Ny på sidan

[Diana]

Första gången jag är här idag. God kväll, alla nattugglor.

För snart 3 år sedan diagnostiserades jag med BDD. Sjukdomen har satt många käppar i det hjul som kan kallas mitt liv. Det började med att jag inte längre klarade av skolan, hoppade av efter 2 helvetes-år på gymnasiet. Finns det något värre ställe än en skolkorridor packad av unga, dömande människor? Jag sprang till toaletten varje rast för att titta på mitt fula ansikte, för att känna stinget i bröstet, ångesten stigande från maggropen. När jag kom hem från skolan började jag riva sönder mitt ansikte. Jag har alltid haft lite finnar och det var dessa jag skulle "förinta". Jag klämde med pincetter, skar med knivar och punkterade med nålar... Jag grät mej till sömns och önskade varje kväll att jag skulle vakna som en ny människa, mötas en vacker reflektion från spegelglaset.
Hoppade av skolan. Isolerade mej från omvärlden. Hemma var jag trygg. Där hade jag kontroll. Dagarna gick ut på att kontrollera ansiktet, tvätta ansiktet upprepade gånger och klämma på allt som liknade en finne. Jag kunde se helt vanställd ut. Rödflammig, sårig, rödgråten.
Jag skickades mellan olika enheter, BUP, vuxenpsyk.. men tog aldrig på allvar.
"Men du är inte ful, vad är det du EGENTLIGEN mår dåligt över"
Herre gud, om jag visste, skulle jag då inte kläcka ut det?
Efter 2 års isolering provade jag på den nya enheten Ungomshälsan, där, för fösta gången, togs mitt problem på allvar och jag fick ordentlig terapi, i form av samtal och kognitiv beteendeterapi.
Idag läser jag in ina betyg på Komvux. Jag är inte frisk, men jag kan leva med min sjukdom, åtminstone för det mesta.
Jag undviker att stå för länge framför spegeln, för jag vet att ju längre jag står, ju mer kritiskt blir mitt öga och ju större är risken att jag inte tar mej ut. Jag är inte vacker, det kommer jag nog aldrig kunna tycka, trots vad alla andra säger.
Det är sorligt, att man kanske aldrig kommer kunna se det som alla andra verkar se.
Allt jag ser är finnarna, de tjocka kinderna, små ögonen.. m.m..
Att leva med BDD i dagens samhälle är inte lätt......... för man känner sej aldrig rätt, aldrig god nog.
Det gäller att orka kämpa.
Men hur länge orkar man egentligen med?

[breakeble]

Hej på dig Diana!

Finns det något värre ställe än en skolkorridor packad av unga, dömande människor? Jag sprang till toaletten varje rast för att titta på mitt fula ansikte.

Shit precis så kände jag innan jag tillslut hoppade av skolan. Jag hoppade av för över ett år sen, och jag har isolerat mig här hemma enda sen dess. Önskar att jag aldrig börjat skolan från första början.
Jag ser faktist min skoltid som onödig, 10år och jag har värkligen inte lärt mig annat än att jag är ful, ointressant och att man inte är något om man inte är snygg rik och framåt.
Innan jag började skolan var jag en as glad liten tjej som värkligen inte hade en tanke på hur jag såg ut och vänner det hade jag massor. Men sen jag började skolan har jag i många år periodvis inte haft några vänner alls, jag var ju liksom blyg och jag vågade inte riktigt ta kontakt med mina klasskompisar, men man undrade ju endå varför ingen försökte ta kontakt med mig istället, så jag la över orsaken på min utsida. Och här sitter jag nu hemma för mig själv efter flera års strävan och äntligen känner jag en slags frihet. Jag behöver inte tänka på någonting annat än det lilla jag har runt omkring mig. Jag vill ju kunna gå ut som "normalt" folk, men som jag är ser jag inte vad jag kan få ut av det mer än panik och stress.


Jag skickades mellan olika enheter, BUP, vuxenpsyk.. men togs aldrig på allvar.
"Men du är inte ful, vad är det du EGENTLIGEN mår dåligt över"
Herre gud, om jag visste, skulle jag då inte kläcka ut det?


Riktigt bra skrivet. Jag har inte persoligen pratat med någon eller varit i kontakt med bup eller vuxenpsyk, mina föräldrar har fått ta den smällen, och gått på massa möten, jag har vägrat totalt att gå utanför dörren, en gång kom en kärring från bup och min barnmorska hem te mig men jag sa inte ett jävla ord te dom. Ingen "ickebddare" kan förstå mig, så jag vill inte prata om det med någon jävla psykolog, som om dom vore så bra och duktigare på att lösa mina problem. Nä tack säger jag bara. Vill inte ens pröva. Ge mig några plastikoperationer istället så blir jag frisk jag lovar.


Idag läser jag in ina betyg på Komvux. Jag är inte frisk, men jag kan leva med min sjukdom, åtminstone för det mesta.
Jag undviker att stå för länge framför spegeln, för jag vet att ju längre jag står, ju mer kritiskt blir mitt öga och ju större är risken att jag inte tar mej ut. Jag är inte vacker, det kommer jag nog aldrig kunna tycka, trots vad alla andra säger.
Det är sorligt, att man kanske aldrig kommer kunna se det som alla andra verkar se.

Jag hoppas att jag kan skriva så en vacker dag.


Men hur länge orkar man egentligen med?

Ja hur länge orkar man med? Jag önskar att jag kunde svara något bra på det, men ordet orka har tappat sin betydelse. Jag vet värkligen inte varför jag inte tagit livet av mig för längesen, men antagligen har jag det där lilla hoppet inom mig.

kram

[Diana]

Hej

"önskar att jag aldrig börjat skolan från första början"

I hear you. Skolan är inget ställe för någon som lider av BDD. Det handlar ju inte, som många verkar tro, att man egentligen inte vill gå i skolan och få "behörighet"... det handlar ju om att man inte pallar att vara där. På det där stället där det enda som betyder något är hur du ser ut. Direkt jag närmade mej den där tegelbyggnaden var det som om ett ton tegel släpptes över mina axlar. Och det går ju inte att stanna hemme heller, för då får man ju ångest för att man "inte är där". Så det enda rätta man egentligen kan göra är ju att hoppa av. Eller hur? Gud jag har sökt efter en bekräftelse på att man gjort rätt..

Du skriver att du känner en sorts frihet hemma. Så känner jag också. Det är det enda stället där jag kan slappna av riktigt på riktigt. Som du säger så har man ju bara sej själv att tänka på vilket känns så förbannat skönt. Visst man är sin egen värsta fiende, men det blir inte lika påtagligt hemma som i situationer då man har massa folk runt om sej och blir stressad. My home is my castle, som man brukar säga. Jag antar att det stämmer.

Jag hatar psykvården i detta land, den är ett jävla skämt. Enda sättet att få hjälp på är att ha anorexia, för det är socialt accepterad. Att "bara" hata sej själv och vara "inbillat" ful är inte allvarligt nog. Det för mej så förbannad att jag bara vill skrika. "Nej, men du är inte ful", säger dem. Vadå, är det så det säger till anorektiska tjejer också "näe, men du är inte smal"...
Tror att BDD är en alldeles för "ung" sjukdom här i sverige för att man ska ha riktigt koll på hur mycket den faktiskt påverkas ens liv, och hur förjävligt dåligt den får en att må.
Jag förstår dej när du säger att du inte ens vill snacka med dem. Det ville inte jag heller. Jag for till BUP och vuxpsyk för att mina föräldrar bad mej. Jag satt, hörde allt vad de där psykologerna sa, men jag lyssnade aldrig.
Eller hur!. Jag är svinrädd för det där med plastikoperationer.. för att jag vet, att om jag väl skulle börja så skulle jag vara körd....

Jag hoppas också att du får göra det.... Jag vet att jag inte är personen som ska "varmsnacka" om psykvården... men har man tur, som jag onekligen hade på det sista försöket på Ungdomshälsan, så kan man träffa en psykolog som verkligen har förståelse för en och som kan nå hela vägen fram, som får en att öppna sej. Det löser inte problemet och det gör inte en frisk, men det kan ge mycket hjälp på vägen.

Mmm, det där lilla hoppet. Som ändå inte ger vika. Tack för det kan man väl säga. Vet inte hur många gånger jag tänkt tanken på att livet inte är värt. Men så kommer de där "tänk-om" tankarna. Tänk om allt kan bli bra......... tänk om jag kan bli, en av dem, en av de som kan skratta. En av de som inte bär en mask för att skyla sej från världen. Då vore det ju värt.... men när kommer den belöningen?... suck. Alla dessa frågor. frågor utan svar.

kram

[leiania_91]

Din berättelse är oerhört gripande, och jag slås av hur mycket den liknar min egen. Jag är verkligen på botten för tillfället, och vågar påstå att jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag går första året på gymnasiet, och det är sannerligen ett rent helvete. Jag är en activ toalett-springare i skolan. Varje tillfälle tas att uppsöka speglar.

Jag är övertygad att du en dag kommer att tillfriskna helt och se din sanna skönhet!

[Diana]

Jag hoppas att du har någon som du känner att du kan prata med. Att gå runt och bära på allt är så jävla jobbigt.. Första året, alltså.. Ibland ångrar jag verkligen att jag hoppade av, att jag "gav upp". Hur känner du? Klarar du av det eller har du funderat på att bara skita i allt?

Jag önskar att alla som någonsin mått dåligt över sej själva får komma till den punkten att de finner friden och förmågan att se sej själv med nya ögon..
Men ibland känns det tungt. hopplöst.

Hoppas att du har krafter nog att klara av allt det du ställs inför.
Det är ändå en viss tröst att man vet att man inte är helt ensam..

[Insatiable]

Hej och välkommen till sidan, Diana! Känner igen mig i mycket av det du skriver. Det värsta har alltid varit skolan. Under grundskolan blev jag mobbad, och fick ofta höra hur ful jag var. Jag tog lätt åt mig av det eftersom jag redan i förskolan hatade min näsa, och eftersom mina föräldrar påpekat att jag var för smal osv. Det var väldigt stressande att höra sånt vid fem års ålder, så när jag började skolan och folk fortsatte att kommentera mitt utseende negativt... tog åt mig av det och av allt annat de sade åt mig och gjorde mot mig. Trodde att det skulle bli bättre under gymnasiet, men jag hamnade i helt fel klass och ville heller inte byta eftersom gamla mobbare gick i de andra klasserna (bor i ett litet samhälle). Jargongen fanns fortfarande kvar. Snyggast med rikast föräldrar, bäst betyg och coolast attityd vann. Jag var bara en ful tönt.

Det där med psykologer, ja, psykvården i Sverige är ett stort skämt. De har försökt ge mig massor av olika diagnoser och jag har aldrig fått någon diagnos på BDD, däremot har de konstaterat att jag har ett tvång kring mitt utseende som inte är normalt. Men vad hjälper väl det när jag inte kan bygga ett förtroende för dem, då de gång på gång gjort mig besviken (jag har borderline och OCD också så det har varit mycket strul, och det i kombination med att alla jag träffar försöker ge mig fler diagnoser). Och man möts ju av precis det du beskriver: "Vadå, du är ju inte ful. Framför mig ser jag en söt tjej!" Det hjälper inte. Och jag blir så trött på att de inte inser det. Det spelar ingen roll hur många gånger de säger till mig att det inte är nåt fel på mitt utseende, då jag VET att jag är ful, det har jag försökt förklara och även känslorna kring det hela plus mina tvång. Men de tar inte riktigt fasta på det. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på om de säger samma sak till en anorektiker... "Men du ÄR inte tjock!" och sen är det inget mer med det liksom.

Nu har jag officiellt avsagt mig all kontakt med psykvården i mitt landsting. Jag vill inte ha mer med dem att göra eftersom jag inte anser att jag blir hjälpt, då är det bara bortkastad tid och bortslösade pengar. Jag tror faktiskt att jag kan må bättre på egen hand. Visst behöver jag hjälp, men jag vill ha rätt hjälp, och jag vill känna mig trygg. Till jag hittar någon som kan ge mig den hjälpen & tryggheten väljer jag hellre att försöka ta hand om mig på bästa sätt.

Som jag förstått det är du fortfarande sjuk, men tycker du att du ändå kommit en bit på väg, eller vad känner du? Är det KBT du får? Hur dyrt är det? Äter du några mediciner? Många frågor på en gång, jag vet, men jag är nyfiken. KBT har varit på tal för mig men nu blev det som det blev, och jag är osäker på om det verkligen skulle hjälpa mig...