Hur skall man någonsin kunna skärpa sig

[Anonym]

Hej
Har en liten fråga bara. Jag är 21 år och min bdd började i 7 klass på högstadiet. Sedan dess har den blivit värre speciellt i gymnasiet. Jag lever hemma fortfarande och mina föräldrar och min syster är trötta på att jag är som jag är. Jag går och känner mig så dum att jag inte klarar av att gå ut att jag inte klarar av vissa saker som normala människor kan. min mamma säger att jag bara skall skärpa mig och att jag får rycka upp mig och inte vara så egoistisk. Jag försöker men det går inte jag får bara sådan ångest när hon säger allt detta och jag känner mig så egoistisk och bortskämnd. Vad skall jag göra för att komma upp till ytan. Jag fattar inte hur man skall kunna skärpa sig, jag försöker men det gör bara att jag får ångest. Jag har hamnat i ett indre krig med mig själv. Vat någon här hur man skärper sig hur man rycker upp sig själv eller är det bara jag som är så här kraftlös. snälla någon hjälp mig.

[HannaPannan]

Hej Anonym
Jag vet inte om jag hjälpa dig, men det är ju alltid skönt att få ett svar. Jag har BDD-tror jag -och jag känner igen det du beskriver.
Jag skulle vilja säga:
Sluta känn dig dum! Du är ju sjuk!! Alltså skulle Du tycka någon med diabetes var dum?? Behandla dig själv som om du var sjuk och var snäll mot dig själv. Kanske kan du söka hjälp...att du skriver här är ju jättebra! Försök om det är möjligt att få tag på någon som du kan berätta alla dina känslor för, någon som inte lägger värderingar i det du berättar utan som bara lyssnar. Jag har själv förstått att jag är sjuk i mina hemligheter. Alltså: om jag talar inte pratar om JAG är och känner så börjar jag att "slå på mig själv" att jag är värdelös och ful och bara till besvär osv osv, men om jag pratar om dcet blir det bättre. Jag går i självhjälpsgrupp för min andra sjukdom och vi kallar det för att: "Ta ut trollet i ljuset så spricker det" prova! det fungerar för mig!!
Hoppas du får ork och kraft att vara snäll mot dig själv, Du är den viktigaste personen i ditt liv!!!
Mvh HannaPannan

[HannaPannan]

Hoppsan jag har skrivit lite fel där, men jag hoppas du förstår ändå.
HannaPannan

[Anonym]

Hej anonym 15 maj 10:57!

Min bdd bröt också ut nån gång i sjunde klass. Idag har jag hunnit bli 31 och lider av det fortfarande. Många år gått till spillo. Gör så ont när jag tänker på det.  
Så dina rader hade kunnat vara skrivna av mig själv. Fokuserar på mitt ansikte, huden. Finnarna utlöste bdd det vet jag. Hade det inte varit för dom så är jag mycket övertygad om att mitt liv hade sett annorlunda ut. Hela min tillvaro kretsar kring huden, är jag bättre mår jag också bättre och kan göra normala saker som alla andra. Är huden kass ja då är hela jag i botten. Min familj har också sagt åt mig mängder av gånger att jag måste skärpa mig. Visst....lättare sagt än gjort. Trillar tillbaka och så är man tillbaka på ruta ett. Pendlar mellan kaos: älskar livet, vill aldrig dö o lämna mina nära o kära, detta är JAG, livet är härligt, man måste va tacksam man har hälsan osv. Från till att jag bryter ihop och är bara ledsen och deprimerad och finner inget roligt i något. Och så får jag dåligt samvete och ångest för det.
Det bara snurrar på i en jävla ond cirkel  

[Anonym]

Anonym 15 maj 10:57 Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag är 22år bor också hemma orkar inte ta tag i allt det blir för mycket. Jag tror att jag fick bdd på högstadiet också pågrund av mobbning. Jag blev mobbad pågrund av mitt utseende, jag var inte tillräckligt smal och hade ett för fult ansikte för att duga.