trodde jag var ensam...

Jag vet inte alls om jag verkligen kan räknas till den skara som lider av BDD, men jag inser ju nu hur mycket jag känner igen mig.

Jag skulle kunna beskrivas som en rätt vanlig tjej på 17, snart 18.
När jag var liten, runt 4-5 år, har mamma berättat att jag brukat stå framför spegeln och frågat henne varför jag var så ful.
Jag var väl inte direkt mobbad när jag var yngre, men jag var utfryst.
Jag har alltid tyckt att min mamma är sötast i världen, har sett en massa bilder på henne från hennes ungdom och ända sen jag fick se de bilderna, så har jag önskat att se ut precis som henne.
Nu, ca 12 år senare, får jag hela tiden höra hur identiskt lika vi är. Jag blir givetvis hur glad som helst! Min dröm har ju gått i uppfyllelse!
Men jag tycker ju inte att jag själv är hälften så söt...
Helt plötsligt kommer den andra "dumma" rösten fram igen.
Den säger: "Du må ha drag från din mamma, men du har mycket tjockare ansikte än vad hon har. Du är inte lika smal & verkligen inte lika söt som hon är heller." Därmed har mitt självförtroende sjunkit ytterliggare ett snäpp.
Den andra rösten hör jag mer eller mindre konstant. Så fort jag börjar tänka positivt kommer den fram och förstör lite mer av mig varje gång.

Jag hatar att se mig själv på foto. Jag råkade se ett foto på mig själv och en kille jag tycker om som blivit taget på nyår. Han ser ut som en gud på fotot... också tittar jag på mig själv. Jag frågar mig om jag verkligen är sådär ful i verkligheten, för isåfall tycker jag synd om människorna runt om mig. När det är någon som tittar på mig lite för länge, undrar jag vilket av alla fel i mitt utseende de har hittat denna gång. Jag försöker hela tiden ändra mig, ändra mitt utseende, ändra tankesätt, ändra allting som har med mig själv att göra. Men jag tror att jag har ändrat mig på alla sätt de går att ändra på, så nu märker jag inte ens själv när jag har förändrat mig. När jag träffar personer jag känner, och de tittar mig i ögonen, tänker jag tyst för mig själv hur ful jag måste vara. Tänker att ?imorgon ska jag se till att vara helt perfekt och inte ha de här tankarna.? Nästa dag är det likadant igen.
Jag undviker varenda spegel i skolan eftersom jag skulle må dåligt resten av dagen om jag inte skulle gilla det jag såg. Ett dåligt foto på mig kan förstöra flera dagar för mig.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra, för detta problem har jag alltid, mer eller mindre. Kanske en dag i månaden jag knappt känner av det, men de resterande av månadens dagar får jag leva med det. Det har hänt att jag gått långa omvägar för att slippa träffa människor jag känner, just ?för att jag är så ful idag.?

Jag vet att jag inte har det lika jobbigt som de som har den ?grova? formen av BDD, men går det tillräckligt långt kanske jag också kan utveckla något sådant.
Jag vore så tacksam för hjälp, för jag trodde verkligen det var mig det var fel på. Mig och mitt tankesätt. Men nu inser jag att det finns fler som har samma problem, grövre eller mildare.

Många kramar - helenah