Kardborre,
För egen del kan jag säga att jag mått dåligt i så många år att jag med all säkerhet har förändringar i hjärnan som ger mig känslor av ångest_olust_smärta/sorg oavsett hur jag ser ut.
Det kan nog ligga nånting i det. Dr C har förklarat att det blir liksom "spår" i hjärnan som gör att man alltid reagerar på ett visst sätt vid en viss situation. Men genom träning och upprepning med att
aktivt reagera annorlunda så kan man göra ett nytt "spår" och så småningom kommer man automatiskt att följa det nya spåret istället.
Jag känner också igen mig i BDD-symtomen men tror inte heller att mina ögon ljuger !!!
Jag förstår fullständigt att man tror på det man ser med sina egna ögon och att det är svårt att fatta att det inte skulle vara sant.
Men det borde egentligen räcka med att man har sett hur andra BDDare beskriver sina utseenden och jämföra med hur de ser ut (och se vilken skillnad det är) och genom att läsa fakta om hur sjukdomen fungerar (att man har en förvrängd syn på sitt utseende när man lider av BDD) för att kunna konstatera att man som BDD-drabbad inte kan lita på det man ser.
Att man kan tycka sig se helt olika ut med några minuters mellanrum utan att man har ändrat något eller att man kan se delar av utseendet förändras, sk morphing (tex att näsan ändrar form) är också ett starkt bevis på att hjärnan förvränger det som ögonen ser. Vare sig man kan tro på det eller inte så är det så.
Malin, tack!!

Det kan vara så himla svårt att hitta en motivering till att inte alltid försöka sträva efter att fixa till sitt utseende när det finns undersökningar om att ett bra utseende påverkar hur man blir bemött. Men då glömmer man ju att det finns andra faktorer där man kan komma fram till samma slutsatser.
Jag är så glad att du skriver detta. Det är just så det är. Varför hålla på och fixa med sitt utseende för folk som ändå bara bryr sig om hur man ÄR och som tycker att ens utseende är den minst intressanta delen av hela ens person?
Vilka är det som bryr sig om hur man är istället för hur man ser ut? Jo alla man kommer i kontakt med. Tänk efter vad du uppskattar hos tex personalen i kassan, frissan eller doktorn. Är det deras utseende eller hur de ÄR mot dig som avgör vad
du tycker om dom.
Vad man däremot kan vara ganska säker på är att människor med bdd generellt sett är rätt mycket olyckligare än folk utan bdd. Man lever i en illusion om att ens tillvaro är bättre med beteendet än det skulle vara utan, ex: "om jag skulle visa min fulhet för folk skulle jag bli ensam". Men hur ensam blir man inte av bddn då? Värt att tänka på.
Håller med, mycket tänkvärt!!
//Malins mamma