Jag förstår vad du menar.
Jag vet inte vad de strikta kriterierna för BDD är, om det nu finns några. Mina värsta år av utséendeorienterad depression ligger bakom mig. Jag har aldrig varit självmordsbenägen (var för arg för sånt) men har haft djupa svackor. Utséendet var alltid en stor del av det.
Numer har jag inte bara mitt vanliga ugly face, men har dessutom drabbats av rosacea, vilket inte hjälper. (Det är en kronisk hudsjukdom som gör att man i perioder blir röd, finnig, och får eksem i ansiktet.) Mitt utséende går nedåt, men mitt humör har förbättrats med åren. När jag får ett rosaceaanfall kan det fortfarande vara jobbigt. Att fejsa(!) att man kommer att ha detta hela sitt liv, och ändå måste göra allt man kan av det. Rosacea kan bli riktigt illa, om man har otur. Men vad ska man göra? Så vitt jag förstått har jag bara ett liv, och det blir inte bättre av att jag sitter hemma i ett ångestfyllt katatoniskt tillstånd.
När rosacean är bättre (oftast) har jag inga problem. Trivs utmärkt bland folk, ja älskar det t o m. Jag kanske överkompenserar något.
Fulheten har inget med ditt utséende att göra, tro mig. Om folk uppfattar dig som oattraktiv så är det på grund av din egen självbild. Det är inga tomma klyschor, det är ett faktum. Utséendeideal är inte skrivna i sten, är inte statiska. De skapas av människor, förändras över tiden, features kommer och går. Det är inget absolut, och vem som helst kan vara attraktiv. Den kompis som raggade mest tjejer i mina tonår såg helt knasig ut.
Ibland får jag känslan att vissa sitter och väntar på att någon ska tala om för dem att de bara inbillar sig, att de egentligen ser ut som Tom Cruise/Cameron Diaz. Oddsen är att du ser ut som en svenne, d v s normalful. Men det är så vi ser ut, och det har lite att göra med vilken respekt vi får och hur attraktiva vi verkar för andra.
(Oops, en roman!)
