Hej igen!
Vill bara säga till dig Anonym/monster att när jag var yngre (vet ej hur gammal du är) så tänkte jag precis samma tankar som du, dvs att man är bara ung en gång, och paniken över att man inte levde som man borde som ung var outhärdlig.
Nu är jag 30 år och fortfarande ung (kanske svårt att tycka för er som är yngre
. Jag har inte längre BDD och jag kan njuta av livet. När jag var tjugo tyckte jag att personer som var 30 år var hemskt gamla, rynkiga, utlevda och patetiska. När jag nu är i den åldern själv tycker jag bara synd om mig själv som hade en sån otroligt snedvriden bild över utseende och ålder.
Vad vill jag säga med detta? Jo, att livet, trots att det är helt för jävligt för tillfället, kan bli bättre. Det svåra tror jag är att få rätt hjälp mot sin BDD och att hitta anledningen till varför man lider av BDD. Det finns säkert tusentals olika anledningar och orsaker. Tänk om ni kunde kanalisera all den energi som läggs på fixande och tänkande på utseende till att verkligen lägga ner alla energi på att försöka lösa just er BDD-gåta.
Jag hoppas nu ingen tycker jag är nån snus-förnuftig typ som kommer med flåshurtiga råd! Är bara så berörd av denna (nyfunna sida) och jag känner igen mig i allt som ni med hud-bdd skriver. Från 13 års ålder till kanske 24 års ålder var mitt liv pest.
KRAM på er alla!
