detsamma som omgivningen ser.

BDD-drabbade fokuserar på vissa saker i utseendet ( "defekterna" ) som då framträder på ett onaturligt sätt  och små detaljer  förstoras upp så att man tycker sig se helt annorlunda ut än man gör.

Personer som är friska och fula kan också tycka att det är jobbigt men inte alls så mycket som en BDD-drabbad. Det lidande ni känner är mycket, mycket värre.
Friska fula människor lever ett normalt liv, de går i skolan, jobbar och umgås med folk utan att tänka på sitt utseende i nån högre grad.
Friska fula personer tänker inte på hur belysningen är och hur ljuset faller. De tittar sig inte i spegeln mer än nödvändigt. Friska fula tjejer sminkar sig inte i timmar, en normal vardagssminkning går på ca 10 min.

fortsättning följer senare....   jag sitter på jobbet och måste avsluta nu

[Anonym]

jag har också försökt 1000 ggr att försöka vara "positiv och öppen och GLAD" och jag har försökt att "kämpa" för att acceptera mitt utseende.

men hela tiden kommer jag tillbaka till dethär. det går aldrig över. jag är ful, och det spelar ingen roll hur mkt jag försöker. jag blir knäpp. en del av mig skulle ge allt för att få vara snygg och en del av mig tycker att fy fan vad dum i huvet jag är som lägger ner energi på en sån dum sak! jag hatar att jag är ett offer som tycker synd om mig själv och bara sitter och gråter hela dagarna. men ändå gör jag det! för jag är dum i huvudet.

[Malins mamma]

...fortsättning....

Det jag försöker säga är att om ni verkligen var fula och inte hade BDD så skulle ni inte alls må så dåligt som ni gör nu.
 
Det finns dock ett undantag:
Enligt K. Phillips så har man faktiskt hittat BDD-symptom hos nån enstaka som inte har BDD. Det är personer som har varit med om en eldsvåda och brunnit i ansiktet. Ni har kanske sett nån bild hur de ser ut, näsan, ögonbryn, ögonfransar och öronen borta. Hud som har transplanterats från andra ställen på kroppen osv.

Ert lidande är alltså lika stort som en mycket vanställd människas lidande. Men det konstiga är att BDD bara verkar drabba de normala, de vackra eller de mycket vackra människorna. (De flesta som jag har sett har varit mycket vackra).

På tal om att fokusera kan jag som exempel berätta om en sak:
 
Vi bodde i en lägenhet några år. På golvet i hallen var det en svart fläck som inte gick att få bort. Den var på ett sånt ställe att man inte kunde täcka över den med en matta heller.
Jag är inte pedant eller speciellt noga med hur det ser ut men den där fläcken störde mej ändå. Jag såg den varje gång jag kom in i lägenheten och varje gång jag passerade hallen. Jag skämdes när det kom folk och jag tog för givet att den svarta fläcken var det första de såg när de kom hem till oss.
Så var det ända tills vi åkte bort en vecka. När vi kom hem tillbaka och jag gick in i hallen var det som att se ett nytt rum. För första gången såg jag HELA hallen, den svarta fläcken lade jag inte alls märke till.
Naturligtvis började jag se fläcken igen sen men jag glömmer aldrig hur förvånad jag blev över att hallen var så fin och hur obetydlig den svarta fläcken egentligen var.

Jag kan tänka mej att det är ungefär samma sak när man har BDD. Man fokuserar så mycket på en viss detalj att man inte kan se helheten.  
 
/Malins mamma

[Sara]

Malins mamma;

Jag älskar dina inlägg!! Jag mår alltid bättre och blir glad när jag läser dom, du säger sånt jag aldrig tänkt på tidigare. Tack!!

Hejja dig!!

[Malins mamma]

Tack Sara, jag är jätteglad om jag kan vara till nån hjälp för Malin och alla er andra.

Till dej Anonym som skrev ett inlägg emellan mina: Ursäkta att jag bara hoppade över det du skrev. Nu ska jag skriva ett svar iaf.
 
Nej du är varken dum eller ful, du har fått sjukdomen BDD. Jag förstår att du gråter, för det är en hemsk sjukdom.

Att "rycka upp sig och visa en positiv attityd" som anonym ovanför hade fått höra och att försöka vara "positiv, öppen och glad" är kanske goda råd men inget som hjälper mot BDD.
 
Däremot tycker jag du ska torka tårarna och börja ta det första steget mot att bli frisk, nämligen sjukdomsinsikt som jag skrev om. Du har redan kommit en liten bit på väg genom att du har hittat hit men jag vet att du som så många andra här tänker att "ja, det kanske gäller alla andra men inte mej, för jag ÄR faktiskt ful".

Att få sjukdomsinsikt är något som man måste göra själv och komma underfund med själv, tror jag. Genom att ta reda på så mycket du kan, läsa de få böcker som finns om BDD (finns ingen på svenska än...) så kommer du så småningom att inse att du är inget undantag, du har faktiskt sjudomen BDD.

Det är inte så att man blir frisk bara av att veta att man har BDD, men när man vet det så vet man också att man behöver hjälp av en psykolog och inte av en plastik-kirurg eftersom BDD är en psykisk sjukdom, inte en kroppslig.
Man måste få hjälp med att få bort de hemska tankarna och känslorna som BDD:n orsakar.
 
Det är så med BDD att man kan inte bli frisk om man inte vet om att man är sjuk, så börja nu först med det. När du har kommit så långt så har du goda förutsättningar för att sen, med rätt behandling, bli mer eller mindre frisk och kunna leva ett normalt liv.

Lycka till! /hälsn. Malins mamma

[mattias77]

Håller med Sara. Skön läsning!