boka tid hos skolkuratorn: vad ska man säga?

[smalajag]

jag har mejlat till högskolekuratorn å berättat lite om vad jag anser mig ha för problem. (jag nämde bdd). jag tänkte boka tid (eller rättare sagt skriva till henne när jag var upptagen nästa vecka) men eftersom det är helg går det inte...
jag är lite orolig för att jag komme ångra mej... förra veckan å veckan innan hade jag flera jobbiga dagar då jag bara ville hem från skolan för att jag var så ful, men nu mår jag bättre. tänk om jag mår bara just den dagen jag får tid? tänk om jag då "glömmer" hur jag tänker när jag mår dåligt? vad ska man säga när man väl är där?

jag har pratat med EN pykolog innan å det var ingen trevlig upplevelse...
(jag var där med min kille (det var hans läkare) å fick prata om hur jag kände med allt det jobbiga kring honom. läkaren ville typ att jag skulle berätta om hur dåligt jag trodde killen mådde, eftersom hon inte kunde bedöma det själv....hon satt å glodde på mej (hade en praktikant också som stirrade) liksom analyserade mitt kroppspråk å allt. hon svarade inte på mina frågor om VARFÖR hon ville prata med mej (å ljög om saker förnekade att hon gjort saker som hon gjort.)  men senare visade det sig att hon använde det jag hade sagt där för att min pojkvän skulle få tvångsvård. jag såg samtalsloggen eller vad det heter någon månad senare å såg att hon hade förvrängt saker jag sagt, tex att jag tydligt hade sagt att jag ALDRIG känt mej rädd eller hotad av min kille hade hon skrivit som att jag ofta var rädd för honom...)
så jag har lite lätt ångest när jag tänker på psykolog å liknande...

hur gick ni till väga när ni sökte hjälp?
har ni ngt tips till mej?

[CyanideCupcake]

Jag blir så oerhört förbannad på hur många rötägg det finns inom psykiatrin! Tycker du kan förbereda dig genom att skriva ner lite hemsideadresser där kuratorn kan då info om vad bdd är, har fått för mig att inte så många känner till sjukdomen. Hon kanske kan slussa dig vidare till psykvården sen. Jag brukar också ha dagar då jag mår rätt bra, det gör att jag undrar om jag verkligen har bdd...har ju attacker emellan men har fått för mig att man måste må så konstant för att ha sjukdomen

[smalajag]

ja jag hatar den j*vla kärringen!
jag var llite "rädd" eller vad man ska säga för psykologer innan, efter det blev det inte bättre....
kuratorn vet vad bdd är. men hon skrev att psykiatrin måste bedöma det, för hon har inte den utbildningen men att det tog lång tid för att få tid där så att det var bra att gå å prata med henne medan man väntade på tid från psyk.
ja jag är sån att jag verkligen tror att jag mår just som jag gör för stunden, att jag förtränger det som varit innan liksom....men jag tänkte att jag kanske kan skriva upp tankar jag har  (typ sånt jag skrivit här) så att jag kan säga det där. för för mig är det ofta så att jag behöver lite tid för att komma fram till hur jag känner, så att jag kan vara helt tom i huvet när jag får en fråga...vlket är rätt opraktiskt....
tack för hjälpen iallafall! 

[CyanideCupcake]

Det faktum att hon inser sina begränsningar gör att jag får intrycket av att hon verkar professionell. Men ja, det låter bra; skriv ner hur du tänker när du mår så dåligt som du brukar må och ta med dig det när ni ses. Passa på att säga att du funkar så också, att du 'verkar' må bra emellanåt. Vill även säga att det FINNS bra folk inom psykiatrin.

[smalajag]

nu har jag varit hos kuratorn...
vet inte om jag fick sagt det jag ville...men jag ska dit igen på måndag. jag grät ganska mkt,(jag hade bara sovit 4-5 timmar och var allmänt trött så det kan beror lite på det...) känns nästan som att kuratorn blev lite irriterad. men jag minns inte så mkt av samtalet. det var som att jag gick in så mkt i det jag sa, att när jag nu har kommit ur den sinnestämningen så minns jag inte så mkt. hon frågade vad jag hade för ritualer.men jag vet inte om jag har några...jag pratade lite om maten i allafall. hon tyckte att jag gjorde på fel sätt för att gå upp i vikt.hon sa att det fanns sätt, men sa inget mer om det.jag funderar på att träffa en dietist eller läkare iallfall. för jag behöver nog verkligen gå upp. det har nog inte med bdd att göra att jag vill det. det är bara naturligt och bra att jag försöker gå upp.
hon sa att hon jobbade med att hjälpa eleven att uppnå mål, att sätta upp mål tillsammans med eleven. men jag vet inte vad jag har för mål! jag vet inte ens hur jag känner om mitt utseende.
sedan frågade hon om tvångstankar men jag kom nästan inte på någon...jag glömde tex bort att jag håller på att ta massa kort på mej ibland och att jag flera ggr varje dag när jag går till busen är tvungen att kolla i fickspegeln tills jag får in en spegelbild som ser ok ut, för annars känner jag mig jätteful och börjar tänka på att skada mig själv och börjar klanka ner på mig själv...
familjeförhållanden mm. frågade hon om. sedan sa hon ngt som jag har grubblat mkt över (efter samtalet och även inna från å till...). det var att min pojkvän inte förstår känslor efter som han har asperger. han har det som intresse menade hon, inte förståelsen. det fick mej att börja fundera mkt över hans och min relation, men jag kom inte fram till ngt...hon lät irreterad när jag menade på att jag tyckte han förstod mina känslor...jag vet inte...kanske gör han inte det, bara att jag fått för mej att han gör det...

[sophie]

själv så såg jag ingen annan utväg än att gå till psyket, det var den tiden när jag mådde som sämst och hade psykoser och liknande. att gå till psyket för att senare läggas in tror jag räddade mitt liv, men visst är det frustrerande när man träffar människor som ska behandla en som inte förstår. nu för tiden så går jag på kbt- terapi och under medecinering, och det går väldigt upp och ner hur jag mår.

men jag tycker att du ska satsa hel hjärtat på att bli frisk, vilket innebär att du säkert behöver stöd och hjälp från en kurator/psykolog eller liknande. det finns idioter som bär titeln, men då är det bara att byta. den jag har nu är helt underbar och förstående, men det har inte alltid varit så.

go for it!

[smalajag]

jag får se hur det känns efter att ha träffat henne på måndag...jag fick "hemläxa" att jag slkulle reflektera över mitt beteende.tänka efter hur jag reagerade i olika situationer, tex om någon tittade granskande på mig. men det har inte uppstått ngt sånt. för jag tittar aldrig på andra, för att jag ska slippa se hur de tittar på mej...men jag har reflekterat över hur mkt ångest jag hade över att gå och handla mat och yrslen jag fick av att var i affären. men hur vet jag om det berodde på att jag såg ful ut?jag hoppas jag förstår hur jag ser på mitt utseende mera efter måndag. jag tror inte jag har bdd. hur vet man om det är dålig självkänsla?

[Malins mamma]

Smalajag,

jag tror inte jag har bdd. hur vet man om det är dålig självkänsla? 

Den som lider av BDD har oftast låg självkänsla också. Det som är utmärkande för BDD är att man tror/tycker att ens utseende har stor betydelse och att man tänker mycket på hur man ser ut. Om det leder till att man förhindras att leva sitt liv som man vill och undviker att göra sånt man skulle vilja göra så är det BDD. Att du hade ångest och yrsel när du var och handlade och tror att det berodde på ditt utseende är en sån koppling som BDDare brukar göra.

Eftersom du inte sa speciellt mycket under ditt första besök så tycker jag att du ska skriva ut vissa delar av det du skrivit här, speciellt det du skrev i början, och ge till henne. Enligt min mening är det du beskriver om din situation en mycket typisk beskrivning av BDD. Sen vet man ju inte om kuratorn känner till BDD lika bra men under alla omständigheter så är det viktigt att hon får veta så mycket som möjligt om hur du uppfattar saker och ting och hur du resonerar. Ju mer hon får veta desto bättre kan hon hjälpa dig.

Mvh Malins mamma

[smalajag]

jag har berättat om att jag har skrivit på detta forum i några månader. så jag tänker då att hon borde be mig skriva ut om hon tyckte det var relevant...men jag vet inte...jag sparade en del saker jag har skrivit här i word, men kunde inte skriva ut, för bläckpatronerna var slut...
känns som att vissa saker jag säger gör henne irriterad, för att de inte har med saken att göra. hon vill inte höra så mkt om HUR jag tycker jag ser ut, utan VARFÖR jag tänker att jag är ful. var jag har fått tankarna i från. men det är väl rätt bra att hon gör så? jag hoppas bara hon förstår på ett ungefär hur jag känner... hon sa i dag att hon inte betvivlade att jag tyckte det var väldigt jobbigt att känna mig så ful. hon sa att jag lät de tankarna jag har styra hela mitt liv. hur vet man det?

hon frågade hur jag kunde veta att jag var undernärd. frågade ifall det kändes så i kroppen, svaghet mm. frågade om jag åt för lite. vikten frågade hon om förra gången, men jag ville inte säga det, så jag sa bmi istället. hon sa att om jag orkade så kunde jag googla på olika sätt att gå upp i vikt. hon frågade också om jag tyckte att andra som var så smala/smalare än mig var undernärda. hon frågade om jag tyckte hon var det. jag undrar om hon ställde frågorna så att hon skulle kunna ifrågasätta mina tankar eller ifall det är för att hon tänker att jag kanske verkligen är sjuk/utmärglad? jag hade lust att fråga henne men vill inte veta svaret.
jag vet inte om det är positivt eller negativt, men hon nästan höjer på ögonbrynen åt det jag säger. som att mina tankar mm är jättekonstiga. vad betyder det liksom? på ett sätt får det mig att känna mig obekväm när jag pratar med henne, men samtidigt så får det mig kanske också att förstå hur "fel" mina tankar är...

[smalajag]

vad är dbt för ngt? kuratorn trodde att det skulle vara bäst för mig. vad händer efter att en remiss skickats? alltså hur lång tid tar det innan man får hjälp ungefär och vad händer då?vad kostar allt mediciner och sånt?jag har inte så mkt pengar...jag borde väl frågat kuratorn vilket jag gjorde lite, men jag var så tom i huvudet där, spec. när hon sa det där med att jag behövde prof. hjälp.jag vet liksom inte riktigt vad det innebär. och jag vet inte om jag behöver det men att äta piller vore rätt befriande på ngt sätt...fast samtidigt är det gift. men kuratorn sa iallfall att man går upp av en del antideprissiva.fast jag vet inte om zoloft är så bra? min pojkvän blev aggressiv och manisk av det men alla är olika.jag tror jag kan bli manisk ibland men jag vet inte. det borde andra märka inte barjag. att jag blir manisk vad är det egentligen?betyder det att inte var nedstämd och energi lös eller är det när man vill göra impulsiva grejer som att kasta sig framför bilar inte för att dö utan för att energin är så i kroppen. hur gick det till för er? vad får ni för hjälp? (ni som får hjälp alltså..)

är det ngn här som har haft dbt? jag undrar lite över varför kuratorn trodde det var den bästa terapiformen för mig...jag har aldrig försökt ta livet av mej eller så, men jag får ofta dessa impulser...men det vet ju inte kuratorn om...det mesta hon frågade om var egentligen mina tvångstankar...man hinner inte så mkt på knappt tre timmar (varav en halvtimme kanske av dem gick åt till att hon skulle prata om remissen)
 

[smalajag]

favorit i repris: nu handlar det om att jag är orolig för att träffa en läkare inom psykiatrin...
det känns som att jag inte vet vad jag ska säga, jag ska träffa läkaren på tisdag. jag undrar om jag verkligen mår dåligt över mitt utseende eller om det bara är ngt jag inbillat mej...att jag överdrivit. det känns så. jag tor jag egentligen inte mår dåligt över mitt utseende. eller jo, jag känner mej väl ful, men det är bara för att jag är ful och inte har accepterat det. jag känner mej inte så ful. bara som att jag har en smutsig aura runt mej. och jag känner mj frustrerad över en del delar i mit ansikte för att se ser ut som de gör. men egentligen är det så att jag är osäker som person och därför inte tycker om att bli betraktad. det har inget med mina tankar om mitt utseende att göra.
eller jag vet inte...

[CyanideCupcake]

Tror det kan vara svårt att skilja på det där, var en tanke börjar och en annan slutar. Det är därför någon med adekvat utbildning kan sätta en diagnos. (det skulle ju underlätta om fler visste OM att det finns något som heter BDD, men det verkar vara väldigt många inom psykiatrin som aldrig hört talas om det). Sen blir ju folk med bdd ofta missdiagnosticerade pga av just det, och får diagnoser som depression, ocd eller social fobi -som ju mycket väl kan vara separata diagnoser också men som ofta bara är ett symptom för bdd:n. Det är i alla fall vad jag har hört. Tror det var dr winograd som så att det var ungefär nio är för en bdd:are att bli rätt diagnostiserad, förutsatt att man inom hela den tiden har åtminstone någon kontakt med psykvården, förstås. Många stänger ju in sig helt.

[smalajag]

ja...det är kanske bra iallfall att jag träffar den där läkaren. hon kommer märka direkt att det inte är bdd. och då slipper jag inbilla mej det. jag kommer bara känna mig så dum när jag sitter där hos henne...men det är det värt för att bli av med alla tvivel och slippa förnedra sig själv fler ggr. det enda jag egentligen mår dåligt över är nog att min hjärna inte funkar som den ska känns det som. men det beror inte på att jag mår dåligt utan att jag egentligen är dum, att jag har ngn slags hjärnskada eller ngt och aldrig förstått det själv. det ska bli skönt att få det bekräftat, men samtidigt känner jag ångest när jag tänker på det. men man ska trotsa sina rädslor. och acceptera.   

[CyanideCupcake]

ja...det är kanske bra iallfall att jag träffar den där läkaren. hon kommer märka direkt att det inte är bdd. och då slipper jag inbilla mej det. jag kommer bara känna mig så dum när jag sitter där hos henne...men det är det värt för att bli av med alla tvivel och slippa förnedra sig själv fler ggr. det enda jag egentligen mår dåligt över är nog att min hjärna inte funkar som den ska känns det som. men det beror inte på att jag mår dåligt utan att jag egentligen är dum, att jag har ngn slags hjärnskada eller ngt och aldrig förstått det själv. det ska bli skönt att få det bekräftat, men samtidigt känner jag ångest när jag tänker på det. men man ska trotsa sina rädslor. och acceptera.   

Sådär brukar jag också tänka ibland; att det skulle vara nåt fel på min hjärna. Jag anser mig själv vara rätt intelligent, både psykologiskt, diskussionsmässigt och i viss mån ( har sjukt lätt för språk, svenska, engelska och skrivande) akademiskt sett. Men när det kommer till matte eller praktiska saker i vardagslivet är jag...dum. Att skruva i en skruv, sätta upp gardiner med klämmor..är så klumpig och ologisk, på nåt sätt. Och fruktansvärt tankspridd. Har citat, låtar, påhittade samtal och en miljon andra saker i huvudet jämt så jag kan bli så tankspridd att jag skrämmer mig själv. Inte tänka på att jag la tillbaka disktrasan i köket för tio sekunder sen trots att jag inte var färdig och sådana saker. Om jag är på jobbet och ska hämta två saker i tvättstugan, t.ex, kan jag komma tillbaka med en, och...jag är så borta. HATAR praktiska saker på jobbet för jag känner mig så dum och får panik över det. Känner mig...handikappad, nästan. Psykiskt sett. Får för mig att min hjärna är väldigt välutvecklad intelligensmässigt sett när det gäller de saker jag nämnde, men därför underutvecklad på andra, det som sköter logiska och praktiska saker. Jag vet inte.

[smalajag]

jag mår så dåligt för att jag ska till psykologen snart...
för att jag tar upp hennes värdefulla tid. tar tiden från andra som behöver den bättre. för jag vet inte vad mitt problem är, om jag har ngt problem...det känns inte bra. jag vet inte vad jag ska säga till henne. det är tomt i huvudet. jag vet inte vad jag känner. jag vet inte vad jag har för tvångstankar. mår jag ens dåligt?