Jag är just nu så in i h-vetes trött på mitt liv och mig själv. Hela mitt liv har varit SKIT, jag skämtar inte. Jag undrar om ni också brukar få känslan av att allt är för sent och ni slösat bort ert liv? Jag är ändå "bara" 20, och min svägerska säger att jag har hela livet framför mig. Men hela mitt liv har jag sagt till mig själv att det ska bli bättre och att det kommer fler chanser, att jag bara är si och så gammal. Ändå har det inte blivit nåt bättre, och jag har bara blivit äldre och äldre. När ska mitt liv börja egentligen? På riktigt?
Det började redan som väldigt liten, med att min mamma misshandlade mig, fick konstiga utbrott, bråkade mycket med pappa och behandlade mig väldigt fel på andra sätt förutom misshandel som jag inte orkar gå in på. Sen fortsatte det när jag började skolan: förutom mamma som betedde sig som hon gjorde, var det att jag var mobbad. Jag var ful, luktade illa, hade fula kläder och allt var fel med mig. Jag blev dragen i håret, det spreds rykten om mig och ingen ville vara med mig. Var ensam hela grundskolan. Hade en kompis då och då, men de försvann snabbt. Jag tog ridlektioner också, men även i stallet blev jag mobbad: anklagades för stölder, fälldes krokben för och blev kallad för ful, osv. Vid tretton började jag fundera på självmord och jag tror att det var där kring tolv-tretton som jag verkligen började må jättedåligt. Tidigare hade man visserligen upplevt skit men man hade inte reflekterat så mycket över det.
Så började gymnasiet och jag trodde att allt skulle vända, men inte då, fick inte alls några nya kompisar och blev mobbad där och tom. hotad via Internet. Alla säger att det är de som beter sig så där som det är fel på, men jag undrar. . ? Det kan ju inte vara fel på ALLA andra. Det måste vara mig det är fel på om alla jag stöter på beter sig så här, right? Folk skriker ju tom. efter mig på stan om hur ful jag är. I dagsläget.
Efter typ halva gymnasiet orkade jag inte mer, då hade jag skolkat bort det mesta av skolan och "missbrukat" sömntabletter osv, inte orkat gå till skolan för att jag inte vågade gå ut pga. att jag var så ful m.m. Jag tänkte på mitt utseende hela tiden. Jag har iofs alltid känt mig ful, kunde redan som femåring stå och förbanna min näsa i spegeln, men det tog verkligen fart där i femton-sextonårsåldern.. Främst under gymnasiet. Så jag hoppade av och började jobba istället, träffade kompisar på jobbet- men de svek mig. Slutade att höra av sig, baktalade mig osv. Så man undrar ju vad som är fel på en?! Efter det (var sjutton då) har jag jobbat på några olika jobb, men det har blivit svårare och svårare för mig att klara av det. Vissa dagar vill jag inte ens gå ut, och jag har redan hunnit med att vara sjukskriven. Nu har jag konstaterats ha borderline också (förutom att jag är ful är jag alltså ett psykfall!) och ska inleda KBT & DBT mot både borderline och tvångsmässighet. Jag har inte fått någon BDD-diagnos, men min psykolog har konstaterat att jag har ett tvångsmässigt beteende kring mitt utseende som "inte är sunt".
Just nu är allting bara skit. Känner hur jag slösat bort mitt liv. Det är inte många chanser jag får längre när det gäller att ha kul eller leva ett socialt liv, men när de kommer vågar jag inte ta dem. Jag är så rädd för att bli sviken och sårad igen, och för att visa mitt fula tryne ute på stan osv. Jag äcklas av mig själv och vill inte att andra ska göra det. Förbannar mig själv för detta eftersom jag inser att jag slösar bort livet ännu mer när jag bara sitter hemma för mig själv. Å andra sidan finns det ingen att umgås med. Bor i en liten stad och har snart umgåtts med alla i min ålder som man kan umgås med, och har jag inte det råkar de vara ett syskon till någon jag umgåtts med. Ibland blir jag paranoid och känner hur alla snackar skit om mig.
Äter sömnmedicin nu och kan inte sova utan tabletterna. Utan dem sover jag kanske tre timmar per natt, högst, och alltid osammanhängande. Flera avbrott och en massa mardrömmar. Med medicinen kommer jag inte ens ihåg mina drömmar och det är så skönt, främst för att jag slipper påminnas om det förflutna, vilket jag ofta drömmer om. Dagtid går det att tänka bort det. Oftast med godis, vilket gör mig ännu fulare- finnarna bara blir fler och fler och eftersom jag inte vågar gå till gymmet pga. alla speglar och alla människor, blir jag fet. Känns också hur jag slösar bort livet där: medan andra roar sig sitter jag hemma och tröstäter, och sen får jag väl en massa problem med övervikt osv.
Jag vill bara leva som alla andra! Jag vill också ha en pojkvän, goda vänner, egen lägenhet, åka på festival, resor osv. Saker jag vill kunna:
- Åka på festival.
- Resa utomlands.
- Visa mig i bikini på en badstrand.
- Festa utan att känna mig obekväm eller döva min ångest med att dricka för mycket alternativt gå hem redan vid halv tolv och tröstäta.
- Gå på gymmet.
- Ha vänner jag umgås med.
- Klara av ett heltidsjobb, eller åtminstone deltid.
- Sova utan sömntablett.
- Se en film utan att få ångest för att alla är så mycket snyggare än jag, och för att jag är så talanglös att jag varken kommer att få vara med i en film eller någonting annat.
- Åka in till stan och uträtta ärenden, i stället för att som nu tvinga någon annan att göra det, eller åka dit själv men vända halvvägs/börja gråta när jag kommer hem.
Kommer jag att fixa det någon gång?

Vad drömmer ni om att kunna göra?
Och hur tar man sig ur den här skiten?
Dessutom undrar jag om någon annan har s.k. dubbla diagnoser/sjukdomar, dvs. BDD och någonting annat.