boka tid hos skolkuratorn: vad ska man säga?

[smalajag]

nu har jag fått medicin iallfall. men jag har inte märkt någon förändring. första tiden kan man ju börja må sämre men jag känner mig likadan...har inte ens märkt några fysiska biverkningar tror jag, förutom att det bränner i magen hela tiden, men det är bra för då vill jag äta hela tiden. dessutom känner jag mig ganska lugn och avtrubbad, vilket jag iofs gjorde innan med.  men det tror jag kan ha berott på att mamma fick reda på att jag varit hos en psykolog och börjat äta medicin och att jag inte behöver oroa mig för detta samtakl med psykologen som jag nu har haft. känns bra.
 
det värsta var att psykologen frågade flera ggr om jag hade anorexia eller bulimi. och sa att jag såg väldigt smal ut. kanske var det för att jag sa att jag tyckte min mage var för tjock. jag tänkte inte på hur det kunde tolkas...jag hoppas det så att det inte är därför jag får hjälp, för att hon och kuratorn är oroliga för att jag är döende pga min vikt...

[CyanideCupcake]

Oturligt att de kommenterade din vikt, hoppas det inte känns för jobbigt så att du slutar gå dit. Du behöver ju inte våra döende för att de ska bli oroliga. vilken medicin är det du har fått? Det är vanligt att man blir sämre men inte alls nödvändigt. Ibland måste man också prova sig fram tills man hittar nån som passar.

[smalajag]

det känns bar att jag har fått börja med medicin i allafall. kanske gör den mig bättre. om den inte gör det så behöver jag den kanske inte. det känns bra med medicin för den hjälper mej utan att jag behöver göra ngt själv. samtal däremot gör att jag känner mej dum och patetisk, jag får press på mej att förstå mina känslor och veta hur allt hänger ihop. det hänger till viss del på mej att bli hjälpt då, medan medicinen hjälper mej utan att jag behöver göra ngt. cipramil fick jag. men jag märker inget av den. ingen ångest, inga biverkningar, ingenting. kanske en biverkning att jag mådde väldigt illa när jag åkte buss idag vilket jag aldrig gör annars. jag får se om jag märker ngt  imorgon eller om några dar eftersom jag ska börja dubbla dosen imorgon. när brukar effekten börja ta? det tar några veckor innan medicinen tar sin fulla verkan sa läkaren, men ngt borde man väl märka av innan dess? iallafall ngn biverkning...

[CyanideCupcake]

det känns bar att jag har fått börja med medicin i allafall. kanske gör den mig bättre. om den inte gör det så behöver jag den kanske inte. det känns bra med medicin för den hjälper mej utan att jag behöver göra ngt själv. samtal däremot gör att jag känner mej dum och patetisk, jag får press på mej att förstå mina känslor och veta hur allt hänger ihop. det hänger till viss del på mej att bli hjälpt då, medan medicinen hjälper mej utan att jag behöver göra ngt. cipramil fick jag. men jag märker inget av den. ingen ångest, inga biverkningar, ingenting. kanske en biverkning att jag mådde väldigt illa när jag åkte buss idag vilket jag aldrig gör annars. jag får se om jag märker ngt  imorgon eller om några dar eftersom jag ska börja dubbla dosen imorgon. när brukar effekten börja ta? det tar några veckor innan medicinen tar sin fulla verkan sa läkaren, men ngt borde man väl märka av innan dess? iallafall ngn biverkning...

Du kan visst behöva medicin även om du inte märker någon förbättring. Som jag sa kan man få prova både en och två gånger (jag fick prova tre olika innan jag hittade en som hade effekt). Viss kan medicinen hjälpa till att få upp ditt humör, men resten måste du tyvärr göra själv. Jga känenr dig ju inte men har fått itnrycket att du ahr väldigt mycket tankar som snurrar i huvudet och dem kan ju inte medicinen reda ut. Det får du tyvärr göra själv. Tråkigt att du känner press på dig att du "måste" förstå dina känslor....det kanske beror på att du är ovan vid terapi och dte här är nytt för dig, elelr att just den här samtalskontakten och du inte riktigt klickar. Jag satt hos min kurator många gånger och fick panik för att jag ahde tankar och känslor som skrämde vettet ur mig. Jag hade ingen aning om vart de kom ifrpån och jag förstod dem absolut inte, emn det gjorde inget. Något som var så bra med min kurator var att även om hon kanske som proffessionell och utbildad kunde förstå och se varför jag reagerade på ett visst sätt även om jag inte gjorde det själv, så sa hon det aldrig rätt ut utan ställde frågor som en efter en hjälpte mig att själv inse svaret. Hon var grumt duktig.

Angående medicinen så brukar dte, som jag antar att din läkare också sa, ta ungefär två till fyra veckor innan de börjar göra positiv skillnad. Man KAN må sämre tills dess, men inte nödvändigtvis -jag blev sämre de första veckorna på alla de tabletter som inte hjälpte, men den som äntligen hade effekt kände jag ingen försämring alls av. Det är väldigt individuellt sånt där. Även om tabletterna så att säga "börjar verka" de första veckorna så är min egna erfarenhet att du själv antagligen inte kommer känna någon förbättring på ytterligare ett tag. Jag kände ingen skillnad själv över huvud taget de första månaderna, men andra har sagt att de såg skillnad väldigt tydligt och märkte när det började gå uppåt, trots att jag inte kände det själv än. Angående de fysiska biverkningarna så "måste" man inte ha några av dem heller. Återigen; det är vanligt men det MÅSTE inte bli så. Tycker du ska se till dig själv och berätta för läkaren exakt huri du reagerar på medicinen och hur DU mår, istället för att se på hur andra reagerar på sina behandlingar.

[smalajag]

ja det där med tankarna...kasnke är det lite så att jag inte vet vad jag ska börja för att det finns så mkt att trassla i. och sedan är det mitt självhat eller vad man ska säga. min självkänsla som säger att jag är misslyckad och patetisk och att jag inte har hos psykologen att göra, att jag bara gnäller och förstör för andra genom att ta värdefull tid från psykologen. och sedan tänker jag på hur jag irriterar psykologen med det idiotiska jag säger. jag tänker på det när jag sitter där. tänker på hur jag förstör genom att inte ta upp det viktiga för att det är sån röra i huvudet. och tänker på att jag förtjänar att dö för att jag är så misslyckad som inte ens kan reda upp i mitt huvud. jag går och tänker på sådant i långt i efterhand många ggr om dagen. och jag försöker reda i huvudet till nästa gång jag ska träffa psykologen så att jag inte ska "misslyckas" igen.
men ännu är det ju bara i början. så allt det vi har tagit upp är ju sådant jag redan vet. senare kasnek det blir mer undermedvetna saker eller vad man ska säga som psykologen kan hjälpa mej med att förstå. 
jag tvivlar också på att jag behöver medicin. jag tror bara det är jag som överdriver. samt att jag nog har ngt fel i huvudet, typ en hjärnskada som gör att tankarna snurrar runt som ett slags tvångstankar och gör att jag inte kan minnas eller koncentrera mej. jag vet inte hur det är med mediciner, hur de verkar och så, men det skulle vara intressant att äta ngn medicin som hjälpte mej, om jag nu behöver det, att se hur hjärnan skulle funka då. för jag har varit ungefär såhär i mitt tänkande så himla länge.   
 

[smalajag]

jag kanske behöver hjälp ändå? eftersom jag hatar mig själv för att jag sökte hjälp? för att jag verkligen inte behöver hjälp... jag tror inte jag gör det. jag har iallafall inte bdd. jag vet inte vad jag har för problem. tror bara att jag har fel i huvudet som gör att allt känns så rörigt. och jag är en svag människa som inte klarar av saker. 

[CyanideCupcake]

Vad får dig att tro att du inte har bdd?

[smalajag]

kanske är jag inte så ful jag tror, eller iallfall uttrycker här. men det är nog inte bdd. det är nog min självkänsla bara, som jag visserligen tycker jag förtjänar för att jag är så svag, dum och egoistisk. men jag har inte olika ritualer mm. som kuratorn sa, det är konstigt att jag inte varit hos en dietist eller kollat upp hur man går upp i vikt tex. om jag hade haft bdd hade jag gjort det...jag hade försökt sminka bort det fula mm. men det gör jag inte.

[CyanideCupcake]

Det är såklart väldigt svårt (för att inte säga omöjligt) för mig att säga om du har det eller inte. Jag kan dock säga att jag personligen pendlar mellan dagar då jag sminkar upp mig till tänderna och dagar då jag går runt som en luffare för att mitt utseende gör mig så deprimerad och jag anser att alla försök att få det att se bättre ut är meningslösa. Bdd eller inte, uppenbart är i alla fall att du mår väldigt dåligt och behöver samtalshjälp. Känns det nåt bättre med kuratorn nu eller klickar ni fortfarande inte?

[smalajag]

kuratorn träffar jag inte längre... jag hade fått en tid hos en samtalsterapeut i måndags, men jag kunde inte då så jag har bett om en ny tid, men ännu inte fått ngn...kanske behöver jag den hjälpen, eller så måste jag bara lära mig ta ansvar över mitt liv och inte vara så svag.

[CyanideCupcake]

Ta ansvar för sitt liv ska man absolut göra, en del i det kan vara att söka hjälp när man mår dåligt. Det är inte svagt att erkänna att man behöver hjälp, tvärtom är det oerhört starkt. Och skulle man någon gång vara svag så är det inget fel med det heller.

[smalajag]

jag går idag. träffar terapeuten för första gången. om det känns bra fortsätter jag troligen.
varför måste jag må så dåligt varje gång jag ska träffa ngn att prata om hur jag känner? jag har träffat kuratorn tre ggr och läkaren tre ggr, nu borde jag ha vant mej. men icke. har mått dåligt nu de senaste dagarna bara för att jag ska träffa terapeuten idag. så "ska" det väl inte vara? är det verkligen värt det?
vill så gärna strunta i det. varför ska det vara så svårt?

[Malins mamma]

Hej smala jag!
Hur gick det idag? Kom du iväg och fick sagt det du ville? Jag tycker det borde vara lättare att börja med att berätta vad du gör och hur du tänker istället för att berätta hur du känner. Det är inte så lätt att beskriva känslor.
Det ska förstås inte vara så att du mår dåligt för att du ska träffa en terapeut, tänk på att det är hon/han som ska hjälpa dig och inte tvärtom. Hoppas det gick bra iaf! 

[smalajag]

ja det gick nog ganska bra. men inget prat om mitt utseende direkt, jag undrar om det kommer bli ngt över huvudtaget om det. jag fick mest berätta om min uppväxt, så att jag skulle hitta när känslan jag har idag började. terapeuten trodde att jag tog på mig för stort ansvar för andras välmående och att jag skulle fokusera mer på vad JAG ville. jag sa också att jag mådde dåligt inför att träffa terapeuten för att jag inte visste vad jag kände mm, och hon (och jag) trodde det berodde på rädslan att gör ngt fel som jag har.
jag tror hon förstod ganska bra hur mitt liv har varit och det känns bra. att ngn verkar förstå. att det finns en anledning till min uppfattning om mig själv.   

[kardborre]

att gå till psyket för att senare läggas in tror jag räddade mitt liv, men visst är det frustrerande när man träffar människor som ska behandla en som inte förstår.

Ja, det tycks vara den enda vägen. Att göra ett självmordsförsök så man blir inlagd! Då kommer resurserna som ett brev på posten; ingående utredning, ETC (utan dröjsmål), hembesökande kontaktperson som praktiskt stöttar, kontinuerligt engagemang och rehabilitering.

Min tidigare kombo började med att svälja en stor mängd tabletter första natten hon flyttat in hos mig och blev inlagd. Därefter fortsatte hon så, åkte in och ut på avdelningar. Tvångsinlades men var rosenrasande och antagligen ganska jobbig. Jag följde hennes sjukdomsperiod och förstod att resurser finns om man bara ser till att skada sig fysiskt!

Proppar man i n t e i sig tabletter så kan man lika gärna skippa psykiatrin.