Hopplöshet

[Tangled]

Då hände det igen. Jag skulle iväg till min psykolog, men klarade inte att gå utanför dörren. Vet inte hur länge jag orkar ha det såhär. Känner mig så konstig och annorlunda, och det känns som att man sticker ut och drar blickar till sig så fort man går ut. Är så trött på att sitta hemma dag efter dag och inte göra nåt. Men arbete eller skola är det ju inte tal om när man mår såhär. Och denna ständiga ångest och stress över att livet bara rusar iväg, och man missar allting. Jag går alltid omkring och känner denna stress. Det är så mycket man vill uppleva, men man klarar inte ens att gå och handla en mjölk. Det enda sättet är väl att utsätta sig för det ändå. Tvinga sig att gå, även fast ångesten och paniken står en upp i halsen.

Hur klarar ni andra er i vardagen egentligen? Fixar ni att tvinga er till att leva ett hyfsat normalt liv? Tycker oftast att människor ändå har saker att göra. Jobb, skola, vänner. Då känner man sig ännu mer tragisk och värdelös när man inte har någonting överhuvudtaget som man gör.

[bortkastat liv]

Jag vet precis hur du känner dig!
Vet inte hur många möten med psykolog, läkare och andra jag missat för att ångesten hindrat mig från att ta mig till dem. Men i och med att man inte åker iväg, går man även miste om chanserna att bli frisk. Det är det helvete vi med BDD delar.

Jag hoppade av skolan för mer än 3 år sedan, har inte kunnat göra nånting på 3 år. Det är helt otänkbart och skulle inte funka, eftersom oron för mitt utseende och vad folk eventuellt tycker om mig slukar all min energi och koncentration.

[Antipod]

Som det ser ut just nu, så är jag inkapabel att leva ett "normalt" liv. Jag lämnar lägenheten frivilligt max en gång i veckan, och då är det för att följa med min roomie att handla eller bara för att det vore skönt med frisk luft som omväxling. Vänner träffar jag sällan och trots att jag är 21 år gammal så har jag fortfarande inte ett fullständigt gymnasiebetyg.

För min del känns det inte längre som att det är värt att försöka tvinga sig själv att gå ut och träffa någon eller att återuppta studierna. Jag orkar inte med alla de timmar av ångest jag måste gå igenom innan, än mindre de skam- och äckelkänslorna jag känner efteråt. Det blir liksom inte bättre av sig självt, så just nu väntar jag bara på att få rätt typ av hjälp.

Just med studierna så känns det extra lönlöst. Jag vet att jag är väldigt lättlärd och duktig bara jag lyckas vistas på befintlig plats. Men det klarar jag inte, och om jag klarar av det så är allt jag kan tänka på hur ful jag är, hur belysningen får det att synas ännu mer, var i klassrummet jag sitter, var alla andra har sina blickar. Sedan så sitter jag och skäms över att folk kanske tror att jag är dum för att det fortfarande fattas 450 poäng i min studieplan :/

Att gå till psykologen har jag dock nästan alltid lyckats med. Där tvingar jag mig själv till bristningsgränsen. Det handlar ju om min hälsa, om att få slippa ur det här helvetet. Det är viktigare än något annat. Blir jag frisk, så kan jag äntligen få mitt slutbetyg och söka till universitet eller högskola. Det vore det vackraste som skulle kunna hända...

[Emelie]

Att inte kunna leva ett fullståndigt liv , fullt av isolation och känslan av att hamna på efterkälken inom arbetsliv och studier är en en alltför välbekant vardag och känsla hos mig.

Förutom att man känner sig stressad själv , så har samhället enorma krav. Inom en viss åldersgräns skall man skapat sig en karriär, ha stadigt förhållande etc.

För min del har mina studieresultat blivit förstörda pga min hälsa och min hemmiljö.

Det handlar väl om att acceptera att man är dålig , vilket är svårt med alla människor som trycker på runtomkring.
Även om man skulle hoppa på en utbildning eller arbeta så skulle man må så dåligt av att bara vistas där , att resultatet ändå skulle sluta i någonting som skulle kännas som ett misslyckande. Man får ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Bara för att livet inte innebär raka spåret , behöver det inte vara slutet på alla drömmar, man får ta en liten omväg bara.

Jag är 25 , för mig är 21 ingen ålder alls.

[Tangled]

Ja det där med Studier/Arbete tar knäcken på en. Jag är själv 25 år, och har inte heller något fullständigt gymnasiebetyg. Och man känner sig som sagt stressad. Känns som att alla andra har lyckats. Och det är ju dom man ser. Man ser inte alla dessa som sitter inne och mår dåligt precis som en själv.

Men jag vill ju inte känna såhär. Känner att det är väl inte så himla viktigt att göra karriär och allt det där. Man kan ju vara lycklig utan att studera vidare, och ha nåt jättetjusigt jobb. Finns ju så mycket annat att fylla livet med. Men det är ju lätt att tänka så. I slutändan kommer ändå den här stressen och pressen.

Det blir ju också att man är extremt negativ till allting. Känner att det inte är nån idé att börja med något, för det kommer ändå skita sig. Jag får visserligen en liten gnutta hopp inom mig ibland, att någon dag kommer jag må bättre. Tyvärr släcks det hoppet när jag märker hur svårt det egentligen är. Skulle verkligen behöva fler vänner som vet hur det är att må dåligt. Det skulle nog underlätta en hel del. Det är som sagt denna ensamhetskänslan som tar knäcken på mig.
Märker att jag genast blir på lite bättre humör av era svar . Så man känner att man Finns!

Det gäller väl att hitta sin egen väg. Försöka strunta i vad som anses normalt och att man ska göra vissa saker i vissa åldrar. Det viktigaste är ju att man själv mår bra. Känns ju meningslöst att tvinga sig till något, bara för dom flesta andra gör det, och sedan fortsätta må skit.

Nu önskar jag ju att jag själv kunde följa det jag skriver bara 

Nej men man kan nog få ett bra liv, om man hittar ingredienserna som passar en. Själv känner jag mig långt ifrån denna "mainstream-människa". Och då får jag försöka hitta min egen väg! Och det gäller ju oss alla.

[kardborre]

Ja det där med Studier/Arbete tar knäcken på en. Jag är själv 25 år, och har inte heller något fullständigt gymnasiebetyg. Och man känner sig som sagt stressad. Känns som att alla andra har lyckats. Och det är ju dom man ser. Man ser inte alla dessa som sitter inne och mår dåligt precis som en själv.

Det gäller väl att hitta sin egen väg. Försöka strunta i vad som anses normalt och att man ska göra vissa saker i vissa åldrar. Det viktigaste är ju att man själv mår bra. Känns ju meningslöst att tvinga sig till något, bara för dom flesta andra gör det, och sedan fortsätta må skit.

Det finns ingenting viktigare än att må bra psykiskt. Vad spelar omvärldens eventuella förväntningar för roll, egentligen? Det finns ingen mall som passar för alla. Om du i framtiden vill prova på högskolevärlden kommer du t ex att träffa på många olika åldersgrupper. Det är en tjusning i sig, tycker jag.

Bra att du känner en gnutta hopp ibland. Finns ett hopp så finns också du, oavsett vilka vägar du tar i livet. Man mår inte bättre av att tvinga på sig attityder som kommer utifrån om de inte känns rätt inombords.

[tristan]

Skolan har jag hoppat av, och jobb har jag inte... men mina vänner klarar jag av att träffa, för när jag är med bara dem så är det den enda gången då mitt utseende bara finns någonstans i bakhuvudet, och när vi är ute offentligt kan jag tänka för mig själv: "Jag är med mina vänner, bara mina vänner, ingen annan här, mina vänner..".


Men ja, jag känner mig helt misslyckad. Speciellt ju äldre jag blir. Då känns det också som att jag drar ner mina vänner, hindrar dem från att leva det liv dem vill.

[kardborre]

Har stor möjlighet att just nu ta upp kontakt med flera, både kompisar och bekanta, som jag inte haft omkring mig på länge. Jättepositivt förstås, men jag är helt handlingsförlamad. Istället för att känna glädje över att det är en 'perfekt möjlighet att återknyta kontakt med flera jag isolerat mig från' får jag alltmer ångest; eftersom jag/hjärtat vill men huvudet och kroppen totalstrejkar. Är starkt suicidal (och vet att jag behöver hjälp), men att kontakta psykiatrin är meningslöst enligt mina erfarenheter; de kan troligtvis avvara ett öra för en stund men jag vill inte 'prata' med nån (okänd låtsasförstående) där.

Jag känner mig desperat just nu, eller rättare sagt mitt mående är i ett 'desperat tillstånd' med avsaknad på marginaler. Snabb hjälp (vilket inte finns) eller evig vila, tack! (Depressions)åren går, klart man tappar tålamodet tillslut!

Ett helvete att vakna upp och veta att man ännu en dag måste andas sig igenom den, i en kropp man känner sig fången i. Förde snaran runt min hals igår men tog aldrig bort lampan i taket.

[kardborre]

Har stor möjlighet att just nu ta upp kontakt med flera, både kompisar och bekanta, som jag inte haft omkring mig på länge. Jättepositivt förstås, men jag är helt handlingsförlamad. Istället för att känna glädje över att det är en 'perfekt möjlighet att återknyta kontakt med flera jag isolerat mig från' får jag alltmer ångest; eftersom jag/hjärtat vill men huvudet och kroppen totalstrejkar.

Förmår inte umgås med andra, som jag känner mig och ser ut. Men energin, motivationen och kraften att ta itu med naturliga saker (återfå färg i ansiktet, klippa mig, tvätta) är som förlorade i nån vanmäktig sörja av 'livsutmattning'. Och ja, jag fängslar mig själv i ett helvete jag förbannar... Önskar så att någon kunde slå och slå och slå mig hårt tills jag kom igång. Jag klarar inte av att 'skärpa mig' av egen maskin. Om jag kunde det hade jag gjort det för  l ä n g e  sedan !

Att i ena stunden vilja ta sitt liv och i nästa  f ö r s ö k a  tänka tanken "Jag kanske skulle ta och gå ut!" blir en totalkrock i huvudet!

[Tangled]

Ja det är riktigt svårt. Jag känner mig fortfarande extremt ensam och isolerad. Känns som att man inte har nåt val än att sitta här, eller gå ut själv (vilket känns omöjligt). Jag känner igen mig i dig, Kardborre. Själv har jag ett par kontakter jag skulle kunna träffa. Kanske inte sådana jag älskar att umgås med. Men det kan vara en väg mot fler kontakter. Men jag lyckas inte sparka mig i baken och ta tag i det nångång. Jag skjuter upp det ständigt. Jag drömmer mig bort till perfekta scenarion, då jag kanske sitter med några vänner och har kul. Men när jag väl får chansen. När någon kanske hör av sig... då backar jag ur. Då blir jag helt plötsligt väldigt ångestfylld, och känner att jag inte klarar av det. Sen känns det ju inte särskilt kul att träffa någon, när man känner sig djupt deprimerad.

Som du säger, så är jag också otroligt svår att få igång. Jag behöver andra som sparkar igång mig. Jag fixar inte att rycka upp mig själv. Då skulle man ju gjort det för länge sen!

[kardborre]

Jag känner igen mig i dig, Kardborre.

Själv har jag ett par kontakter jag skulle kunna träffa. Kanske inte sådana jag älskar att umgås med. Men det kan vara en väg mot fler kontakter. Men jag lyckas inte sparka mig i baken och ta tag i det nångång. Jag skjuter upp det ständigt.

Som du säger, så är jag också otroligt svår att få igång. Jag behöver andra som sparkar igång mig. Jag fixar inte att rycka upp mig själv. Då skulle man ju gjort det för länge sen!

Jag kom heller inte iväg någonstans, inte ens in i duschen .

[kardborre]

Har läst om begravningsförfarande idag och skrivit ner de önskemål jag har kring min egen. Hittade några fina foton på gravstenar också, som jag sparade. Vill att de pengar jag nu har på banken ska gå till dessa omkostnader. Vore olustigt om min familj, som jag knappt har nån kontakt med, skulle tvingas lägga ut pengar från egen ficka för detta!, ingen av de har gott ställt!

Det är jobbigt att det inte finns någon man kan prata med om dessa saker. Inte ens en psykolog går det ju att vända sig till, av naturliga skäl. Jag orkar inte ens tänka på ev reaktioner.