tankar

tjena.

direkt när jag läste artikeln i metro och aftonbladet så kände jag, ... det finns folk som upplever samma sak som jag. en viss lättnad infann sig men även en stor oro, oro för vad detta är...

själv så är oerhört missnöjd med mitt utseende, stort huvud, ingen haka, ful näsa...ja..ni vet... jag har haft och har väl väldigt dålig självkänsla.
men det där går i vågor, för det finns ngt som har blivit min räddning, nämligen mitt jobb. inte att jag tillbringar all min tid där utan att folk måste respektera mig (och gör det) för det jag gör och det blir som en fasad som jag gömmer mig bakom, en tillfällig räddning.

Har varit stor i mina fornstora dagar, nu så är jag tunn som en sticka och är väldigt mån vad jag äter, löptränar mkt...är rädd för mina anorektiska tankar, men jag antar att de hänger ihop med min självkänsla.

har många bra vänner, en kanon familj, och egentligen är det inget fel på mig, men ändå... man sitter själv i lägenheten, man har bara sig själv...det är då man börjar fundera..

och andra sidan, vad hjälper det att bara tycka synd om sig själv.. jag är den jag är... tough shit för dem som inte gillar det.. eller...

har ingen flickvän just nu, och jag har en obskyr tanke att allt kommer att lösa sig om/när jag träffar den rätta, men jag undrar..

så jag har BDD, känns bra att veta, skönt att ha ett namn. men ... jag känner att det är upp till mig att ta mig ur detta... men det har pågått i nästan fem år... och jag tror det blir svårare ju längre tid som går...

sköt om er där ute...det finns bara en av varje person... det är ngt unikt som alla bör/ska ta med sig