Hej alla!
Jag har nyligen upptäckt
www.bdd-sverige.net och har läst många av inläggen. Det gör mig verkligen ont att se hur många unga människor som lider av sitt utseende, så till den grad att hela livet blir en plåga. Man skulle vänta sig att personer med en sådan negativ uppfattning om sitt utseende, liknade skäggiga damen eller elefantmannen. Men nej, alla som är modiga nog att ändå skicka in bilder av sig själva, ser så trevliga och vanliga och ?normala? ut! Jag har svårt att förstå varför så stor del av er energi går förlorad i negativa, destruktiva tankar, operationer, skador på den egna kroppen . . . Låt mig delge er några av mina tankar och svara mig gärna!
Om du är missnöjd med sitt utseende, trots att du ser helt ?bra? ut, innebär det också att du anser att du egentligen BORDE vara vacker, vacker i meningen perfekt.
Om du anser att du egentligen borde vara PERFEKT, innebär det att du har orimliga krav på dig själv. Det finns ingen ?perfekt? människa.
Om du har orimliga krav på dig själv kan du inte vara annat än missnöjd.
Om du har orimliga krav på dig själv, har du också orimliga krav och anspråk på vad livet ska erbjuda. Livet är inte lätt för någon, även om det kan TYCKAS så ibland. Just det faktum att många som lider av BDD faktiskt ser ?bra? ut eller till och med är ?vackra?, tyder på att det i själva verket är extra svårt att vara vacker! Andra människor har förväntningar på att en ?vacker? människa ska vara glad, lycklig, kreativ och inte ha några problem.
Om du upplever att du inte kan motsvara dina egna krav på skönhet och framgång, så innebär det en utväg och en befrielse att vara ful och misslyckad. Då är det ju inte så konstigt om du inte har ?framgång? i livet. (Vad framgång innebär får vi nog diskutera en annan gång.)
Men att betrakta dig själv som ful och misslyckad innebär också att du inte tar ansvar för ditt eget liv, inte tar ansvar för att göra det bästa möjliga av det du faktiskt HAR. Ingen människa är så hopplös att hon inte förtjänar att leva, men ingen människa förtjänar heller att gå in i mörker och stanna där alltför länge.
Det finns ingen människa på denna jord, som inte önskar sig annorlunda på något sätt, det må gälla kroppen: mindre näsa, störe bröst, jämnare tänder, tjockare hår, smalare ben, längre penis . . .- eller egenskaper: att vara gladare, lyckligare, smartare, klokare . . Varje individ har sina egna önskningar.
Jag tror att ett av de stora problemen bakom alla våra komplex är att vi jämför oss med andra. Egentligen gör vi därmed både oss själva och de andra en stor otjänst och orättvisa. Var och en är född till en unik individ som växer och utvecklas enligt sina egna förutsättningar, inte enligt andras. Om vi istället jämför oss bara med oss själva, ska var och en finna att förändring och utveckling är något som pågår hela, hela tiden, och att vi aldrig är riktigt desamma i dag som i går.
Att hitta sitt Själv, och att kunna se sin egen kamp på en bits avstånd, är en lättnad och befrielse och sannerligen ett mål för ALLA levande mäniskor. På vägen behöver man hjälp av sina medmänniskor, sin familj och sina vänner ? men bara de människor som ärligt vill sitt eget och andras bästa, inte de som stjäl uppmärksamhet och energi från vår egen utveckling. Man behöver människor omkring sig som ger näring och hopp till den vilsna själen. Terapi är absolut en viktig källa, men allra viktigast vem terapeuten är. Det är mänsklig värme och förståelse vi alla behöver, ALLTID, men speciellt när vi famlar i mörker och inte hittar vägen ut. Hur kommer det sig att alla är så rädda för att visa sitt sanna Jag???
Jag önskar att jag kunde ge alla er som lider av livet några ord av hopp och tillförsikt. Ingenting varar för evigt, allt förändras och KAN förändras. Jag önskar er alla verkligen allt gott och hoppas att någon kan ge mig lite respons.
Hälsningar Anima
