du säger att det går upp och ner, det är på sätt och vis bra! när det är "upp" tycker du att ditt utseende är okej då? eller menar du känslomässigt?
Man kan väl säga att jag upplever olika grader av bdd. Det finns stunder då jag skiter i hur jag ser ur eller då jag "inser" att jag ser bra/normal ut. Då jag lixom fattar att man inte kan stirra sig blind på mörka ringar under ögonen och en näsa som inte ser helt proportionerlig ut... men jag är väldigt förvirrad om mitt utseende. Ibland tror jag till och med att jag har inbillat mig att jag ser normal/bra ut, önsketänkande.
När jag var 13-15 år avskydde jag precis varenda del av mig själv. Precis allt.
Under tiden 14-17 år kunde jag inte gå ut utan att sminka mig. Även om jag det bara gällde att köpa ett paket mjölk. Nu i efterhand ser jag bilder där det nästintill ser ut som att jag bär en mask.
Jag förstod att det inte var normalt. När jag var 16 år hade jag en gång tagit mig iväg till skolan, men ångesten fångad i bröstet. När jag väl kom fram till skolan gick jag in på toaletten och granskade mitt ansikte täckt med ett tjockt lager foundation.
Trots min skyddsmask såg jag inte riktigt klok ut. Jag ville bara tvätta bort allt smink och börja om.
Under hela mitt liv har jag dock brottats med en massa psykiska problem... jag hade en väldigt olycklig barndom, så det här med mina utseende tankar har lixom inte direkt "stuckit" ut. Det har bara varit en del av ett stort garnnystan av destruktiva och ångestfyllda tankar. Dessutom har jag alltid ansett att jag är född ful, så det var något som jag konstaterade när jag såg mig själv i spegeln. Det var lixom bara en del av eländet... att jag uppe på allt dessutom var ful som stryk. Det kunde inte räcka med att mina föräldrar är missbrukare, och 18 år i helvetet.
Jag har haft de här tankarna om mitt utseende sen jag var 5-6 år. Första gången jag fick de var när jag la märke till att mina föräldrar beundrade min systers utseende. Jag blev dock aldrig beundrad för mitt utseende, utan satt snällt och tittade på medan mina föräldrar gulligullade med min syster "Du är så söt!! Åh vad fin du är!", puss, puss, puss.
Under lågstadiet tänkte jag dock inte så mycket på mitt utseende... det började nog egentligen när jag var ungefär 11 år gammal. Då började de andra barnen reta mig för mitt utseende... det var då jag förstod att jag är ful.
Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få en pojkvän.
Nu är jag 20 år gammal, och har själv börjat inse att mina utseende tankar kanske ändå inte riktigt stämmer, i och med att folk säger till mig hela tiden att jag överdriver/ser normal ut.
Jag har en ständig rädsla för att vara ful...
det känns som att det är något som jag måste ha koll på.
Det är nog så man kan beskriva hur jag känner en rädsla för att vara ful. Jag började ifrågasätta mina utseendetankar lite smått när jag var ungefär kring 18 år... tycker dock fortfarande inte att jag ser bra ut på något sätt. Jag har en stark rädsla att förlora kontrollen om jag inte har koll på hur jag ser ut... vill inte att någon annan ska se mina defekter innan mig.
Även om jag en del dagar kan känna att jag inte bryr mig om mitt utseende, när jag sedan väl lämnar hemmet... känner jag mig otrygg. Jag börjar igen känna mig mer och mer övertygad om att jag är ful. När jag sitter framför min samtalskontakt och känner mig betraktad. Hela tiden betraktad... sedan råkar jag stöta på en spegel, som bekräftar min största rädsla. Då vill jag bara springa hem och gömma mig.
"Inbillad fulhet". Tycker att det namnet är så dåligt. Att vara ful är en av mina största rädslor... det är därför jag håller mig undan ifrån människor, för att jag inte står ut med att vara ful i andras närhet. När jag är själv behöver jag inte oroa mig för andras blickar. Här finns bara jag, och fyra väggar.