kan du tänka dig att berätta?

[marja]

Hej, jag är reporter på Sveriges Television och undrar om det är någon av er här på listan som kan tänka sig att berätta om det här i en intervju? Det är ju många som ni vet som är berörda och känner sig "konstiga" utan att kanske veta varför, och jag tycker att det här är viktigt, och vill lyfta fram bdd.
Om du vill kan du mejla mig och få veta mer hur jag har tänkt utan att för den skull lova att vara med. Man behöver ju inte heller vara med på bild om det är för svårt.
Vänliga hälsningar:
/Marja

[Malin]

Hej alla!

Jag ska ställa upp på den här intervjun och tänkte fråga er på forumet om ni har några förslag eller önskemål om något speciellt jag ska säga under intervjun..?

Jag ska träffa dem klockan 12 idag och kommer finnas framför mitt sminkbord ända tills dess, men jag ska försöka hinna kolla forumet innan jag lämnar lägenheten och se om någon skrivit något.

Men nu är det bråttom! *springer iväg*

[psycho-doll]

Hej Malin!

Det var snabba ryck *ler* Vad modig du är som ställer upp i sånt här Jo..jag har några saker som jag hoppas du kan ta upp under intervjun.

1. Att den här sjukdomen, kan drabba en person oavsett ålder (i mitt fall 29 år).

2. Att det här i Sverige inte finns ngn egentlig behandling mot BDD(bortsett från mediciner då). I USA (e.g. Butler Hospital i Rhode Island) finns hela avdelningar där dom är specialiserade på behandling av BDD. Skall man verkligen vara tvungen att åka över dit för att få behandling!?

Iaf..det här är vad jag kan komma på just nu

LYCKA TILL MALIN!!! Thumbs up


MVH Mattias

[Malin]

Tänkte bara titta in som snabbast och berätta att intervjun är genomförd och jag är ett utmattat vrak. Ska lägga mig och sova nu men jag kommer tebax och berättar när jag vaknat och förhoppningsvis mår bättre.
/Malin

[pelle]

Hej Malin!

Väntar ivrigt att höra vad du har att berätta!
Starkt gjort var det oavsett hur det gick!

/Pelle

[Malin]

Tack Mattias och Pelle för ert stöd, det känns som jag behöver det mer än någonsin nu.

Inspelningen genomfördes av två tjejer (kameraman och reporter), de var jättegulliga och tålmodiga. Dessvärre var ljussättningen under intervjun sådan att flera av mina defekter framhävdes på värsta möjliga vis och jag upptäckte inte det förrän vi kollade igenom materialet på svt. Jag borde ha kontrollerat hur det såg ut på plats men glömde att be om det, och man kan ju inte gärna be om att få åka tillbaka och göra om allt med en annorlunda ljussättning

Än värre är att defekterna som framhävs mest är någonting som jag själv har skapat, som jag själv är skyldig till. De har kommit till av att jag har försökt förbättra mitt utseende men istället har det haft rakt motsatt effekt. Det känns alltid värre när det är något man orsakat själv än om det är någon defekt som finns där naturligt, känner ni också så?

Vad gäller själva innehållet i intervjun, vad jag sa och hur jag lät, kommer jag inte ihåg så tydligt eftersom jag satt som i chocktillstånd och bara stirrade på mina defekter när vi kollade igenom det. Jag vet dock att jag tyvärr glömde säga det där med åldern Mattias, men jag pratade lite om behandling iaf. Sen vet man ju inte vilka delar av intervjun de kommer ta med, de filmade 28 minuter men inslaget kommer nog inte bli så mycket mer än ett par minuter i slutändan. Materialet ska tydligen klippas ihop på måndag och då får jag reda på lite mer detaljer.

Jag är i ganska mycket sämre skick både mentalt och utseendemässigt om man jämför med när jag var med i tv i höstas. Man ser ju inte så pigg och fräsch ut eller känner sig på topp efter en hel vinter av depression, sömnproblem, ingen sol, motion, frisk luft osv. Jag undrar hur klokt det egentligen var att ställa upp på det här i mitt nuvarande skick, men det kändes som att jag lika gärna kunde göra det eftersom jag redan hade gjort det en gång innan.

Jag hoppas det här kommer hjälpa någon annan, det är den positiva tanken jag klamrar mig fast vid för att orka med allt det övriga.

mvh
Malin

[Malin]

isch.. det är med blandade känslor jag skriver det här för jag vill instinktivt inte att någon ska se inslaget eftersom jag ser helt bisarrt hemsk ut Men det är i alla fall imorgon, tisdag, det kommer att sändas, 19.30 på Rapport (svt 1). Det sänds även på de regionala nyheterna Värmlandsnytt och Tvärsnytt 19.10 och eventuellt 22.15 (svt 2), om man råkar bo i de regionerna.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva.. det känns som jag borde skriva något innan "katastrofen inträffar".. hum, jag hoppas iaf att ni mina vänner på forumet fortfarande vill veta av mig även efter ni sett det där hemska..

Ta hand om er.

/Malin Sundqvist

[pelle]

Hej Malin!

Jag och alla andra här inne är din vän oavsett om du ser ut som Frankensteins syrra ikväll. Vi är nog alla ense om hur starkt det är att ställa upp på det du gjort. All heder åt dig! Ska bli kul att se
dig.

Kram Pelle

[Anonym]

Hej!
Såg programmet och kände bara "aha", det är vad som är fel med mig. Har under fem års tid hatat mitt yttre. Inte på det sätt som att - Fan, idag har jag en finne! Jag har inte kunnat träffa kompisar, följt med på fester eller träffat min släkt. Varje dag i skolan har varit som en enda jävla pina. Alla speglar, på toaletten och i korridorerna. Alla glasfönster på stan som jag speglar mig i. Fy fan. Bara en blick i spegeln kan förstöra en hel dag för mig. Jag får ångest, vill spy på mig själv och klarar inte av att andra människor ser mig.
Dock blev jag inlagd frivilligt på psyk i somras, och jag berättade då om mina äckelkänslor och hur jävligt det kändes att andra skulle se mig. Men vad hjälpte det? Skar mig ganska frenetiskt under den tiden och försökte förklara. Men ingen förstod. Men nu förstår jag.
Går idag på antideppresivt (Zoloft) och känner mig lite bättre, men äckelkänskorna över mig själv försvinner inte och jag har svårt att leva med min pojkvän som ingenting förstår. Och det är en av de saker som gör mest ont, att de inte kan inse hur jävla ful och äcklig jag är. Men de skakar bara på sina huvuden och ser förvirrade ut." Du som är så vacker/söt/snygg borde skämmas", "lägg av nu du är ju jätte fin". Ingen fattar, bara jag vet hur det ligger till. Funderar på att operera mina läppar till sommaren samt bleka tänderna. Bantar också och hoppas att jag då ska bli nöjd och lycklig. Ska bara försöka våga söka jobb efter gymnasiet i sommar annars går mina planer åt helvete.
Ingen fattar. Kan få sådan jävla ångest i skolan att jag åker hem och kryper ner under täcket och gömmer mig.
Dessutom har jag problem med kompisar eftersom det enda jag gör hela tiden är att känna mig snyggare än dem, och jag misslyckas alltid. Fy fan. Alla jävla ELLE tidningar får mig att vilja riva sönder mig själv ändå kan jag inte sluta titta utan fortsätter bara helt hypnotiserad att drömma.

[Anonym]

Hej!
Såg programmet och kände bara "aha", det är vad som är fel med mig. Har under fem års tid hatat mitt yttre. Inte på det sätt som att - Fan, idag har jag en finne! Jag har inte kunnat träffa kompisar, följt med på fester eller träffat min släkt. Varje dag i skolan har varit som en enda jävla pina. Alla speglar, på toaletten och i korridorerna. Alla glasfönster på stan som jag speglar mig i. Fy fan. Bara en blick i spegeln kan förstöra en hel dag för mig. Jag får ångest, vill spy på mig själv och klarar inte av att andra människor ser mig.
Dock blev jag inlagd frivilligt på psyk i somras, och jag berättade då om mina äckelkänslor och hur jävligt det kändes att andra skulle se mig. Men vad hjälpte det? Skar mig ganska frenetiskt under den tiden och försökte förklara. Men ingen förstod. Men nu förstår jag.
Går idag på antideppresivt (Zoloft) och känner mig lite bättre, men äckelkänskorna över mig själv försvinner inte och jag har svårt att leva med min pojkvän som ingenting förstår. Och det är en av de saker som gör mest ont, att de inte kan inse hur jävla ful och äcklig jag är. Men de skakar bara på sina huvuden och ser förvirrade ut." Du som är så vacker/söt/snygg borde skämmas", "lägg av nu du är ju jätte fin". Ingen fattar, bara jag vet hur det ligger till. Funderar på att operera mina läppar till sommaren samt bleka tänderna. Bantar också och hoppas att jag då ska bli nöjd och lycklig. Ska bara försöka våga söka jobb efter gymnasiet i sommar annars går mina planer åt helvete.
Ingen fattar. Kan få sådan jävla ångest i skolan att jag åker hem och kryper ner under täcket och gömmer mig.
Dessutom har jag problem med kompisar eftersom det enda jag gör hela tiden är att känna mig snyggare än dem, och jag misslyckas alltid. Fy fan. Alla jävla ELLE tidningar får mig att vilja riva sönder mig själv ändå kan jag inte sluta titta utan fortsätter bara helt hypnotiserad att drömma.

[Anonym]

Vart får man hjälp?

[Anonym]

Såg dig på TV.. det är dock en sak som jag inte förstår.

Jag såg att några har funderingar på att plastikoperera sig.. eller iallafal kollar upp möjligheten med det..

hur ställs det i mot att dom lider av en psykisk sjukdom. vet dom som skriver det här på forumet inte om vad dom lider av?

Jag lider inte av BDD.. men har lidigt av agrofobi (torgskräck)

[Mikael_rosenberg]

oj glömde att beräta vem jag är

[Malin]

Välkommen till forumet Anon

Går du fortfarande i terapi sedan du blev inlagd i somras? I så fall tycker jag att du ska berätta att du tror du har bdd och eventuellt ta med lite information till nästa session. Om terapeuten vill kolla upp bdd i sin diagnosmanual så benämns det där som "Dysmorfofobi". Den terapiform som visat sig vara mest effektiv mot bdd är s.k kbt (kognitiv beteende terapi), så du kan ju fråga om kbt kan erbjudas dig på ditt sjukhus. Lycka till, hoppas det går bra

Mvh
Malin

[Malin]

Hej Mikael!

Intressant fråga du ställer. Jag tror att det handlar mycket om hur stor sjukdomsinsikt man har och förmåga att stå emot sina impulser. Det är väldigt vanligt att man som bddare tvivlar på att man har bdd eftersom man själv tycker att "defekterna är äkta och borde åtgärdas". Sjukdomsinsikten kan också variera från dag till dag. När jag själv tvivlar på att jag har bdd brukar debatten i mitt huvud sluta med att jag tänker "jamen nånting måste ju vara fel i alla fall, det är ju inte normalt att bete sig så här även om man skulle vara ful som stryk".

Sedan brukar ju inte sjukdomsinsikt innebära en automatisk kur mot den psykiska störningen, även om det är ett stort steg på vägen. Man kan jämföra det med någon som tex drabbats av tvångssyndrom och ständigt tvättar händerna, det brukar inte räcka med att personen får reda på att han har tvångssyndrom och att det inte egentligen är nödvändigt att tvätta händerna hela tiden för att beteendet ska upphöra. Man är så desperat och gör vad som helst för att försöka minska ångesten.

Det är mina tankar om det hela iaf. Någon annan som har något att tillägga?

Mvh
Malin