Det finns hopp.

[Jimmys mamma]

Här kommer ett livstecken från mig, det var ett tag sen jag visade mig här. Jag lever livet, helt annorlunda mot vad jag gjorde förut. Jag går en gång i veckan på KBT-terapi, helt suveränt. Trodde inte det var riktigt så enkelt, okej visst har det sina jobbiga stunder men inte som det var förut. Jag får återkomma senare, det börjar visst åska snart. Och Amav, tack för allt du delar med dig, du är super.

[amav]

Hej Jimmys mamma!

Grymt kul att höra från dig, och att det går bra!!!!

Så klockrent!!!!

Hoppas du vill berätta mer sen!

/Amav

[Jimmys mamma]

Hej igen!
Öhh, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, har fortfarande krav på mig själv i vissa situationer som gör allt lite svårare, men skit samma...
Jag mår fortfarande bra, och ska fortsätta med det, istället för att leta fel hela tiden så har jag nu ett mer positivt sätt att se på mig själv. Jag har klarat av MYCKET mer än jag trodde, jag har badat utomhus, gått lättklädd, osminkad med mycket mer. Jag har utan att må allt för dåligt kunnat ta för mig av livet, utan alla dessa tankar som trycker ner en. Jag har nu "sommarlov" från min terapeut, jag KBT:ar mig själv så gott det går, och det funkar bra. Jag är levnadsglad och full av energi, I´m alive.
Det har gett ett snabbt resultat med KBT, och nu ligger det på mig om jag ska gå tillbaka och bli mitt förra jag igen, eller inte.
Jag har min ångestkurva i huvudet, och genom att bara se den framför mig så känns allt lättare. Jag vet att ångesten minskar för varje gång jag står emot den. KBT:n har hjälpt mig med mycket annat också, jag har blivit lugn i mig själv, klarar tillochmed av att vistas i närheten av spindlar, det har jag jobbat med helt själv, och jag är nu väldigt stolt över mina framsteg.
 Mitt utseende har inte förändrats ett dugg, men mitt sätt att se på mig själv är helt annorlunda, jag tycker inte illa om mig själv, jag har ett värde. Skulle inte falla mig in att stå framför spegeln och hata mig själv.
Ha det så bra alla ni!

[laktoos]

Fyller på med lite positivt här:

Jag har varit 4 gånger på KBT och arbetar hemma med material jag fått därifrån. Faktiskt känner jag redan en positiv skillnad i hela mitt mående, jag mår helt enkelt bättre, om än inte bra, men ändå bättre . Det är skönt att känna så.

Två grundläggande känslorna som jag känner börjat spira i mig sen jag började med KBT:

1. Jag är värd något som människa
2. Jag ser framemot resten av mitt liv

Även om jag inte känner så här hela dagarna, utan mest har ångest och mår allmännt kasst, så kan jag ändå känna nånstans långt in att det har börjat växa fram positiva känslor, ljusa känslor, glada känslor, över att få finnas till. Luddig beskriving kanske, men det är så det känns, ibland iallafall. Och det är bra nog för mig just nu.

[Jimmys mamma]

Tjenare igen!
Ska bli kul att komma tillbaka efter semestern och svara på frågan om vad man gjorde under sommaren. Svaret blir: Jag har samlat bevis, jag har letat alternativa tankar och jag har stått emot min ångest, skulle med andra ord behöva lite mer semester. Skämt åtsido, det är en heltidssysla att fixa det här, ställa allt till rätta. Jag kan inte längre skylla på någon annan än mig själv för att jag mått så dåligt, lika lite som att det skulle vara någon annan som hjälp mig på rätt köl igen, den äran är faktiskt min, för det är jag som gör jobbet, med andras verktyg.
Visst är det skönt att leva!

[amav]

Bra jobbat Jimmys mamma och jonniecb!!!  

FORTSÄTT!!!

/Amav

[Superwoman]

Den här tråden är så bra och det är så fantastiskt roligt att läsa om era framsteg! Jag tror det inspirerar till just hopp, som mamma får jag hopp om min drabbade dotter.

Något som lyser om era ord är också den härliga optimismen ni har när tar er an detta stora arbete, för det är det. Och bitvis svåra, men
HEJA HEJA!!

säger
Superwoman

[Jimmys mamma]

Hej igen!
Jag mår bra, helt fantastiskt bra. Jag har badat, njutit, solat och haft det helt underbart. Jag jobbar fortfarande varje dag med dessa tankar, men jag låter dem inte fastna. De mal inte i mitt huvud dygnet runt, de bara passerar liksom. Jag har utmanat mig själv, och det var faktiskt inte så jobbigt, det var t.o.m lite kul faktiskt, att helt gå emot sina egna tankar, känner mig lite trotsig. Kommer det en negativ tanke, tex Fy fan va ful jag är, så blir det bara en klackspark, spela roll hur fan jag ser ut egentligen... Man får faktiskt känna sig ful ibland.
Huvudsaken man värderar sig högt, att man låter sig må bra. Självklart så mår man ibland sämre, men att nervärdera sig själv är ALDRIG bra medicin.
 Vill passa på att tacka alla för att ni finns, då jag annars skulle vara en så ensam människa.. Snacka om att ni är vänner på vägen.
Kramar från mig.

[laktoos]

Jag jobbar fortfarande varje dag med dessa tankar, men jag låter dem inte fastna. De mal inte i mitt huvud dygnet runt, de bara passerar liksom. Jag har utmanat mig själv, och det var faktiskt inte så jobbigt, det var t.o.m lite kul faktiskt, att helt gå emot sina egna tankar, känner mig lite trotsig. Kommer det en negativ tanke, tex Fy fan va ful jag är, så blir det bara en klackspark, spela roll hur fan jag ser ut egentligen... Man får faktiskt känna sig ful ibland.


Jag kämpar på på samma sätt. Kommer det en negativ tanke duckar jag snabbt och låter den segla förbi och ur mig.

Så här kan det vara, ungefär:

Tanke kommer: "jag ser hemsk och äcklig ut"

Förnuftet talar: "lägg av, jag ser helt ok ut, jag har mina brister i utseendet som alla människor har. Utseendet är bara ett skal"

Tanken missar sitt mål, de negativa känslorna får ingen chans att koppla greppet.

Den gyllene regeln lyder: "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad". För oss som lider av BDD kan regeln skrivas om och istället låta så här: "behandla dig själv såsom du behandlar andra" eller något liknande. Vad jag menar är att jag vi som lider av BDD inte dömer människor efter deras utseende, så varför ska vi vara så hårda mot oss själva? Vi är värda respekt, vi är alla vackra människor, från insidan och ut.