Tillbaka igen/Läs gärna detta Malin och ni andra

[Anonym]

Var här för ca 2 år sedan under annat namn, kommer inte ihåg vilket(självplågaren TROR jag) Jag har skummat över inlägg här och där HÄR igen. Är i alla fall kille på 32 som som lider av OCD och BDD som kan ge mig mycket annat på köpet som SF och allmänna värdelöshetskänslor att jag inte kan det ena eller andra och att jag är dum i huvudet. När jag mår bra så är jag hur öppen som helst och en helt annan kille som har lätt för att prata om allt. När jag mår dåligt är det totalt det motsatta, det är först när jag mår bättre som jag orkar gå in på sådana här sidor...någon som känner igen sig med det? Hur som helst har jag lidit av mina sjukdomar i ca 15 år och kan verkligen räkna veckorna som jag varit bra och det är inte ett år sammanlagt. Det började med kraftig acne och sedan gick det bara utför med både det ena och det andra. Till saken hör den är att jag innan det hade dåligt självförtroende och var redan då utseendefixerad men ett stort MEN var då att det tog inte över min personlighet som det gjorde allt mer efter jag blev SJUK. Det finns inte EN sak som gör mig rättvisa när jag lider och det kan gälla precis vad som helst i den vanliga livsföringen(allt från en sådan "banal" sak att ta fel sak ur kylskåpet när jag fått klara instruktioner om vad jag skulle ta fram som att ge svar på tal om någon öppet kritiserar mig då jag borde ge svar på tal) Svårt att precisera tillfällen, men det jag verkligen vet att jag egentligen kan göra jättebra blir inte alls som jag hade gjort om "tvånget" varit borta eller under kontroll om man så vill. Självförtroendet blir på den totala botten i och med allt! Någon som känner igen sig? I början när sjukdomarna smög sig på en kunde man i alla fall sätta upp en fasad till andra av att  må lite bättre än vad man gjorde men den tiden är sedan länge totalt förbi. Jag isolerar mig helt vilket jag vet är helt fel men det går bara inte att tvinga sig till vissa saker längre. I dag måste jag helt enkelt må "bättre" för att kunna göra det "där" som kan få vissa människor att må bättre för en stund. Ett exempel är att intressen man normalt har är totalt meningslöst när tvånget har makten. Att gå ut att träffa folk vid en dålig period blir bara till följd av att jag mår ännu sämre av att inte kunna göra mig själv rättvisa. Minsta lilla kommentar från andra, ett vanligt skämt eller vad som helst får mig att ta åt mig, och att "se" andras ev glädje(VET att de inte behöver må bra bara för att de skrattar, men jag kan i alla fall ALDRIG skratta när jag mår dåligt) och framgång får mig bara att framstå som helt värdelös och det gör jag så bra ändå då, förstår någon vad jag menar? Äter medicin sedan länge(den här gången sedan i början av 2003) och terapi sedan i början av 2004(terapin har hittills inte hjälpt för att jag har inte varit mottaglig för den) Men nu sedan någon vecka tillbaks upplever jag att jag är mitt "riktiga" jag igen och jag vet inte hur det gick till, i samband med detta konfronterade jag min psykiater nu i veckan att jag just nu upplever min bästa period sedan sommaren 2003, tidigare har jag sagt till han(när jag INTE mått som värst att det är under kontroll, MEN nu när jag mår riktigt bra och kan känna glädje igen VET jag att medicinen måste vara en stor hjälp eftersom detta kom så plötsligt därför kom vi överens om en ytterligare höjning av min dos(Äter kombinationen Efexor,Ergenyl,Betolvex,Xanor) av efexor från 375 mg till 450 mg.
Det är först nu jag känner att jag skulle kunna ta till mig terapi istället för att sitta där och inte tro på vad han säger och strunta i uppgifter jag fått(har inte gjort det för att jag velat det!) Har helt enkelt inte orkat och känt att det är ingen idé. Förstår någon? Viktigt att notera är att jag vanligtvis (när jag mår dåligt) tycker att ju sämre väder det är ju bättre är det, därför att jag då upplever att om det regnar så ser inte alla så lyckliga ut etc etc, men nu uppskattar man verkligen solen som skiner just nu utanför. Förra året exempelvis blev jag bara mer och mer deprimerad av ju bättre väder det var och vad alla skulle göra, hitta på på sommaren när man läste i div tidningar etc. Hoppas jag kan hjälpa någon här i och med detta, MEN det är först när jag mår bra jag kan bidra. Hade jag vart deprimerad nu för finnar, ärr, ångest för framtid o jobb, ens värdelöshet att inte kunna något eller vad fan som helst så hade jag knappt fått ihop 3 rader av vad jag just skrivit, och som jag sa tidigare hade jag inte ens besökt sidan.

[Anonym]

Det var jag som skrev ovan, ocdbddkillen32 skall det nu stå(hoppas jag)

[Anonym]

men det gör det inte, missade jag något när jag registrerade mig då...hur ändrar man på detta?

[Malins mamma]

Hej och välkommen tillbaka då ocdbddkillen!  

Du ger en väldigt bra beskrivning av hur ocd/bdd påverkar livet för den som är drabbad. Jag tror att många känner igen sig.

Det är ett stort problem det du skriver om, att exponering när man mår jättedåligt resulterar i att man mår ännu sämre och att man inte kan ta till sig eller orka med terapi och KBT-övningar.
Det är som att man måste vara lite frisk innan man kan bli mera frisk.
Det verkar som att du och din doktor har kommit fram till den medicinkombinationen som har god effekt på dig så det är bara att gratulera till att du nu har kommit till stadiet "lite frisk".
Lycka till med fortsättningen!

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Tack MM

Men du...jag loggar in mig men blir ändå "anonym", hur löser man detta???

[Malin]

Hej ocdbddkillen32 och välkommen tillbaka!

Vad gäller inloggningen kan du följa samma instruktioner som jag gav Tess i den här tråden:

http://www.bdd-sverige.net/forums/index.php?action=vthread&forum=2& topic=422

Mvh
Malin Sundqvist

[ocdbddkillen32]

nu då? Tack Malin

[Malin]

Hej igen ocdbddkillen32!

Jag hoppas du fortfarande är i en bättre period och att det håller i sig. Jag känner igen mig en del i det här med att man kan må sämre av bra väder och att se andra människor ha kul när man själv mår dåligt. Det är inte så att jag är missunnsam och inte tycker att andra ska må bra, men ibland är det för smärtsamt att titta på när man vet att man själv inte har möjlighet att delta.

För ett par helger sen pratade jag tex med en kompis över internet ganska sent på kvällen. Hon hade besök av ett par av våra gemensamma kompisar, de drack lite öl och hade det allmänt trevligt. De sa att jag kunde komma över och joina dom om jag ville och satte i samma veva på webbkameran så jag kunde se dom. Jag satt som hypnotiserad och tittade på bilden, det såg så trevligt ut, de skrattade och skålade. Jag villevilleville så himla gärna vara där med dom. Men samtidigt visste jag att jag efter min tretimmarsritual + resan dit skulle anlända ungefär när folk börjar åka hem och lägga sig för kvällen, så det var ingen ide. Jag kände hur klumpen i halsen växte och till slut bröt jag helt enkelt ihop.

Det tär på en att ständigt inte kunna vara med när man är svältfödd på social kontakt (om man ens blir tillfrågad). Bland det värsta jag visste när jag var liten var när man inte fick vara med och leka. Det är samma känslor som kommer upp nu idag, men det inte längre är någon elak unge som fryser ut mig, det är mitt eget psyke som sätter stopp. Man blir så himla ledsen och arg på sig själv..

Egentligen är mitt sociala liv förhållandevis okej nu. Jag går ut nästan varje helg och träffar folk, men det känns fortfarande inte tillräckligt. Man är ute några timmar på lördagkvällen och när kvällen är slut är det en enda lång väntan till nästa lördag, till nästa dos av socialt umgänge. Jag önskar att någon skulle fråga om jag ville ta en fika mitt i veckan då och då, men samtidigt är jag rädd att jag inte skulle klara att dyka upp i tid, eller dyka upp alls. Den rädslan gör att jag själv inte är drivande på den punkten, jag vill inte göra folk besvikna.

Imorgon ska jag göra ett försök till att gå ner på stan i dagsljus eftersom jag behöver fixa nytt recept på p-piller, så jag måste verkligen lägga mig nu. Önska mig lycka till

Mvh
Malin Sundqvist

[Anonym]

Hej Malin. Hoppas det gick bra att gå ner på stan idag!
Det där med att ditt eget psyke sätt stopp känner jag igen väldigt mkt. Men för mig denna veckan, har allt varit lite lite bättre..En kompis ringde o frågade mig om vi kunde hitta på nåt i helgen (=imorgon) så nu bestämde jag mig för att säga ja (om det skulle vara så att det ändå inte gick vet ju hon varför eftersom hon vet om att jag har bdd). Så nu har jag gått och förberett mig hela långa veckan på detta..Fixat smink, tränat på att sminka mig, köpt nya kläder, och sedan stått i alla vinklar och ljus och allt möjligt för att se om det ser bra ut, sedan har jag noppat ögonbrynen perfekt , tagit bort hår i ansiktet, rakat benen så att det inte syns ett minsta litet hår som sticker fram, tvättat mina skor, jacka och väska. Jag har verkligen gjort så mycket för att jag inte ville misslyckas denna gången. Men vad händer...jo nu ringde precis min kompis och sa att jag inte kunde komma dit vi skulle för att det var bara dom närmsta. Men hon skulle ändå dit, men inte jag..så frågade hon om det var okej och om vi kunde göra något någon annan dag..Jag sa självklart att det gör absolut ingenting och vi kan göra något någon annan dag. Men egentligen blev- och är jag jätte ledsen och besviken..Så denna gången kändes det faktiskt som när man var liten och inte fick vara med och leka och att det denna gången var en elak unge som frös ut en.. De känns så nu..eller a på det sättet och samtidigt som att det är mitt psyke som sätter stopp.
Malin, jag skulle också vilja kunna gå ut varje helg!..Brukar du klara det jämt..eller misslyckas du ibland? Är det lättare att gå ut på kvällen än på dagen för dig?

Rebecca