HJÄLP!

[Anonym]

Det är konstigt jag har på något sätt vänt min BDD till ilska emot dom som jag tycker dömmer mig pga hur jag ser ut. Jag blir jättearg när jag tycker att någon tittar konstigt på mig, undrar om dom inte har något bättre för sig? Varför bryr dom sig hur jag ser ut? Det är väl mitt problem om jag har stora feta acneärr i hela ansiktet och är likblek. Kan inte hjälpa hur jag föddes.
Jag känner mig fortfarande inte vacker, däremot klarar jag av att vara "ful" och ändå kräva respekt precis som alla andra.

Jag vet inte om det är ett framsteg eller om jag bara börjar bli mer ilsken av mig, men jag menar det verkligen. Kan inte alla dom som ska kommentra mig hela tiden bara dra åt helvete, jag vill inte bli jämförd med någon, jag är JAG. Egen individ med ett eget unik utseende precis som alla andra!

ja, jag är blek för jag har inte sett solljus på över ett halvår, ja, jag har ärr för jag har haft svår acne, ja, jag ser trött ut för jag har krftig ångest som jag kämpar emot varje dag. SÅ TACKAR FAN FÖR ATT JAG SER LITE BLEK OCH SLITEN UT.

[Synthesized]

Jag vet inte om det är ett framsteg eller om jag bara börjar bli mer ilsken av mig

Jag tror faktiskt att det är ett framsteg. Att vända ilskan utåt istället för inåt, mot sig själv. Det innebär förstås inte att man ska vara otrevlig och så, men rent tankemässigt tror jag att det är bra för en. Man kanske inte ska ha det som slutmål, men det är nog på rätt väg bortifrån självföraktet.

Själv kan jag känna sådär ibland, när jag verkligen har fått nog. Då tycker jag inte att det är jag som ska ursäkta mig för hur jag ser ut, att jag tror mig ha rätten att vistas bland andra osv. Jag tycker snarare att de som dömer mig eller spottar ur sig negativa kommentarer om mitt utseende kan dra åt helvete, som du också sa. Det känns skönt på något sätt att för en gångs skull inte klandra sig själv för allting. Fast det går inte alltid.

[Anonym]

Jag tror nog också att det är ett framsteg nu när jag tänker efter.. Jag har fortfarande svårt att se mig själv som vacker, men jag vägrar särbehandlas pga hur jag ser ut. Jag känner mig ofta osäker iom att jag tycker att jag är ful, men det börjar på något sätt bli lättare. Har det här helvetet gjort mig starkare kanske? Man lär känna sig själv på ett annat sätt när man går igenom sånt här, har även kämpat mig igenom en svår ätstöring och är 100% frisk idag. Klarade jag det, ska jag klara det här också.

jag tänkte lite samma som jag gör nu, jag började bli arg på alla "smal-ideal", insåg att jag inte ville se ut som ett skelett utan som en kvinna, och att jag är värd ,aten jag äter.

Precis så måste jag tänka med min BDD, jag börjar bli arg på denna utseende fixerade världen, jag ska bli behandlad likadant oavsätt om jag är ful eller vacker, jag föddes till den här världen och ska vara glad att jag har ett så pass bra liv i övrigt och tänker inte låta det här stoppa mig från att leva det.

[amav]

Hej Anonym!

Jag tror liksom du och Synthesized att det kan vara ett friskhetstecken att man blir arg på folk/företeelser osv.

Så var det för mig med.

Lite så är det ju också att om man gör det så slutar man dra massor av tankeläsningsgrejjer, man låter det stanna vid "tycker du att jag är ful tänker fan inte jag ursäkta mig för det" istället för "han tycker att jag är ful, nu kommer han minnas den här dagen med äckel, och jag kommer ... och då kommer han och alla andra tycka det är bra osv."...


Så, att fortsätta låta det stanna vid "jag tänker inte göra livet lättare för dig om du tycker att jag är ful". Sen kan man ju undersöka mer objektivt om det ens är ngn mening att vara arg mot folk, det kan ju vara så att dom inte alls tänker på ditt utseende alt. tycker att du ser ok/bra/normal/trevlig/glad/skojjjig/flummig/intres sant  ut...


/Amav

[Anonym]

Det har rätt i Amav, för jag VET ju inte hur folk ser mig egentligen. Jag vet ju att jag har ett snevridet sätt att se på mig själv, så mycket vet jag. Men exakt HUR snevridet det är, har jag ingen aning om. Jag ser mig själv som ful. Men jag tror/hoppas att det vänder, för det är verkligen ett mål jag vill nå, se mig själv på ett realistiskt sätt igen.

[angel]

Jättebra gjort!!
Efter en lång tid i isolation började jag på folkhögskola. Tyvärr inledde jag terminen med hög frånvaro pga BDD men sedan när jag kom tillbaka märkte jag att folk hade saknat mig, jag var välkommen. Det kändes bra att jag var en elev i klassen. En slags bekräftelse. Det är det som händer när vi väl vågar oss ut, folk blir egentligen mer glada över att se att vi är närvarande och med i festen eller aktiviteten. Förmodligen, om de inte har problem själva, tänker de inte så mycket på hur vi ser ut eller vad vi har på oss. Vad jag vill säga är att, trots att vi BDD:are tänker alldeles för mycket så gör inte vår omgivning det. Tänker omgivningen mer än du på det, då är det kanske dags att byta umgänge. Allt detta är lätt att skriva och säga men vi måste känna det!

Lite personlig erfarenhet:
Ju mer ytliga väninnor eller omogna killar/killkompisar jag har omkring mig desto mer insjuknar jag i BDD. Deras ideal blir min verkliga uppfattning om hur man skall se ut.  Eller rättare sagt: hur jag bör se ut för att bli accepterad och beviljas vänner / pojkvän.

Även om jag har en "normal" uppfattning och bedömning vad det gäller andra så gäller den aldrig mig...Just av den enkla anledning att jag alltid träffar människor som talar om ytlighet och därmed inskränker jag mig själv. Dags att möta människor med mänskliga värderingar?
Lättare sagt än gjort när man är förtidspensionär....

[Anonym]

Jag ska på mitt första psykologsamtal idag.. Får se hur det går.

[amav]

Anonym skrev:

Jag ska på mitt första psykologsamtal idag.. Får se hur det går.


Lycka till!

Berätta gärna hur det gick här sen. Kom ihåg att första samtalen ofta inte ger ngn instant relief utan snarare är orienteringssamtal (typ hur terapin ska utföras, hur lång tid det kan ta osv. - iaf förutsatt att det är KBT). Är det KBT?

/Amav

[Anonym]

Det gick ganska bra fakitskt. Precis som du sa, hon ville veta mycket om mig och berättade hur vi skulle göra och så. Men det verkade som om att det är KBT om jag vill ha det. Vi han aldrig komma in på det för jag råkade babbla för mycket hehe.. Men nästa vecka ska vi prata mer om det.

[amav]

Anonym

bra!


En grej som verkar ganska allmän är att folk först tycker att det är ok eller bra de första gångerna. Sedan kommer man till en punkt där man måste fatta att man måste förstå psykologens sätt att se på det (som förhoppningsvis är det rätta), och då verkar det vara så att de allra flesta blir lite nedslagna (typ "han/hon förstår inte mig"). Sen blir det gradvis bättre trots att man tycker att man "egentligen inte kommer ngnvart". Sen är det helt plötsligt bra!

Det är naturligtvis inte helt allmänt, men bered dig på att det kanske inte kommer vara solsken from now on hela tiden!  


Berätta gärna mer nästa ggn du varit där!

/Amav

[Anonym]

Om nån jävel tycker att man e ful så kan den dra åt helvete! Man kan ju inte hjälpa hur man ser ut, Egentligen så finns inte ordet Ful! Så det så!

[Anonym]

Anonym, ja det stämmer, skönhet sitter i betraktarens ögon!

Var på mitt andra psykologsamtal igår. Det gick jättebra!
Tyvärr går hon på semester nu så jag får vänta tills september igen, men nu har jag iaf fått lite mer hopp om framtiden..