Jag håller inte med...har aldrig nånsin träffat en BDD:are som har gott självförtroende, det är ju för att det är så dåligt och de inte anser att de har mycket att erbjuda personlighetsmässigt sett som de låter oron över utseendet styra deras liv. Tyckte d om sig själva och sin personlighet skulle dte ju inte spela nån roll hur de såg ut för de skulle veta att de dög ändå. Sen finns det otroligt många som inte ALLS klarar av att umgås med andra och som inte lämnat sina hem på bokstavligt talat flera månader eller ibland år.
Jag tycker om min personlighet. Jag tycker faktiskt väldigt mycket om den. Jag är fullt medveten om mina förmågor och anser absolut inte att jag inte har något att erbjuda. Ändå finns det perioder då jag inte lämnar hemmet på flera veckor, på grund av hur jag ser ut, och ångesten över mitt utseende är konstant.
Så vitt jag förstått har många med BDD också social fobi - något som aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid haft lätt för att prata med människor, jag tycker bara inte om att de tittar på mig, att de ser hur förjävlig jag ser ut. Kanske är det också därför jag är så snabb med att prata och få kontakt i sociala sammanhang, allt för att de ska hinna se MIG, min personlighet, innan de dömer mig efter mitt skabbiga yttre.
Det känns som att det inte spelar någon roll hur jävla skitbra jag tycker att jag är, då jag anser att min fysiska uppenbarelse är hundra gånger så avskyvärd än vad min insida är bra.
