Min BDD historia....

[Chianti]

Hej!!

jag är ny här och tyckte det var så skönt att läsa alla era inlägg och känna att man inte är ensam!!...jag är 23 år (tjej) och fick diagnosen BDD som 14-åring...när jag var 13-14 minns jag att jag plötsligt blev väldigt medveten om mitt utseende som jag tyckte förändrades från flickigt söt till grovt och manligt....särskilt min näsa som sedan blev min värsta fiende. Jag fick ångest och satt timmar framför spegeln, ville inte gå ut osv....

När jag började en ny skola var den proppfull med vrålsnygga tjejer vilket gjorde mig helt knäckt och sen var helvetet löst. Jag hade daglig ångest och drömde om att se ut som alla vackra tjejer i skolan. Jag visste att jag skulle operera min näsa redan då och gjorde även det när jag fyllt 18.  Min största skräck har alltid varit att likna min pappa, då han har ett utseende som jag tycker är groteskt...enormt bred näsa, jätteliten haka, smalt ansikte med insjunkna kinder......alla dessa vidriga drag fördes såklart över till mig.....planerar nu kindbens operationen som jag hoppas blir den sista förvandlingen...

Har dock extrem åldersångest....känner mig som 100 år fastän jag bara är 23 och avundas alla 18 åringar som är naturligt fräsha..vill inte bli gammal och ful...
Har hållit på mycket med kokain och alkohol för att döva BDD'n ochnär jag slutade med detta skenade den iväg totalt och det fick bli medicinering med Atarax. Jag har även problem med kärlek eftersom jag är jätteosäker och svartsjuk...går och väntar på den dagen då killen/killarna ska "upptäcka" hur ful jag är egentligen....det känns som om mitt gamla ansikte ligger där och lurar...jag har bara lyckats kamouflera det tillfälligt......

Jag har inte velat ha vare sig medicin eller terapi eftersom jag vet att min lösning är operationerna... läkaren jag varit hos har ju opererat mig och han är en jätteduktig professor en av Sveriges bästa alltså inget pucko som bara vill ha pengar. Detta har givetvis gett mig budskapet att det var det enda rätta....annars hade de ju inte opererat mig??....jag hatar speglar och kameror och blir livrädd om nån fotar mig....

ibland känner jag mig inte sjuk och vissa dagar gör jag det....jag har nog inte riktigt velat erkänna för mig själv fullt ut än....tänker mest att jag vill vara snygg...inte att jag är sjuk...

[Jimmys mamma]

Vad märkligt det känns...
För inte alls så länge sen så trodde jag att jag var helt ensam om mina tankar och beteenden, att ingen mer än jag var så "konstig". Har känt mig så udda och speciell. Det är skönt att inte vara ensam om detta helvete, att det finns fler som funkar likadant. Men när man läser inlägg som stämmer till 100% då känns det faktiskt lite otäckt, som om man skulle ha en dubbelgångare.
Just det där med manliga drag, och att andra ska "upptäcka" hur ful jag egentligen är, that´s me...
Du vet inte att operation är den enda lösningen, hur ska du kunna veta det? Okej, du kan operera om dig a´la Extrem makeover, men du blir inte botad, allt sitter i tankarna, och de försvinner inte.

[Anonym]

allt ovanstående överensstämmer med mina uppfattningar om mig själv. den enda skillnaden är att jag aldrig tagit till kokain eller operationer för att döva min smärta över mitt utseende. kan även relatera till extrem åldersångest, eftersom jag bland annat förknippar skönhet med lägre åldrar. Jag är själv 18 år men har haft dessa tankar sedan barndomen. Dock utvecklades bdd mer allvarligt i tonåren.
Jag går även på en skola där utseende spelar stor roll, där alla dagligen ser ut att precis ha kommit från hårfrisören och stylisten. Detta resulterar i att jag ytterligare känner mig sämre i jämförelkse med dem.

[Tjej, jkpg]

Hej!
Helt sjukt igentligen, att ni måste känna såhär.
Jag hade ingen aning om att det ens var en sjukdom.
Jag vet att jag inte är ett av de värsta fallen, men jag lider av detta också.
Jag är 17 år, vet att jag betraktas som söt.
Men jag vet oxå att utan sminket, brunkrämen & det blonda håret så är jag bara ful.
Jag kan inte gå en meter utanför mitt hem utan smink, alldeles nytvättat hår och snygga kläder.
Jag vill godkänna alla kort som folk tar på mig, om det är kort jag inte tycker om så tynger det mej jättemkt!
Jag lider inte av själva sjukdomen.
Vet bara att jag har det sjukt jobbigt, så jag lider med er som har det värre!
Jag tror nog att ni är ena riktiga hotties allihopa här
Hoppas verkligen att alla här som lider av BDD kommer må bättre inom en snar framtid!

[Jojje]

Chianti
Skriv om det där som en kille så har du mig.

[amav]

Kul det där med att ni här vill se unga ut, att det är "fräscht". Tänk då att jag, som ser ut att vara c:a 20 fast jag är 25 har haft ett helvete pga mina tankar om vad detta behöver betyda.

Att jag "ser ut som 20" innebär att medelsnittet för vad över 30 personer gett oberoende uttalanden om är 20. Vad jag upptäckt är dock att variansen är mkt stor, flera har också trott mig vara över min verkliga ålder, precis som flera trott jag varit under 18. Jag har prövat detta betydligt mkt mer än med 30 oberoende personer, men det är bara dessa som tillåter en sådan slutsats (andra har t.ex. inte frågat om legitimation när jag köper snus, men det innebär ju inte att dom tycker att jag ser ut som ett visst årtal, utan snarare att de förmodligen tycker att jag ser äldre ut än 18). Vad det gäller för evidens för att jag ser ut att vara åtminstone över 18-20 har jag säkerligen över 1000 trovärdiga observationer. I princip varenda observation har nedtecknats. Och, varenda har varit otroligt hemsk att tvinga mig själv till att bli utsatt för.

Iaf, ville bara poängtera det som slår mig hela tiden när jag läser här på forumet: Alla tror sig ha så jävla rätt i varför just deras defekt är så hemsk, men hur kommer det sig då att folk kan ha motsatta "defekter" och båda sidorna kunna vara ledsna över detta? Alltså, vi har stornäsorna som är ledsna över sina ev. stora näsor, sen har vi smånäsorna som är ledsna över sina ev. små näsor, sen har vi normalnäsorna osv. osv.

Det riktigt intressanta är att alla har samma idiotiska tankar om vad det måste innebära, alla har liknande beteenden osv osv. Det är formodligen detta som starkast ifrågasätter trovärdigheten i att "just jag har rätt beteende, för jag har ju min verkliga defekt, och det måste innebära att jag måste handla såhär och såhär"-beteenden. För, om det var så så skulle ju alla dessa disparata beteenden vara desamma.

Så, vem har rätt? Har någon rätt? Är det inte en ganska god idé att anta att man ska vara lite mer skeptisk att "just min defekt är verklig" när man läser att 100-tals personer har varsin konstig defekt och alla är helt övertygade om att dennes är korrekt och alla andra är söta/snygga/fräscha osv osv.

Den försiktiga slutsatsen drog iaf jag. Det har funkat för mig.


/Amav

[Anonym]

Amav: Jo, du har väldigt bra tips och idéer. Det är bara så svårt att bara förstå att det man ser är fel. Tror inte att mina defekter är "värst" och jag antar att de är delvis inbillade. Ändå kan jag inte lämna badrummet utan smink. Det är som en psykisk spärr. Jättejobbigt, men det går att leva med.

Kramar kramar

[amav]

Anonym:
Tack!  

Jag förstår vad du menar. Jag har t.ex. fortfarande jättesvårt för att göra vissa av de sakerna jag förut var rädd för. Förr när jag var rädd för de sakerna så tänkte jag mig att ett "dåligt utfall" skulle innebära att saker skulle gå åt helvete.

T.ex. "om jag köper snus och dom frågar mig om legitimation så måste det betyda att dom tycker att jag ser yngre ut än vad jag är. Och, är det sant så innebär det att folk tycker att det är något konstigt med mig, att jag är fel. Och, det betyder att jag aldrig kommer träffa någon tjej för ingen vill ha mig. Och, det går ju ihop med precis hur mitt liv varit. Jag har ingenting jag vill ha och allt går fel." osv.

Det är ganska lätt att skjuta detta resonemang i sank med lite logik.

Och, det var det jag gjorde. Jag började hitta luckorna (typ "frågar dom efter legitimation så kan det betyda det och det, men också det och det - så det är inget tvättsäkert bevis på att dom tyckte jag såg ut som under 18. Flera upprepade sådana legitimationsfrågor skulle ev. kunna visa på någon tendens ... ".

Så, sen prövade jag alla dessa upptänkliga idéer om hur det skulle kunna bevisas att jag, trots min ålder, såg ut att vara 13 år.


Men, så hade jag också panikångesten att fajtas mot. Och, den har jag till viss del fortfarande kvar, och det är den jag refererar till när jag skriver "jag förstår vad du menar".

För, trots att jag numera vet att inga av mina slutsatser var korrekta, att jag har allt jag vill ha, så blir jag helt darrig av att närma mig en situation där min ålder kan komma att bedömas. Så darrig att jag, åh veka krake, fortfarande ibland väljer säkerhetsbeteenden framför konstruktivt beteende.

Jag tror dock att detta kommer avta över tid sålänge jag fortsätter exponera mig. Och, det har också avtagit - panikångesten alltså. Men, det är som en jävla psykisk spärr. Och, det är ibland nästan jobbigare, för jag känner mig så dum!


Tror du att du skulle kunna göra gradvis exponering, där du följer ett i förväg uppgjort program som säger att du måste vistas si och så mga minuter utan smink utomhus etc.? Jag tror just att det du beskriver måste behandlas som en habituering, alltså att du utsätter dig för otäcka saker, stannar kvar i situationen tills ångesten sjunkit till hälften. Upprepa varje dag. Skjuta fram gränsen med det  dubbla typ varannan dag. Sikta på att röra dig utan smink helt inom 2 veckor. Typ.

Så gjorde jag med mina tvång. Satte på spisen och lät den vara på medan jag var i ett annat rum. Först 10 minuter. Sen 15. Dagen därpå 30. osv.

Tillslut gick jag till affären med spisen på därhemma, vattenkranen forsandes över natten. Dörren olåst.

Där handlade det mycket om att jag fick kolla ordentligt en (1) ggn om spisen var av. Sedan gå. Men också hur en spis som låts vara på beteer sig. Dom exploderar faktiskt inte och bränner ner hela huset och jag får skulden för småbarns våldsamma död och kan aldrig skaffa ngn ny lägenhet inte få något jobb dör i ångest. En spis knäpper lite, blir röd, man både ser och hör att den är på. Och, man känner på avstånd att den är varm. Det är svårt att missa att spisen är på om den fått vara det ett tag. Och, inget särskilt händer om den får vara på om man är iväg och handlar.


/Amav

[amav]

och du. Det jag ser i min spegel är fortfarande "fel". Jag ser ett på tok för ungt utseende. En jag aldrig skulle anställa. Som aldrig skulle kunna få någon jämbördig relation med en annan människa.

Men det är jag, och ingen annan verkar bry sig!