twinkle
Medlem
 
Antal inlägg: 170
Min resa och kamp mot mig själv har börjat.
|
 |
Råd till mamma?
« Svara #16 skrivet: 2006-09-02, 20:30 » |
|
Jag lider med dig så mycket Superwomen! Den här sjukdomen är ett helvete för den som är drabbad, men nog så jobbig för de anhöriga till den drabbade också! Jag tror att det bästa du kan göra för din dotter är att som Malins mamma sa, skriva ut artiklar om BDD och visa henne, och om hon vägrar läsa de så låt de ligga framme så kanske hon tids nog läser de. Försök övertyga och intala henne om att det sitter innanför hennes huvud, inte på, alltså att det är nånting i hennes hjärna som feltolkar det hennes ögon ser, inte att det verkligen är något fel på henne. Och nånting jag önskar att min mamma hade gjort när jag var yngre och den här sjukdomen precis hade börjat, var att komma till mig ibland, krama mig och säga "hur mår du?". Det skulle ha behövts så mycket, för en kram och att någon lyssnar och inte bara hör på det man säger kan betyda nåt så otroligt mycket när man känner ett sånt hat inför sig själv och sin kropp. Men kanske kommer hon inte kunna ta emot dina kramar och din mammakärlek eftersom att hon kanske inte tycker att hon är värd den, men försök i alla fall! Till slut så kanske hon inser att du bara vill hjälpa henne?
Din dotter behöver få en psykolog för att kunna bli frisk, eftersom att det är väldigt väldigt svårt att bli frisk på egen hand från den här sjukdomen. Man behöver helt enkelt någon som vägleder och stöttar en. Och då är det kanske lättast att det inte är nån som man har en väldigt personlig och nära relation till, t ex som ens mamma, så att man kan säga precis hur det är och hur man mår utan att vara rädd för att mamman ska misstolka det och skylla allt på sig själv t ex. Men det är otroligt viktigt att den psykologen hon får vet vad BDD är, så att hon får rätt hjälp. Hon behöver kanske få höra från en som är utbildad på just psykiska sjukdomar, med andra ord en psykolog, att hennes problem faktiskt är psykiska och inte fysiska. Att veta det har i alla fall hjälpt mig mycket, i och med att jag kan få BDD-attacker titt som tätt men då försöka intala mig själv att jag inte ser hemsk ut på riktigt, utan det är nånting jag bara inbillar att jag gör.
Men jag tror att det bara kommer att göra saken värre om ni går till en plastikkirurg, för tänk om plastikkirurgen säger nåt i stil med "ja den där näsan behöver vi verkligen operera!", då får hon ju en bekräftelse på att det VAR näsan det var fel på! Även fast den där kirurgen kanske bara ville tjäna pengar eller vad som helst. Personligen så skulle jag bli väldigt sårad om min mamma följde med mig till en plastikkirurg, eftersom att det skulle kännas som att hon tyckte att jag såg vanskapt ut och behövdes ”fixas till”. Det skulle helt enkelt inte göra min självkänsla bättre. Något som däremot skulle förbättra min självkänsla var om hon sa ”jag vet att du inte tror det, men du duger precis som du är och behöver absolut ingen operation. Men jag vet att det är svårt för att tro det eftersom att du är sjuk, men jag som kan se dig med ”friska” ögon vet att du är vacker precis som du är!” Det handlar ju om att hjälpa, inte stjälpa, om du förstår vad jag menar…
Men jag vill också klargöra att jag inte på något sätt tror att du är en dålig mamma, för det är väldigt mänskligt att inte alltid veta hur man ska göra med någon som har en psykisk sjukdom. Men du verkar vara en väldigt omtänksam och kärleksfull mamma mot din dotter, och det är väldigt bra av dig att du försöker! Fortsätt med det!
|