Mattias: Jag blev hypersnäll i gymnasiet någon gång, hade väl varit ganska snäll innnan, jag har pingtvänner i familjen och deras "tänka på andra utan att tänka på sig själv" som är sympatiskt men bedrägligt gjorde väl sitt. I terapin insåg jag att det är ok att vara arg, i synnerhet om nØgon trampar på mig, och då efter några år blev tvångtankarna allt mindre. Det var ingen lätt resa, jag har väl fortfarande lite svårt med att veta när det är helt ok att vara arg, men när jag väl insåg sambandet mellan att jag mådde dåligt och min dåliga tillgång till sund aggressivitet, så sket jag väl lite i när det var passande. Och nu har jag de självdestruktiva tankarna så gott som aldrig. BDDn är stillad men hela tiden närvarande i bakhuvudet, mycket tack vare ssri, och terapin som jag lämnade bakom mig. Du nämner svårt att sätta gränser, också samma för mig. Jag var väl lite småmobbad, men inte ständigt, speciellt var jag retad av min yngre bror. Jag menar nuförtiden, att det inte är ok att andra utnyttjar att man är snäll, ofta handlar det om att kommunicera bara, visa "det här håller inte, du kan inte utnyttja mig, jag blir sårad", att inte säga så när man blir sårad eller blir undanskuffad, hånad eller så, det är nog snarare att vara kuvad och tvingas till underkastelse, snarare än att vara snäll. För att vara snäll krävs att man har ett val: att kunna välja att inte vara snäll. En annan sak: Ibland fantaserar jag om att flytta till Italien där folk inte är så rädda dför konflikter för nu när jag har tillgång till min aggressivitet, vØgar säga ifrån, så skulle det nog vara lättare på just den fronten i vissa mer hetlevrade kulturer. Tror jag. Jag har bara bott här.
Jag rekommenderar terapi som hjälper en att vara
och trivas med det. Vi skrivs,.
Gogol
