Hej Godessceline!
Jag har tyvärr inte hunnit sätta mig ner och svara på ditt inlägg förrän nu.
I stort sett kan jag säga att jag tror att varenda BDDare håller med dig, det är de här uppfattningarna som är en stor del av BDDn.
Du skrev om att man blir olika bemött om man lufsar runt i luvtröja, jeans, joggingkläder och fett hår jämfört med om man har sminkat sig och klätt sig snyggt.
Det är klart att det finns vissa normer för hur man är klädd vid olika tillfällen, man går vanligen inte på krogen eller bröllop i joggingkläder och man går inte till stallet i högklackat och långklänning. Gör man det kan man förvänta sig en eller annan kommentar. MEN, hur man är klädd och sminkad har inget att göra med hur man ser ut i ansiktet eller kroppen. (Frågan var om folk faktiskt är snabba att döma efter utseendet). Hur man är klädd och stylad är något som var och en avgör själv hur man vill/har råd att göra och har inget att göra med vilken hy/näsa/läppar/kropp/whatever man har.
Förövrigt kan jag tillägga att min vanligaste klädsel är just jeans och luvtröja, jag är 56 år, sminkar mig på ett par minuter och ser inte på långa vägar lika bra ut som du och alla unga och fräscha ungdomar (= folk under 50 år) ser ut och ändå jag har ALDRIG NÅNSIN blivit dåligt bemött pga det. Jag har alltid fått likadant bemötande i kassan osv som föregående kund oberoende om det har varit en ung snygg tjej eller en gammal gubbe före mig, undantaget om expediten har varit bekant med mig eller kunden före, då man naturligtvis kan säga några privata ord till varann. Jag kan även göra så att jag får ett bättre bemötande om jag ser glad ut och frågar eller säger något snällt till kassörskan eller ett sämre bemötande om jag suckar, ser sur och grinig ut.
OM samhället/omvärlden skulle funka så att man blir bemött och behandlad efter utseendet, då skulle inte jag eller andra miljoners miljoner människor (som inte är unga och snygga) ha en chans att kunna leva normalt.
Men iaf, nu är det ju så att du och andra BDDare upplever att ni blir olika behandlade och bemötta vid olika tillfällen beroende på hur ni ser ut. Hur kan det komma sig om man INTE BLIR olika bemött pga hur man ser ut? Det finns flera svar på det och många av dom är sk tankefel man gör.
Tex:
* Allt eller inget-tänkande: Du skriver att ALLA andra har ALLTID blivit uppbjudna/fått en massa uppmärksamhet/blivit raggade på och du har ALLTID blivit över/utanför. Men det kan ju inte stämma riktigt eftersom du både har pojkvän och kompisar.
* Övergeneralisering (enstaka negativa händelser uppfattas som ett mönster som är typiskt för livet som helhet): Fastän du nu har slutat gå på krogen så tar du för givet att det som har hänt vid något/några tillfällen förut är ett scenario som alltid kommer att upprepas precis likadant i framtiden.
* Selektiv abstraktion (en del av en situation uppmärksammas på bekostnad av andra delar i samma situation): Du skrev tex att du efter att ha haft en rolig kväll gick hem gråtandes därför att alla andra utom du, blev uppmärksammade på nåt vis. Men du hade ändå haft en rolig kväll, räknas inte det?
* Diskvalificering av det positiva (man håller fast vid en negativ ståndpunkt trots att det finns omständigheter som motbevisar den): Jag kommer inte ihåg precis vad du skrivit om tex ditt jobb/din chef, men jag har för mig att han/hon är nöjd med dig och frågade tom om ni ville hitta på nåt till midsommar. Ändå känner du/har känt dig hotad av vikarier och andra nyanställda (pga deras utseende?).
En kompis hade varit hos dig åtta timmar. Om det nu inte var så att hon hela tiden satt bortvänd, knäpptyst och gick ut och gick spydde varje gång hon tittade på dig så måste ju det betyda att hon inte hade något problem med ditt utseende. Fastän du har fått bevis för att hon inte reagerade negativt på ditt utseende så undrar du ändå hur hon klarade det.
* Tankeläsning (man antar utan grund att någon tänker negativt om ens utseende): Du föreställer dig att folk som tittar i skolkatalogerna blir bestörta över hur du ser ut på bilderna, vilket gör att du får ångest och mår dåligt över det. Men du kan inte veta vad de tänker och du kan inte veta om de överhuvudtaget bryr sig om/reagerar på bilderna av dig. (De flesta brukar mest bekymra sig över sina egna foton.) Man kan inte veta vad andra tänker.
* Känslotänkande (man antar att ens känslomässiga reaktioner avspeglar vekligheten som den är):
Du tittade på en bild du tagit och blev rädd för dig själv (ditt utseende på just den bilden, de bättre bilderna räknar du inte alls med nu). Du drar slutsatsen att det är så du ser ut och börjar fundera över kommentarer du hört nångång. Och plötsligt så har din känsla blivit "verklighet", i dina tankar alltså. Du mår dåligt över nåt som du TROR att andra tänker fast du inte har det minsta bevis för att så är fallet.
Förutom såna här tankefel finns det en annan stor orsak till att man kan uppleva en situation annorlunda än vad den är och det är hur man TOLKAR saker.
Ett skratt, en min, en gest, ett ord eller något som passar in på ens EGEN uppfattning om sig själv kan tolkas som att det är en kritik av ens utseende ÄVEN om det som sker inte har ett endaste dugg att göra med en själv eller ens utseende. Som BDDare är man väldigt känslig och lyhörd för allt som kan tyda på att någon har sett ens "fulhet".
Jag är väl medveten om att det finns folk som alltid eller ibland kan bemöta en på ett otrevligt sätt (fast jag inte har råkat ut för några själv vad jag minns, förutom i tonårsåldern förstås), men det är helt orimligt att det skulle bero på nåns utseende. Däremot finns det andra orsaker till att någon blir illa bemött tex dåligt beteende (fylla, påträngdhet), eller så kan otrevligt bemötande helt och hållet bero personen själv. Man kan ha tex PMS, värk, vara trött, irriterad, orolig eller annars ha en dålig dag vilket kan göra att man inte orkar/kan vara så trevlig som andra kunde förvänta sig.
Finns det några tillfällen i livet när man INTE blir bedömd efter utseendet?
Av folk man inte känner? nej.
Kunde du ge några exempel på det? Ang arbetsintervjuer så är min man (och jag) arbetsgivare och jag kan GARANTERA att INGEN i vår personal har blivit varken anställd eller avvisad pga sina utseenden. Det viktigaste som räknas är hur duktiga de är på sitt jobb, att de gör det de ska och i viss mån hur väl de kommer överens med andra som de kommer i kontakt med på jobbet. Och jag kan säga att vår servicemontör (som är den som kommer i kontakt med flest kunder) varken är den "snyggaste" eller yngsta i personalen. Däremot är han den som kan ta folk på bäst sätt, som alltid är glad, hjälpsam och trevlig mot alla.
Men i det dagliga livet annars, blir man verkligen bedömd och behandlad efter utseendet? Kostar bussbiljetten mer för den som inte ser så bra ut, får "fula" sämre mat på restauranger, finns det speciella avdelningar på varuhusen för de "mindre snygga" osv? Nej, samhället funkar inte så och människorna som har serviceyrken betjänar folk oberoende av hur de ser ut, och om de inte gör det så begår de tjänstefel.
Jag vill inte på något sätt förringa din eller er andras upplevelse av hur du/ni mår och känner dig/er, det är i högsta grad verkligt för dig/er, det vet jag, men BDD är ju en "tankesjukdom" (inte ett utseendeproblem) och därför är det så viktigt, för att kunna tillfriskna och må bättre, att man ger noga akt på vad man tänker och vilka uppfattningar man har. Och att man försöker rätta till dom om de är fel. Det finns antagligen i de flesta BDD-drabbades liv jobbiga minnen och upplevelser som var verkliga då men jag hoppas du förstår att det inte är det man ska ifrågasätta utan de tankar och uppfattningar som man har NU och som man mår dåligt av.
Mvh Malins mamma