Hjälp mig.

[Kai]

Hej, jag är 14 år och har lidit av mitt utseende i kanske.. 2-3 år? halva 6an och 7an satt jag innomhus för att jag inte vågade visa mig utanför, var rädd för att skrämma folk. Varje dag satt jag framför spegeln och grät, inte för att låta dramatisk, men så var det. Mamma blev medlem här för hon hörde talas om bdd, hon skrev ut tusentals papper och visade mig flera stycker olika sidor om det, efter som hon tyckte det precis stämde in på mig. Men jag förstår inte detdär med att "se fel". Det ända jag ser i spegeln är en stor fet missformad kreaktur, och vad jag ser är rätt. Mamma försökte alltid säga att nej nej, så är det inte, du är söt. Vi åkte till en doktor, tog min vikt. Jag var tydligen, på gräns till fettma, sa hon. Direkt efter detta förstog jag att allt mamma sagt var lögn, och det gjorde inte min sitvation bättre. Jag skar mig, motade bort de få vänner jag faktist hade.. Massa sånnt.
Sen fick jag börja ta fontex för att minska min deprision. Under sommaren 06 känndes det som mkt av mina dumma bilder av mig försvann. Ny skola till hösten och där gick allt bra, det var första gången jag inte blivit utsatt för mobbing och så.
Men nu.. Vid vinterlovet igen, nu börjar allt komma tillbaka. Jag är helt fel bildad! jag serut som ett monster, vågar inte gå ut!!
Mamma fortsätter säga att det inte är så.  Men hur ska jag kunna vara säker? Har jag bdd?

skulle bli glad om jag fick svar..

[Malins mamma]

Hej Kai!  

Du är så hjärtligt välkommen hit, bra gjort att du gick in på dethär forumet och att du skrev ett inlägg här. Din mamma har nog rätt i att du lider av BDD, allt det du beskriver stämmer in på sjukdomen.

En av de svåraste sakerna för de som har BDD är att kunna förstå att man kan "se fel", att det man själv ser i spegeln inte är detsamma som andra ser. Men om du går in på BDDCentral och tittar på bilderna i "photo-tråden" så kan du se bilder på andra BDD-drabbade. Jag tycker att de alla ser helt normala ut och att  många av dem ser väldigt bra ut. Ändå beskriver de sina egna utseende på samma sätt som du gör, som missformade och monster.
Det är alltså ett bra bevis för vad sjukdomen gör, den gör så att man ser fel fast man själv är helt säker på att man ser rätt.

En annan sak som är vanlig när man har BDD är att man "drar förhastade slutsatser utan bevis". Du skrev att när du var till doktorn och vägde dig så sa de att du var på gränsen till fettma. (Det betyder ju att du ligger inom det normala för din längd).
Direkt efter så drog du slutsatsen att allt din mamma hade sagt var lögn. Men det är inget bevis för att din mamma har ljugit. Det är bevis för att din mamma hade rätt i att du INTE ser ut som ett stort missformat kreatur. Hon tycker att du är en söt, helt normal tjej.

Du kan lita på det din mamma säger, eftersom du har BDD så KAN DU INTE se rätt bild av dig själv, det är helt omöjligt.
Inte förrän du blir frisk.

Mvh Malins mamma

[Kai]

Fotona på dom är jätte fina.. Jag önskar jag oxå såg bra ut.

[Anonym]

Det är svårt att få hjälp och rätt hjälp. Fortfarande vet psykiatrin alltför lite om sjukdomen. Skrämmande. Man måste nog armbåga sig fram tyvärr. Kämpa och försök hitta någon som vet vad dysmorfofobi verkligen är.
Själv va jag ungefär 12-13 när sjukdomen bröt ut hos mig. Idag är jag 30. Hoppas du kan någonstans få hjälp i tid. Kram!

[Malins mamma]

Fotona på dom är jätte fina.. Jag önskar jag oxå såg bra ut.

Jag kollade på några sidor i "photo"- tråden och såg att de flesta tyvärr hade tagit bort sina bilder men det är iaf en del som har kvar dom.
Precis som du, så önskar de alla att de såg bra ut, och det är det som är så grymt med denna sjukdomen. Att de redan ser bra ut men att de inte kan se det själva.
 
Att det är så här med BDD:n gör också att det är så svårt för andra att förstå att man lider av sitt utseende och det är förstås väldigt jobbigt. Men tänk på att när andra inte kan förstå så betyder det också att de inte kan se något fel på ens utseende.

Om man verkligen skulle se ut som ett monster (eller vad man själv tycker att man ser ut som) då skulle ju alla genast förstå att man mår dåligt av sitt utseende. Men jag har inte läst ett enda inlägg på BDD-forumen än om att någon förstår direkt att man mår dåligt över sitt utseende när man försöker förklara. Det vanliga är att man skriver att ingen förstår.

Mvh Malins mamma