Om det hjälper?

[CyanideCupcake]

Funderar...min hy börjar redan se så mycket bättre ut, bilder jag tar ser inte lika groteska ut. Så jag undrar...jag vet att de säger att man inte ska operera sig om man har bdd, men om jag redan mår såhär mycket bättre för att huden håller på att klarna upp, hur skulle jag då inte må om jag fick åtgärda allt annat också? Jag känner så starkt att det skulle ändra så mycket; jag skulle bli mer social och kunna gå ut, kunna söka andra jobb...och det i sig skulle ju leda till ökad livskvalitet. Så varför skulle operation vara fel? Jag förstår inte.

[Nokia]

För att det finns en stor risk att du inte alls blir så lycklig av det som du tror, och då är det för sent att ändra sig.

[CyanideCupcake]

Men om mina komplex försvinner gör ju min dåliga självkänsla det också. Mina drag gör mig osäker så då är det ju logiskt att om jag fixar till dem så försvinner osäkerheten.

[ESM]

Nej, BDD grundar inte i komplex, det är bara hur symptomen yttrar sig.
Enligt min uppfattning: Det är din dåliga självkänsla som "hjälpte till" att utveckla BDDn vilket i sin tur ledde till upplevandet av komplex i ditt yttre.

Det går ALDRIG att bota BDDn (självkänslan) genom att "fixa till" symptomen (= komplexen).
Men om du botar BDDn så kommer symptomen (de upplevda komplexen eller åtminstone fixeringen kring dem) att försvinna.

[CyanideCupcake]

Jo, fast jag har mått dåligt över mitt utseende innan min bdd också så det är inget som plötsligt kom i och med den. Jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att åtgärdning av det som hämmar mig i livet och så alltid går gjort skulle hjälpa. Samhället behandlas vackra människor annorlunda, så är det bara. Minns ett program för ett par år sen (tror det var charlotta flinkenbergs, så ett jävla rövprogram men ändå) där de skulle testa just sånt här. Hon klädde upp sig till tänderna, sminkade sig och fixade håret och begav sig till tunnelbanan. Väl i biljettluckan skulle hon låtsas sakna pengar till biljetten och se vad som hände. Och vips, personen i luckan var överseende och mannen bakom i kön erbjöd sig att betala. Hon gjorde om samma experiment osminkad och nerklädd, och då var det minsann ingen pardon, betala skulle hon och det genast. Ingen erbjöd sig att hjälpa till heller. Nu skiter jag väl fullständigt i om någon betalar min spårvagnsbiljett eller inte för det kan jag göra själv, men det här är ett perfekt exempel på en låg nivå. På högre nivå tror jag fullt och fast att du också bemöts annorlunda om du ser bra ut, får fler jobbchanser etc. Sen är det ju så att hur olika smaken än må vara så är vi biologiskt inställda till att finna en viss typ av ansikte vackert, ett som har symmetri i dragen. Det är ett sådant jag vill ha.

[Malins mamma]

Godessceline, det är som ESM skriver. Fulheten ni upplever är bara ett symptom och ett resultat av de felaktiga uppfattningar ni har och därför hjälper det inte att åtgärda den.
 
Det bedrägliga med det hela är att det ibland kan hjälpa tillfälligt (du mår bättre ett tag när din hy är bättre), problemet är att det bara är tillfälligt, det håller aldrig i sig nån längre tid även om du skulle operera om allt du ville.
 
Det är det här tillfälliga bramåendet som gör att så många tror på att en operation eller annan behandling för att förbättra utseendet skulle hjälpa. Typ: om jag mår bättre när min hy är bra så måste det betyda att om huden var bra jämt så skulle jag må bra jämt. Om jag vore nöjd med min näsa så skulle jag må bra.
Tyvärr funkar det inte så. Endera börjar man efter ett tag oroa sig för att huden ska bli sämre igen eller så hittar man något annat att fixera sig vid. (Dessutom är det ohållbart att att hänga upp sig på att ens hy ska vara bra eftersom det knappast finns en enda person som alltid har perfekt hy.)

Om man ändå tror att plastikoperationer odyl hjälper mot BDD så finns det massor med berättelser att läsa om de som har gjort det och vad resultatet blev.  

[Malins mamma]

Godessceline, jag förstår att du och alla andra BDDare tror fullt och fast på det här som du gav exempel på, att "vackra" personer bemöts bättre än "fula" (eftersom ni lider av BDD). Men man kunde även göra andra undersökningar som ger andra resultat, tex:
 
Att kända personer bemöts bättre än okända (oberoende av hur de än ser ut).
Att rika personer bemöts bättre än fattiga (oberoende av hur de ser ut).
Att framgångsrika personer bemöts bättre än mindre framgångsrika (oberoende av hur de ser ut).
Att självsäkra personer bemöts bättre än osäkra (oberoende av hur de ser ut).
Att välklädda personer bemöts bättre luffare (oberoende av hur de ser ut).
Att arbetssamma personer bemöts bättre än lata (oberoende av hur de ser ut).
Att intelligenta personer bemöts bättre dumma (oberoende av hur de ser ut).
Att tjejer bemöts bättre än killar (oberoende av hur de ser ut).
Att killar bemöts bättre än tjejer (oberoende av hur de ser ut).
Att unga bemöts bättre än gamla (oberoende av hur de ser ut).
Att äldre bemöts bättre än unga (oberoende av hur de ser ut).
Att högt utbildade bemöts bättre än outbildade (oberoende av hur de ser ut).

Allt beror på situationen, vad som är intressant och viktigt för den som bemöter en person. Det jag räknade upp är liksom skönhet till viss del ytliga egenskaper. Det som för en "vanlig" person allra mest avgör hur man blir bemött är hur man själv bemöter andra.

Mvh Malins mamma

[kardborre]

Godessceline, kloka svar du fått här ovan! För egen del kan jag säga att jag mått dåligt i så många år att jag med all säkerhet har förändringar i hjärnan som ger mig känslor av ångest_olust_smärta/sorg oavsett hur jag ser ut. Det kan även bli "ens identitet"; det är det enda man känner till och upplevelser av trivsel eller glädje är totalt främmande för en.

Jag är komplex och tror absolut att ett par plastikoperationer skulle hjälpa mig att lättare stå ut med livet men samtidigt tror jag inte längre att mina depressioner kommer att mildras eller att jag helt plötsligt kommer att må bra!!! Om jag hade råd så skulle jag dock vilja rätta till vissa saker i mitt utseende, jag vet att det skulle hjälpa mig att ex.vis klara av att ta emot hjälp av sjukvårdare för mina svåra nervsmärtor. Som det är nu kan jag inte tänka mig att klä av mig. Om jag någongång skulle upptäcka (elakartade) knölar i bröstet skulle jag t.ex inte stå ut med att söka hjälp utan hellre leva med cancer, trots att den med största sannorlikhet skulle växa och bli dödande. Det är tragiskt_idiotiskt_sorgligt, men så är det! Så i vissa sammanhang, ja, plastikoperation skulle kunna underlätta livet för mig, det tror jag.

[CyanideCupcake]

Jag förstår hur ni menar och vet med mig logiskt att vissa människor kanske inte alltid är lämpliga kandidater för kirurgi; jag har till exempel flera gånger avrådit BDD:are från att göra det med exakt samma argument som ni använder här ovan. Det är bara det att jag inte klarar av att applicera den logiken på mig själv; just för att jag ju ser vad jag ser. De andra människorna ser jag ju utifrån och det är uppenbart för mig att de inte ser hur de ser ut egentligen. Men mig själv kan jag ju inte se utifrån på samma sätt och när jag gör det (foton etc) ser jag ju ändå vad jag ser. Och det jag ser BEHÖVER kirurgi. Det är så fruktansvärt svårt att ta till sig att ens ögon ljuger; att ett av de sinnen vi främst använder oss av för att orientera oss i livet inte är att lita på. Att säga till mig att jag inte ser ut som jag gör eller att det jag ser när jag fotar mig själv är falskt är ungefär som att be mig titta ut genom fönstret just nu och försöka övertyga mig om att det regnar. Jag SER ju solen.

Logiskt sett kan jag känna igen mig i symptomen för BDD, men ändå...*skakar på huvudet* Kommer att tänka på en kompis till min pojkvän som fick en tripp för några år sedan. Han fick för sig att en enorm bulldozer var på väg mot hans hus och skulle ha ihjäl både honom och hela hans familj. Logiskt sett visste han med sig att han tagit drogerna och att det antagligen var en tripp han var inne i, men det hjälpte föga när han kunde höra bulldozern komma närmare och kände vibrationerna av den i marken.

[kardborre]

Hej igen.

Jag förstår mkt av det inlägg du precis skrev, godessceline.
Jag upplever mig som både kompetent och medveten beträffande många aspekter av mitt liv (orsak & verkan, utveckling, bakgrund) och kan kombinera det med tanken att jag är en lämplig kandidat för kirurgi. Du har skrivit att du ofta fotar dig själv och jag kunde förstås inte låta bli, så jag tog min mobil och började fota mitt ansikte i olika ljus (hemma). Det jag såg på de bilderna stämmer överens med vad jag ser i spegeln, fast det blev helt plötsligt så konkret och påtagligt och min ångest skenade iväg!!! Horribelt var det - och smärtsamt!! Jag inser att (för mig) är det en mycket självdestruktiv handling att fota mig själv, då det drar mig djupare in i negativa tankegångar och avskykänslor.

Jag känner också igen mig i BDD-symtomen men tror inte heller att mina ögon ljuger !!!

[CyanideCupcake]

Hej igen.

Jag förstår mkt av det inlägg du precis skrev, godessceline.
Jag upplever mig som både kompetent och medveten beträffande många aspekter av mitt liv (orsak & verkan, utveckling, bakgrund) och kan kombinera det med tanken att jag är en lämplig kandidat för kirurgi. Du har skrivit att du ofta fotar dig själv och jag kunde förstås inte låta bli, så jag tog min mobil och började fota mitt ansikte i olika ljus (hemma). Det jag såg på de bilderna stämmer överens med vad jag ser i spegeln, fast det blev helt plötsligt så konkret och påtagligt och min ångest skenade iväg!!! Horribelt var det - och smärtsamt!! Jag inser att (för mig) är det en mycket självdestruktiv handling att fota mig själv, då det drar mig djupare in i negativa tankegångar och avskykänslor.

Jag känner också igen mig i BDD-symtomen men tror inte heller att mina ögon ljuger !!!

Fotningen är extremt plågsam för mig också, men jag kan inte sluta. Jag gör det inte i fördelaktigt ljus utan i så skarpt och ovänligt ljus för att jag evrkligen vill SE allt så att jag inte går runt och tror att jags er okej ut när jag inte gör dte och får en sådan där "chock" igen. Klarar inte av dem, då är jag hellre medveten om min fulhet hela tiden istället. Speglar visar för det emsta inte det groteska lika tydligt; jag fastnar framför dem för att jag petar etc. men annars är det foton som visar min fulhet mest.

[Malin]

Att kända personer bemöts bättre än okända (oberoende av hur de än ser ut).
Att rika personer bemöts bättre än fattiga (oberoende av hur de ser ut).
Att framgångsrika personer bemöts bättre än mindre framgångsrika (oberoende av hur de ser ut).
Att självsäkra personer bemöts bättre än osäkra (oberoende av hur de ser ut).
Att välklädda personer bemöts bättre luffare (oberoende av hur de ser ut).
Att arbetssamma personer bemöts bättre än lata (oberoende av hur de ser ut).
Att intelligenta personer bemöts bättre dumma (oberoende av hur de ser ut).
Att tjejer bemöts bättre än killar (oberoende av hur de ser ut).
Att killar bemöts bättre än tjejer (oberoende av hur de ser ut).
Att unga bemöts bättre än gamla (oberoende av hur de ser ut).
Att äldre bemöts bättre än unga (oberoende av hur de ser ut).
Att högt utbildade bemöts bättre än outbildade (oberoende av hur de ser ut).

Bra skrivet mamma! Det kan vara så himla svårt att hitta en motivering till att inte alltid försöka sträva efter att fixa till sitt utseende när det finns undersökningar om att ett bra utseende påverkar hur man blir bemött. Men då glömmer man ju att det finns andra faktorer där man kan komma fram till samma slutsatser.

Kan man komma fram till att "snygga" människor generellt sett oftare är lyckliga än "fula" - kanske till viss del. Vad man däremot kan vara ganska säker på är att människor med bdd generellt sett är rätt mycket olyckligare än folk utan bdd. Man lever i en illusion om att ens tillvaro är bättre med beteendet än det skulle vara utan, ex: "om jag skulle visa min fulhet för folk skulle jag bli ensam". Men hur ensam blir man inte av bddn då? Värt att tänka på.

[Malins mamma]

Kardborre,

För egen del kan jag säga att jag mått dåligt i så många år att jag med all säkerhet har förändringar i hjärnan som ger mig känslor av ångest_olust_smärta/sorg oavsett hur jag ser ut.

Det kan nog ligga nånting i det. Dr C har förklarat att det blir liksom "spår" i hjärnan som gör att man alltid reagerar på ett visst sätt vid en viss situation. Men genom träning och upprepning med att aktivt reagera annorlunda så kan man göra ett nytt "spår" och så småningom kommer man automatiskt att följa det nya spåret istället.

Jag känner också igen mig i BDD-symtomen men tror inte heller att mina ögon ljuger !!!

Jag förstår fullständigt att man tror på det man ser med sina egna ögon och att det är svårt att fatta att det inte skulle vara sant.
Men det borde egentligen räcka med att man har sett hur andra BDDare beskriver sina utseenden och jämföra med hur de ser ut (och se vilken skillnad det är) och genom att läsa fakta om hur sjukdomen fungerar (att man har en förvrängd syn på sitt utseende när man lider av BDD) för att kunna konstatera att man som BDD-drabbad inte kan lita på det man ser.
Att man kan tycka sig se helt olika ut med några minuters mellanrum utan att man har ändrat något eller att man kan se delar av utseendet förändras, sk morphing (tex att näsan ändrar form) är också ett starkt bevis på att hjärnan förvränger det som ögonen ser. Vare sig man kan tro på det eller inte så är det så.

Malin, tack!! 

Det kan vara så himla svårt att hitta en motivering till att inte alltid försöka sträva efter att fixa till sitt utseende när det finns undersökningar om att ett bra utseende påverkar hur man blir bemött. Men då glömmer man ju att det finns andra faktorer där man kan komma fram till samma slutsatser.

Jag är så glad att du skriver detta. Det är just så det är. Varför hålla på och fixa med sitt utseende för folk som ändå bara bryr sig om hur man ÄR och som tycker att ens utseende är den minst intressanta delen av hela ens person?
Vilka är det som bryr sig om hur man är istället för hur man ser ut? Jo alla man kommer i kontakt med. Tänk efter vad du uppskattar hos tex personalen i kassan, frissan eller doktorn. Är det deras utseende eller hur de ÄR mot dig som avgör vad du tycker om dom.

Vad man däremot kan vara ganska säker på är att människor med bdd generellt sett är rätt mycket olyckligare än folk utan bdd. Man lever i en illusion om att ens tillvaro är bättre med beteendet än det skulle vara utan, ex: "om jag skulle visa min fulhet för folk skulle jag bli ensam". Men hur ensam blir man inte av bddn då? Värt att tänka på.

Håller med, mycket tänkvärt!!

//Malins mamma