Den senaste månaderna har varit djävulska.
Jag har varit skör som en fågelunge, varenda sned blick har fått mig att stänga in mig i mig själv på obestämd tid.
Min nya pojkvän skojar med mina extrakilon, påpekar hur liten min näsa och mun är och jag vill skära bort min otillräcklighet och aldrig mer se honom i ögonen.
Igår nådde det någon slags brytpunkt. Jag slog på tv:n och möttes av en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Outsiders på Kanal 5. Aurosia. BDD. Dysmorfofobi. Och jag förstår. I varje ord hon säger känner jag igen mig, i varje andetag, i varje blick. Och jag förstår. Och jag gråter. Och jag förstår. Och jag skakar. Äntligen.
Jag blev medlem här för att jag äntligen känner samhörighet med andra människor, jag trodde jag var ensam om det här. Jag trodde jag var ett undantag. Jag har givetvis ingen diagnos på BDD ännu, men har levt med symptomen i ca nio år.
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag är helt tom på ord. Ville nog mest bara berätta att jag finns.
Jag blir så oerhört rörd av dina ord! [Det är alltså jag om är Aurosia.]
Tusen och åter tusen tack för din finhet. Och du, jag känner igen mig i alla dina ord också. Det värsta var att Tv inte alls tog med då jag berättade om när jag var som mest låst i BDD:n. För jag har varit lika sjuk som Malin (som också var med) och till och med försökt begå självmord. Så jobbigt har det varit och är stundvis också idag.
Kämpa på, du kommer klara detta! Jag tror på dig.