Hur ser man egentligen ut?

[Marty]

Det här har väl diskuterats tidigare men jag känner ändå för att ta upp ämnet igen och skriva av mig lite. Hoppas ni ursäktar.

Ja, som sagt, hur ser man egentligen ut?

När jag tittar på andra människor som jag möter ofta så ser de i princip alltid likadana ut. Jag ser inte om de har en dålig hårdag eller om de har någon liten finne som inte var där sist eller någonting annat. Självklart kan man se om en person har klätt upp sig och gjort sig extra snygg eller gjort en någon mer drastisk förändring, men jag menar mer generellt.

Skulle jag gå runt med en person en hel dag skulle inte dennes utseende förändras nämnvärt bara för att vi står på en plats som har "provrumsljus" eller dämpad belysning etc. Likaså skulle denna personen se likadan ut på kort om jag tog ett kort på denne med min mobil eller digitalkamera eller om hårståna skulle lägga sig lite annorlunda för att de blåste ute.

Men så ser det inte ut när jag granskar mig själv. Jag kan se _fullständigt_ annorlunda ut beroende på hur ljuset faller, om det blåser ute och hårstråna har hamnat fel, om man får se sig själv på ett kort taget med en mobil osv. Det är OERHÖRDA skillnader. Jag kan (en bra dag) se allt från grotesk ut till att se nästan normal ut i "rätt" belysning.

Så det är inte konstigt att man undrar hur man EGENTLIGEN ser ut. Men man får väl helt enkelt hoppas att andra uppfattar en som man själv uppfattar sig i "rätt" ljus. Men det skulle onekligen vara intressanta att veta. Jag ser nämligen grotesk ut i vissa ljus etc även på den bästa av dagar.

[Bebblan]

Älska mysbelysning!!

[zunzita]

Tjena!

Eftersom jag nu är relativt fri från det som MÅSTE ha varit BDD kan jag försöka säga något om hur man EGENTLIGEN ser ut. Så här är det: Egentligen ser man helt okej ut, precis som alla andra.

Jag märker det när jag kollar på gamla foton (nya har jag fortfarande svårt för) och när jag tittar i speglar (t.o.m. provrumsspeglar om det är en bra dag). Jag känner igen mig själv, känner att jag har kontroll över mitt utseende, för första gången i mitt liv. När man har BDD har man egentligen ingen aning om hur man ser ut, jag känner igen mig i din beskrivning, Marty. Jag hade en känsla av att ansiktet liksom rörde sig och förändrades hela tiden för att det var så fult, groteskt och "fel" och att människor och t.o.m. djur hade svårt att uppfatta vad jag sa för att de var så äcklade av mitt utseende.

Det som kanske kan verka konstigt för en BDDare är att man får kontroll över sitt utseende först efter det att man vågat släppa taget och förlåtit sig själv för allt det elaka man gjort sig själv genom att hata sitt utseende. Post-BDD kan jag prata inför människor och efteråt tänka: "Oj, jag tänkte inte alls på hur jag ser ut!"

Det är faktiskt insidan som räknas. På riktigt. Även min insida, och din.

Jag får fortfarande återfall men allt oftare går det att resonera med mig själv om vad jag egentligen håller på med. Men oron finns där, har tänkt på att en träff i Malmö vore kul eller att det vore modigt att posta en bild på sig själv (som jag har gjort i andra forum) men jag vågar inte, är rädd att göra de som är sjuka besvikna när de ser mig, att de ska tänka "ser jag också ut sådär? Fy fan!" Snygg dubbelmoral va?

Jag hoppas att jag och ni andra slipper BDD-n helt och hållet en dag, även om jag tvivlar på att det är möjligt...

Upp till kamp!

Kram
/Ida

[Malins mamma]

Marty och Ida, era inlägg är SÅ bra!  

Marty du har noterat att andra människors utseende inte förändras under en dag, att du inte lägger märke till om nån har fått nån liten finne sen sist och att utseendet inte förändras om håret har blivit lite rufsigt av vinden eller om man står i nåt speciellt ljus.
 
Du har också noterat att ditt eget utseende kan förändras från normalt till groteskt på bara några minuter eller sekunder.
 
Om du tänker rent logiskt och realistiskt så inser du nog att ditt eget utseende inte förändras  heller av saker som nån finne, blåsten eller ett visst ljus.  
Det är BDDn som gör att du ser dessa stora förändringar som inte sker egentligen.

Försök att göra så nästa gång (helst varje gång) du ser ditt ?groteska utseende? så stannar du upp, tar några djupa andetag och säger till dej själv, ?Det jag ser nu beror på BDDn, det är en förvrängd bild som jag inte behöver bry mig om för nu jag vet att den inte är sann.? Det är precis som Ida skriver, egentligen ser du helt okej ut, precis som alla andra gör.

Malins mamma

[dessanm]

Jag håller med!

Jag älskade era inlägg! Man tänker efter när man läser det.
Jag fattar inte varför vi inte kan INSE att vi inte är fulare än andra. Varför får alla andra ha en finne och inte jag? Varför är bara JAG äklig och ful när jag har en finne? VARFÖR ingen annan?

VARFÖR kan inte vi tänka som alla andra? Jag fattar verkligen inte det

[Malins mamma]

Hej, jag har översatt lite av vad "anna" på BDDCentral skrev efter att hon hade blivit fri från BDDn.
"anna" har lidit av svår BDD från hon var liten tills för några månader sen. Hon är nu 48 år.

"Att tillfriskna från BDD tillät mig att uppleva, att förstå (att verkligen förstå, att känna med hela mitt hjärta, inte bara acceptera intellektuellt i huvudet) att mitt utseende inte behöver vara perfekt för att jag ska vara helt nöjd med det.

Jag är helt nöjd  med mig själv nu, med mina defekter och allt. Med mina brister och fel. Jag är helt nöjd med det här samma o-perfekta ansiktet (mitt BDD-fokus) som brukade plåga mig så till den grad att jag ville (och försökte flera gånger) ta mitt liv. Jag är helt och hållet lycklig och belåten. Det är en mycket större sak än att bara hitta ett sätt att sluta fred med sitt utseende.

Det finns INGET skäl till att du inte skulle kunna vara 100% nöjd med det utseendet du har, med defekter och allt. Det är bara BDDn som förhindrar det. Du ska säga till dej själv, ?Jag ska komma dit, jag ska bli lycklig med mitt utseende, precis som det är.? För jag tror verkligen att du kan göra det.

När mitt BDD-filter togs bort skapade det ett tomrum, som det sägs att naturen inte vill ha. Det som fyllde dethär tomrummet var att jag accepterade mig själv, fick självförtroende och jag kunde börja älska mig själv. Det är så olikt allt annat jag har varit med om. Jag kan nästan inte förklara det.
Det är som en sorts klarhet som gör att jag ser på allt med snälla ögon. Jag ser mina defekter nu också, men det är annorlunda än förut. Jag ser dom med snälla ögon och accepterar dom som en del av mig. En helt okay, helt acceptabel icke-perfekt del av mig.

Jag reagerar inte känslomässigt på mina defekter längre. Jag tror att det är det som är den stora skillnaden. Jag kan vara helt nöjd med mitt utseende och även med mina defekter. Det är inte så att jag älskar mitt utseende, det är att jag älskar mig själv nu, hur knäppt det än låter.  Jag skulle inte kunna tycka illa om mig själv bara för att jag har en utseende-defekt. Det spelar ingen roll längre.

Jag ser på mig själv med så snälla ögon så jag skulle inte ens drömma om att plåga mej med BDD-tankar längre, som jag gjorde förut. Det skulle vara oerhört, som att slå en liten kattunge eller valp.

Skulle jag föredra att mitt utseende var helt perfekt, som en modells eller filmstjärnas? Naturligtvis!
Skulle jag föredra att ha en miljon dollar istället för den lilla lön jag har nu? Naturligtvis!
Skulle jag föredra att kunna utrota hungersnöden i världen eller skapa fred på jorden istället för att ha de små möjligheter och talanger jag har? Naturligtvis!
Måste jag ha något av detta för att kunna vara helt lycklig? Naturligtvis inte!

Jag kan vara, och ÄR helt nöjd med med ofullkomliga lilla mig i den här stora ofullkomliga världen.
Jag kan vara lycklig även om INGENTING är 100% perfekt. Dr Claiborn hjälpte mig att upptäcka den här sanningen."

/Malins mamma

[Rebccas mamma]

Precis som "anna" i Malins mammas översättning och zunzita skriver alla med bdd måste bli toleranta mot sig själv,visa samma tolerans mot sig själva som jag säkert tror de har mot andra människor. Har själv precis börjat läsa The bdd workbok.
Marty det här med ljus, fastän jag är nöjd med mitt utseende kan jag ibland tycka att jag ser "knepig" ut i vissa ljus. Speciellt en del hårda lysrörsbelysningar, det lilla utslaget på kinden ser enormt ut min obetydliga rynka mellan ögonen ser enorm ut osv. En del ljus förvränger, det kan man tydligt se när vi har haft billiga fel lysrör till vårt akvarium, våra fiskar ser då inte alls ut som de egentligen gör.
Det var en bra artikel i GP härom veckan. De visade hur filmstjärnor och andra människor retuscherades innan bilderna publicerades i veckotidningarna.
Det var en kampanj som åkte runt i skolorna för att få ungdomar att förstå att de duger som de är och få dom att genomskåda massmedias (en dels) budskap att vi aldrig duger.

[Malins mamma]

dessanm, började du gå till dendär psykologen som hade behandlat bdd-patienter? Hur går det med KBT-behandlingen? Har du märkt någon förbättring än..??

Rebeccas mamma, vad bra att ni har skaffat Workboken. Jag kan ju säga att jag har haft stor användning av engelska-svenska-lexikonet som jag fick av mina döttrar i julas.  

Malins mamma

[Rebeccas mamma]

Malins mamma, jo jag håller precis på att plöja igenom Workboken.
Den är bra, mycket konkret, du har ju gjort ett jättejobb med att lägga ut sammanfattningar av den här. Ett lexikon är även viktigt för mig att ha till hands, en del facktermer fast den är ändå ganska lättläst trots att jag inte läst engelska på många år. Rebeccas psykolog bad henne ta med den till nästa besök-positivt.

[Madilyn]

Har en liten egen teori där...

Om man vill veta hur man verkligen ser ut (eller rättare sagt hur andra uppfattar att man ser ut) så tror jag att man ska fråga barn. Barn är alltid ärliga och spontana. Dom är inte lika färgade av utseendefixeringen (som man som vuxen är) och dom är oftast ärliga och spontana.

Ett exempel på det kommer här:
Den satte sig djupt i mig, komplimangen jag fick från min killes äldsta son, när vi var på västkusten förra sommaren. Var ute och gick och skulle gå ner på bryggorna i Smögen och titta lite och vi gick förbi ett gäng med killar, som jag inte reagerade på just då. När vi gått en bit sa han då (han var 11 år) "Dom tyckte att du var snygg och verkade bli kära i dig".

Jag fick en chock, för själv tror jag ju alltid att folk tittar för att det är något fel och att jag är ful och att jag liksom inte har rätt att gå där bland alla normala, fina människor. Men jag hade en ganska bra dag, så komplimangen satte sig trots allt

Dessutom har han Asperger syndrom (vilket innebär att han har kunskapen om att man säger saker för att vara snäll utan endast säger sin sanningen) och det var så spontant. Det värmer än nu när jag tänker på det. Fast det är klart, det är ju i stort sett omöjligt att försöka börja tänka så när man befinner sig i ångestens grepp.

Vill också bara säga att detta är mitt första inlägg och min första dag här på forumet. Anledningen att jag hittade hit var för att jag skulle ha åkt till vårdcentralen 2 stationer bort och hämtat en cd med mina röntgenbilder på. Skulle väl max tagit 30 min T&R. Villkoret var att jag skulle komma senast kl 15:45 och jag gick upp vid 8:30 i morse. Hela dagen har gått åt till att sminka, byta kläder, sminka igen, sätta upp håret, släppa ut håret, sätta i örhängen, ta ur örhängen, sätta på mig halsband, ta av mig halsband, byta byxor, byta strumpor för att matcha byxorna, byta underkläder, prova alla skor och jackor, välja väska...osv osv osv

Det hela slutade med att jag var på väg ut och kände att nu kanske jag klarar av att åka, men så tittar jag på klockan och då var den 15:36 = för sent! Skit! Jag slängde av mig allt och deppade ihop...och hittade det här forumet. Tack för ett superbra ställe!

Vissa dagar går bara inte att ta sig ut - hur mycket tid man än lägger på att försöka dölja, framhäva och se bra ut.

[Malins mamma]

Hej Madilyn!

Vad bra att du hittade hit eftersom du verkar lida av BDD. Hoppas du hittar lite nyttig läsning här. Den här tråden skrevs ju för över två år sen men den är lika aktuell än.

Är detta med BDD helt nytt för dig eller har du vetat om det länge?

Du är iaf hjärtligt välkommen hit!  

Mvh Malins mamma

[Hoppfull mamma]

Madilyn
Hej Madilyn!

Jag vill också hälsa dig välkommen hit.
Det här forumet har varit mig till stor nytta,eftersom min dotter troligtvis lider av BDD.

Mvh Hoppfull mamma.