Jag

[Anonym]

"Håll masken och stå ut, håll masken och stå ut, håll masken och stå ut" upprepar jag i mitt huvud säkert flera hundra gånger om dagen. Det är inte bara BDD som förstör mig, det är allt omkring mig. Jag kan inte ens må bra när jag mår bra, hur konstigt det nu än må låta. I bakhuvudet finns alltid väntan på nästa katastrof, nästa straff, nästa helvete. Och det dyker alltid upp.

Jag gråter på tunnelbanan, jag gråter hemma vid matbordet och i soffan framför tv:n, jag gråter mig till sömns i min pojkväns famn, jag gråter inne på toaletten och nollställer mig innan jag går ut, och jag gråter på lektionerna när jag väl är i skolan. Jag gör det alldeles ljudlöst och så diskret jag bara kan, för att ingen ska se. Samtidigt känns det väldigt ensamt att ingen ser. När jag sedan kan gömma mig på mitt rum och krypa ner i sängen får jag äntligen lov att slippa kväva gråten.

Jag fantiserar dagligen om att skjuta eller spränga bort mitt eget huvud, jag föreställer mig min begravning och människors chock vilken därefter hur ogärna de än vill inse det kommer övergå i lättnad efter min död. Jag ska inte ta livet av mig, missförstå mig inte. Jag får inte göra det, av olika skäl. Men jag tänker att jag ska göra det, för att orka härda ut. Jag tänker att jag måste stå ut med det och det och det, för ”sen ska jag ju ändå dö”. Så tänker jag, trots att jag vet att jag inte ska dö. Jag "belönar" mig själv med tankar om hur jag dör, liksom någon som låt säga sexfantiserar om någon sjuk böjning denne har som denne vet att h*n aldrig kommer kunna leva ut (jag menar dock inte att mina fantasier har någon sexuell koppling).

Jag orkar inte ens förklara mig längre. Jag bara säger dumma saker för att framstå som dum och korkad och slippa förklara. Vad spelar det för roll. Om människor ska dra ogenomtänkta slutsatser kan jag likagärna gestalta en fiktiv migversion så att mitt riktiga jag får hållas inne och undgå att missförstås.

Jag litar inte på någon längre. Ingen alls. Jag litar inte ens på mig själv. Jag har alltför många gånger svikit mig själv, svikit andra och blivit sviken av andra för att någon alls ska förtjäna att ses som pålitlig. Jag orkar inte leva i en värld där ingen går att lita på, där vem fan som helst skulle kunna vara någon som manipulerar och förråder en, tillhör SÄPO och är ens egentliga morsa. Därför lever jag inte i den världen, utan kör med min "jag ska snart dö, se livet som ett tidsfördriv"-taktik. Jag hör själv att det inte är hållbart i längden, men definitivt överträffar det första alternativet som skulle slita sönder min hjärna i en betydligt mer rasande fart.

Jag behövde bara skriva av mig, för jag kan inte säga det här till någon i min närhet utan att krossa allt jag försöker upprätthålla (även att jag brukar misslyckas). Förväntar mig inga svar eftersom jag inte har ställt några frågor.

[amav]

Hej!

Vet du var KBT är?

Isf, hur resonerar du kring att börja i KBT?


Jag undrar, för när jag läser ditt inlägg slås jag (förutom att det låter mkt jobbigt att vara du) som att du skulle kunna ha hjälp av att resonera kring dina tankar framtiden, de förutsägelser du kommer med, hur du resonerar kring att livet bara är ngt att stå ut med och det endast finns ett annat alternativ (typ döden) osv.


Förstår du att det du skriver (åtminstone om man försöker att gå bara på det du skrivit) ev. inte låter helt trovärdigt för ngn annan. Jag säger inte det för att vara taskig eller för att jag inte förstår att du kan tänka som du gör (jag vet själv), jag menar bara att dessa (tillsynes) logiska luckor och obevisbara förutsägelser är möjligheter för dig att komma ur sättet du lever ditt liv.


Ett exempel:
Du skriver "Därför lever jag inte i den världen, utan kör med min "jag ska snart dö, se livet som ett tidsfördriv"-taktik. Jag hör själv att det inte är hållbart i längden, men definitivt överträffar det första alternativet som skulle slita sönder min hjärna i en betydligt mer rasande fart."

Här säger du inte rakt ut att det är så att det bara finns två alternativ - att 1. "låtsasleva" eller 2. "leva på riktigt" (vilket skulle leda till att din "hjärna skulle slitas sönder") - men som du framställer det så är det ändå just endast två alternativ.


Kan det inte vara så att det finns fler alternativ? Jag antar (och här kan jag ju ha fel) att du är ganska övertygad om trovärdigheten i dessa två alternativ ovan, och ett tredje (typ "du kan börja jobba med exponeringar, borttagande av säkerhetsbeteenden och allteftersom leva ett mer trevligt liv") låter extremt befängt.

Men, är det givet att du har rätt i detta?


/Amav

[Anonym]

Jag har gått i KBT och blivit betydligt friskare.

Nej, det är inte givet att jag har rätt, men det är det aldrig någonstans i någon situation. Jag utgår ifrån det såsom du utgår ifrån att apelsinen du äter smakar apelsin osv. Mitt liv har hittils varit utformat på detta vis och det är den slutsatsen jag kan dra utifrån egna erfarenheter.

Sorry om jag har missförstått något eller inte ens svarat på dina frågor, det är mycket möjligt för jag är lite ofokuserad just nu. Slängde ihop något bara..

[Anonym]

Jag orkar inte gråta mer.

[amav]

hej igen!

Jag tror jag förstår vad du menar.

Jag är bra nu, dvs. jag lever det liv jag vill leva och stormtrivs. Men, ngra månader innan jag "blev bra" så mådde jag sämre än kanske ngnsin tidigare.

Jag upplevde att jag mycket riktigt blivit otroligt mkt mer "rörlig" av KBT:n, jag umgicks mer fritt med folk, jag vågade mig på tidigare helt oanade grejjer osv. Men, jag mådde fortfarande inte bra, och jag såg inte ngn ljusning.


Jag resonerade ungefär såhär: Ok, ja jag mår mkt bättre, ja jag vågar göra så mkt mer än vad jag trodde, men mitt liv är fortfarande skit och jag kommer inte bli nöjd för jag kommer aldrig få det jag vill ha ut av livet, så enkelt är det. Alternativt, ok jag kan inte garantera att det är säkert att jag inte kommer få ut av livet det jag vill ha, men jag orkar inte. Jag har ansträngt mig tillräckligt.

Det jag gjorde då var att jag tog mig tillbaka till min gamla terapeut (lång historia, men jag hade slutat hos honom iom att jag inte hade råd längre, men nu hade jag det).

Väl där så "erkände jag allt", dvs. jag berättade för honom om de allra mest pinsamma grejjer (jag tänkte att iom att jag inte sagt allt så gav jag heller inte honom ngn chans att bemöta mina riktiga argument). Vill bara inflika här att det inte alls var så att jag inte pratat, det var bara det att jag undanhållit det jag tyckte var allra mest pinsamt.

Ok, det och att jag gick med på att köra stenhårt med att våga utmana ännu fler av mina rädslor. Spela runt lite och se vad som händer.

Jag slutade i princip med säkerhetsbeteenden, och riktade in mig på att försöka söka upp de situationer som jag kanske allra helst ville undvika. Även sådana jag kanske tyckte att jag gott kunde undvika.


Det tog inte så lång tid sen, jag nådde ngnsorts tröskel och sedan var allt mer eller mindre bra.


Det jag vill säga med det är att det kan vara klokt att köra KBT hela vägen ut, och sen bestämma sig för att "saker bara är som dom är". Det är kanske ngt du redan gjort.

Utifrån det antar jag att du identifierar ditt "tysta gråtande" som säkerhetsbeteende. Har du slutat med alla säkerhetsbeteenden under en längre tid (månader)?


Hoppas det jag skrivit gör sig förstått!


/Amav