Personlighet?

[Sara]

vi vet ju alla att ni inte tycker om era utseenden, men vad tycker ni egentligen om era personligheter?
förutom utseendet, tycker ni om er själva?

[jennifer]

Jag irriterar mig väldigt mycket även på min personlighet (som liten var jag tvungen att vara tyst i några dagar för att jag störde mig på min egen röst, tankar och div. åsikter  t.e.x), det går oftast hand i hand, men det skiftar det med....

[Sara]

jag tänker ofta på att jag måste vara väldigt tråkig då det mesta jag pratar om handlar om mitt och andras utseenden, det måste verkligen vara skittråkigt att lyssna på. fast hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta verkar det som. jag pratar för mycket om dom psyk-problem jag har med...
det känns också som att i jämförelse med andra har jag ingen personlighet, eller åsikter, eller som om mitt är mycket sämre än andras.

[jennifer]

Jag betvivlar starkt att du inte har ngn personlighet (en omöjlighet)! Man blir visserligen egocentrisk när man mår dåligt (man måste få ventilera sådana problem man genomlider), men vad jag inte förstår är att det finns väldigt många som inte mår dåligt och inte kan sluta prata om sig själva (och hur fantastiska dem är). Så prata på bara om det DU tycker känns viktigt!

[psycho-doll]

Nej, jag tycker varken om mitt utseende eller mig själv som person. Ibland hatar jag mig själv.

[Malin]

Jag tycker faktiskt ganska bra om min personlighet (numera iaf). Jag tycker att jag har bra värderingar, åsikter, moral, intressen, humor, intellekt och är snäll. Problemet jag upplever är snarare att jag tycker att jag inte ges en chans att visa min personlighet när jag sett ut som jag ser ut egentligen (dvs varit osminkad, när jag var yngre). Min röst och sättet jag pratar på har jag iofs också väldiga komplex över (har tex aldrig talat in på en telefonsvarare i hela mitt liv ens i nödfall), men det är ju också något ytligt. Det inre gillar jag, jag bara önskar att människor inte skulle diskvalificera mig pga ytan innan de lärt känna mig.

/Malin

[Anonym]

Precis som du Malin så tycker jag ganska bra om min personlighet. Jag är social, hyfsat intelligent, har humor, sägs ha god smak, jag är en fin mamma, en god lyssnerska och plikttrogen. Jag tycker till och med om mitt utseende. Min BDD är helt fokuserad på min hy och min skinpicking. I min värld hade allt varit bra om det inte vore för min äckliga hy.
Det är för mig som för dig Malin. Min personlighet bleknar då min BDD förvärras. Dagar som denna, då jag mår för jävligt, har jag svårt att ta mig utanför dörren. Jag som är så äcklig har inte rätt att vare sig tycka eller ha åsikter om någonting.
Jag kan inte heller se att andra människor har defekter. Har de bara fin hy så är de alla ok i mina ögon. Skulle själv gärna byta bort mitt utseende mot ett mindre fördelaktigt om bara min hy var fin.
Är också orolig för att min man och mina barn skäms över mitt utseende. Att folk undrar vad min man ser hos mig osv. Har vidare väldigt svårt för att klä mig kvinnligt och utmärkande. Har liksom inte den rätten eftersom min hy är så äcklig.
Lilla My

[Anonym]

Jag tycker ganska bra om mig själv, insidan. Jag är ganska flummig som folk älskar eller hatar, har åsikter och sådant... fast min röst och utseende hatar jag.

[svengogol]

Intressant  Lilla My detta med att man inte "har den ratten" att kla sig kvinnligt". For mig ar det sa att jag inte har trott mig ha den ratten att agera manligt. Ett slags forminskande av min person. Detta kanske ar nagot gemensamt formanga av oss, att inte vaga ta plats??
sven Gogol

[smalajag]

detta var intressant...tänkte faktiskt på det för några timmar sedan, detta att det skulle vara intressant att höra hur ní ser på er själva.
för mej är det nog olika...
egentligen tror jag att jag tycker ganska bra om mig själv. jag har nog många drag jag gillar som inte kommer fram för att jag har så dålig självkänsla...så speciellt när jag är med folk jag inte känner så bra så kommer jag inte till min rätt...(och mitt fula utseende bidrar till osäkerheten, men det gör även att andra inte ser det positiva med mej, utan bara min fula utsida...) fast jag tänker även att jag har saker i min personlighet som är så "fula", ja dåliga, som jag måste få bort. och de dåliga sidorna visar sig på ngt sätt i mitt utseende.

sara:jag känner igen det där så väl att prata om utseende...jag försöker att inte göra det, för jag märker att ju mer jag pratar om det desto dåligare mår jag.(och en del kan bli på väldigt dåligt humör när jag pratar med dem om det...)

en sak jag tycker om med mej själv är att jag kan tycka om människor lätt tror jag (fast jag kan lätt tycka illa om dem också tror jag...) för den egenskapen gör mej glad, eftersom jag blir glad av att tycka om andra    jag brukar vilja krama människor jag tycker om och göra dem glada, men jag brukar försöka att tänka efter innan jag gör ngt sånt...för sånt brukar inte folk göra...och för att tänka ut de ev. konsekvenserna av ett sånt agerande...en del kan tycka att man är konstig och rygga tillbaka. och det är lite samma där med att jag gärna vill vara öppen mot andra och prata om hur jag känner och liksom få bort den där distansen och osäkerheten om brukar vara mellan männiksor (som jag upplever det då). men jag vet inte om det är så lämpligt...men jag tycker om den känslan iallafall

[CyanideCupcake]

Jag har aldrig tyckt om mig sjäkv speciellt mycket med ett undantag; vilket var i slutet av 2004 då jag rpecis avslutat ett och ett halvt års terapi. Jag var frisk från min depression (som varit så djup att jag varken duschade, åt eller gick upp ur sängen) och livet var fantastiskt. Jga kände mig starkare än nånsin och var..lycklig. Men det var ju tillfälligt. När jag får BDD-attacker (och ibland även annars) kan det hända att jag hatar mig själv, har varit väldigt självhatisk av och till i många år. Men på ett sätt...jag antar att jag är väldigt intelligent; jag beskrivs i alla fall så. Inte nödvändigtvis på ett akademiskt "matte-och-fysiksätt" (även om jag är duktig på att skriva och bra på språk) utan mer på ett politik/filosofi/psykologi-sätt, om ni förstår...diskussioner och så. Annars anser jag mig själv vara empatisk, kreativ och...jag kan vara rolig, får folk att skratta. När jag hatar mig själv, dock, är jag dum, trög, misslyckad och värdelös. Det beror på.

[smalajag]

ja precis, det beror precis på hur man mår vad man tycker om sig själv...
men just att fokusera på saker som gör mej glad gör att jag tycker lite bättre om mej själv och att det faktiskt finns en meninga att leva...
folk brukar säga att jag är smart, men det är nog mer på det där logiska sättet de menar...jag har ganska lätt för mej i skolan (märktes kanske mest på högstadiet när man inte behövde ha ngn disciplin för att skolarbetet. på gymnasiet när jag mådde helvete så orkade jag inte ta tag i alla arbeten) men jag tycker även att jag brukar vara bra på att analysera saker, i skolan och så. (brukar få bra betyg på sånt) tror det beror på att jag lätt kan intressera mej för saker. jag gillar att gå in på djupet i olika saker. jag kan tex inte skriva ett arbete om ngt om jag inte fått in "känslan" för ämnet eller vad man ska säga. det gillar jag med mej själv, att jag går in så mkt i saker. det ger en stark upplevelse av saker. jag mår bra av att känna intresse för saker.   
jag vet inte om jag tycker jag är kreativ...det beror nog på vilket humör jag är på. när jag känner hur jag liksom verkligen går upp i skapandet, då känner jag mej kreativ.

[Insatiable]

Det är rätt olika från dag till dag. Rent genomgående har jag dålig självkänsla, så jag tvivlar ofta på mitt värde & intresse som människa & att jag verkligen är värd att tyckas om osv. Både pga. BDD:n & borderlinen. Men det finns dagar då jag verkligen tycker om min personlighet, inte hela den för precis som alla andra har jag brister [som tex. mitt dåliga tålamod], men på det stora hela tycker jag om den de dagar jag mår bättre. Då kan jag känna mig väldigt bedrövad över att jag pga. mitt utseende inte fått/får en chans att visa upp hur jag är som person.

De dagar jag mår sämre, däremot, & i synnerhet då jag har en BDD-attack eller alldeles för mycket borderlineparanoia & ångest... då känner jag mig som den vidrigaste människan i världen & jag har svårt att se hur jag skulle kunna ha något bra vare sig som person eller till ytan sett. Då hatar jag mig själv & tycker att jag inte förtjänar något annat öde än döden. Har tom. hänt att jag bönat & bett människor att döda mig så att jag slipper göra det själv. Lite utflippat kanske, men så värdelös & desperat känner jag mig de dagarna. Och tyvärr är de dagarna rätt många. =(