Ger upp..

[Anonym]

Hej Malin

Jag förstår inte varför man skulle känna behovet av att uppvisa dålig attityd mot någon som bara försöker hjälpa

Bra att du säger ifrån! Anledningen är helt enkelt att jag lider av humörsvängningar och att det tyvärr ibland går ut över andra.

/Anonym 15:24:20

[Malins mamma]

Hej igen!

Det finns två delar i detta. Jag tar den ena först.

Du ser tex att du har tre finnar och frågar någon om den kan se finnarna. Personen bekräftar att du har tre finnar. Då kan man säga att du har fått bevis för att du har tre finnar just då.

För en "frisk" person betyder tre finnar att man har tre finnar. Man gillar det inte men man vet att de kommer att försvinna så småningom och att man troligen kommer att få nya finnar förr eller senare. Det är så det är och inget att vara bekymrad över. Alla människor har finnar ibland och alla vet hur det är.

När man har BDD däremot (med fokus på hyn) så betyder konstaterandet att man har tre finnar mycket mer och mycket annat än att man har tre finnar. På rak arm kommer jag på en hel del som BDD-drabbade kan tycka att det innebär:

*Att utseendet är "förstört".
*Att alla lägger märke till finnarna och tycker att man är ful.
*Att man måste göra allt man kan för att dölja finnarna.
*Att man inte kan gå ut och visa sig för andra.
*Att man måste skaffa bättre rengöringslotioner, salvor eller mediciner.
*Att man måste "åtgärda" finnarna, klämma eller pilla för att få bort dom.
*Att man är äcklig.
*Att ingen kan gilla en som har finnar.
*Att man inte vill utsätta andra för sitt "hemska" utseende.
*Att andra kommer att titta, skratta och kommentera ens finniga utseende.
*Att man inte är värd att accepteras eller älskas av någon så länge man har finnar.

Det gäller alltså att komma ihåg att när en frisk person bekräftar att du har tre finnar så betyder det BARA det, och ingen av de punkterna som jag räknade upp.
De punkter som jag räknade upp är alla felaktiga uppfattningar som man måste "rätta till" för att bli frisk.

Sen har vi den andra delen, frågan om man är ful eller inte.
Eller om ens näsa, haka, panna, kind, ögon, läppar osv är fula.

Som vi har diskuterat här förut så går det inte att få något svar på den frågan. Vad som är fult eller fint är alltid en åsikt, inte ett faktum.
Jag själv vet inte om jag är ful eller fin eller vad andra tycker om mitt utseende. Somliga kanske gillar det och andra inte.
 
Det som ställer till problem för den som har BDD är att man inte står ut med osäkerheten över att inte veta hur man ser ut. Det är något som man måste lära sig att leva med, det gör de som inte har BDD. Man kan aldrig veta hur folk uppfattar ens utseende eftersom alla har olika smak och ingen har en objektiv bild över sitt eget utseende.

Om någon säger rakt ut att de tycker att man är ful så betyder inte det att det är sant att man är ful. Det betyder bara att den personen sa det och möjligen att han/hon tyckte det just då.
Det betyder inte att alla andra också tycker det, och inte att det gäller för all framtid.

Fråga gärna om det är något mer du (ni) undrar över.

Hälsn. Malins mamma

[Vulgärbrigaden]

Oj! Det verkar som om jag tar allvarligare än jag trodde på det här!
Jag höll med på följande punkter:

*Att alla lägger märke till finnarna och tycker att man är ful.
*Att man måste göra allt man kan för att dölja finnarna. (fast på senare tid har jag inte brytt mig så mycket om det.)
*Att man måste skaffa bättre rengöringslotioner, salvor eller mediciner. (Vill verkligen bli av med finnarna!)
*Att man måste "åtgärda" finnarna, klämma eller pilla för att få bort dom.
*Att ingen kan gilla en som har finnar.
*Att man inte är värd att accepteras eller älskas av någon så länge man har finnar.

Fast jag har egentligen inga problem att leva med det även om det tar upp en del tid.
Den enda punkten som verkligen är jobbig är den sista.
Men om man har blivit "fri" från BDD:n slipper man helt dom tankarna eller är det som för mig att man fortsätter leva "normalt" ändå?

Mvh John

[Jamie]

Jag har nåra frågor att ställa... eller väldigt många egentligen men vill inte fråga allt... ... ...
Jag vet inte säkert om det är Bdd som jag lider av, och kommer nog inte få något strikt svar om det även om jag frågar.
Men jag har setat och funderat nu i flera veckor rättare sagt om plastikoperationer och har börjat blivit något rädd av tanken för att utseendet kan bli värre.
Ni som gjort plastikoperationer, hur blev det efter operationerna för er?

Sen så ska jag få tandställning nu om 8 månader (så pass lång väntetid) ohc har blivit jätteglad nu för att jag kan få ett fint leende som så många andra har. men även där, hur vet man om dom blir som man vill med tandställningen och sånt?

sen så har jag fortfarande inte pratat med mina föräldrar om Bdd, även om mamma var med och såg på Outsiders... känns dumt att först tro att det rör sig om social fobi och anorexia och inte Bdd... kan nån hjälpa mig med tips/ideer på hur man berättar, hur gjorde ni t.ex.?

Frågorna har kanske inte har så mycke med Bdd att göra...

Mvh// Jimmy

[Malins mamma]

John, eftersom BDD är en (mycket) överrdriven form av normalt beteende och tänkande så kan det ligga LITE sanning i vissa av de felaktiga uppfattningarna. Inte ens friska människor skiter ju helt i sitt utseende.

Skillnaden mellan ett BDD-tänkande och ett friskt tänkande är väl ungefär såhär:
BDD -  ett bra, felfritt utseende är en förutsättning för att jag ska kunna leva normalt.
Frisk -  mitt utseende har ingen avgörande roll för vad jag kan göra och hur jag kan leva mitt liv, därför är det inte speciellt viktigt hur jag ser ut.

Du har uppfattningen att den sista punkten är sann. För att ta reda på om den verkligen är sann kan du göra ett par saker.

* Se dig omkring. Finns det någon du känner eller känner till som har finnar, ärr eller någon annan ojämnhet i ansiktet OCH kille/tjej, man/fru?
Jag för min del känner många som inte har en felfri hy men ändå har de en partner och lever sina liv som vanligt.

* Tänk dig att du har en flickvän som du gillar på alla sätt. Skulle du överge henne om hon en dag fick nån finne? Eller skulle du vägra att bli ihop med någon som du annars gillar om hon hade några finnar ibland. Jag skulle inte tro det. Om någon är värd att älskas beror inte på om man har finnar eller inte.

Om du verkligen tänker efter så borde du komma fram till att uppfattningen inte är sann. Man KAN bli både accepterad och älskad även om man har finnar. Det finns det hur många bevis som helst på.

Jimmy, att du har BDD behöver inte utesluta att du har/har haft både social fobi och anorexia. Det är många som har alla tre sorterna. (Hur är det, har du några ätstörningar längre?)

Du kan kanske säga att sociala fobin kommer ifrån BDDn. Det är ju väldigt vanligt att BDD-drabbade också lider av social fobi, det är ungefär som en "följdsjukdom" till BDD.

Hoppas du kan berätta snart, det är säkert inte så farligt som du tror.

Hälsn. Malins mamma

[Vulgärbrigaden]

Hej Malins Mamma!

Jo jag har resonerat kring den sista punkten ganska mycket och kommit på att det är en "känsla" jag har och absolut inget som hjärnan godtar som fakta. Så på något sätt så vet jag att det du säger är sant och jag tror att jag mer eller mindre kommit över det.
Fast varje gång finnarna riktigt blossar upp känns det liksom jobbigt igen. Ska till hudläkaren imorgon så då kanske det blir rätsida på saker och ting.

Jag skulle säga att jag ligger till 75% mot det friska påståendet men jag är fortfarande lite besvärad i vissa situationer.
Sen den där andra punkten du skrev om flickvännen så kommer jag ihåg när min före detta klagade på att hon hade fått en liten plita på hakan.
Jag kan säga att jag inte kunde bry mig mindre om det precis som du skrev men hela mitt liv har jag fått höra att; Tror du att nån vill ha dig så ful som du ser ut? Eller; Det finns ju ingen som kan tycka om ditt finniga nylle...

Nu när jag inte har några större bekymmer kvar så tar jag inte åt mig av vad dom säger. Sen har jag också märkt att dom som säger det ofta är osäkra på sitt egna utseende och vill klanka ner på andra.

Beundrar dig grymt mycket alltså! Du är värd din vikt i guld.

Mvh John

[Jamie]

Malins mamma

Jag har inte fullt lika svårt att äta nu som det va förut, mest jobbigt nu är fortfarande att äta vid andra personer ute på t.ecx restauranger och sånt, därför undviker jag det offtast och skyller på att jag inte orkar eller är upptagen eller något liknande.

förståd inte vad du menade med "Hoppas du kan berätta snart, det är säkert inte så farligt som du tror.", kan du förklara är du snäll?

[Malins mamma]

Jimmy, jag syftade på att berätta för dina föräldrar om att du troligen har BDD. Det är väl det som bekymrar dig, hur du ska säga det?  

Jag blev lite förvånad över det som du skrev om att det är jobbigt att äta i närheten av andra personer, det låter ju inte som anorexia.
Huvudsaken för anorektiker är väl att man inte vill få i sig fett, kalorier och sånt som kan göra att man går upp i vikt.

Kan du förklara lite närmare vad som är jobbigt med att äta?
Är du rädd för att bli tjock,
Har du ingen matlust, eller
Är det jobbigt att andra kanske tittar på dig när du äter?

------

John ... tack så mycket!!  

Jag har lite kommentarer till ditt inlägg också men jag får ta det nästa gång jag har tid.

 Hälsn. Malins mamma

[Jamie]

Malins mamma
Jag vet verkligen inte hur jag ska berätta för mamma, pappa är jag mest rädd för att berätta saker för, det händer massa konstigheter så fort man säger nått som gör att man mår dåligt där.

Jobbigast då jag äter bland andra är för att det känns som om alla kollar på mig och blir äcklad av mig, det känenr jag även annars då jag är ute dom få gånger som jag är ute.
sen är ajg inte rädd för mat på något sätt, kanske fet mat för att huden blir fet men inte så det styr mig och så...

Men jag sa bara åt dom på BuP att jag hade svårt att äta bland andra och då var det genast Anorexia enligt dom... Måste nog förklara bättre för dom så kanske dom kan hjälpa mig att berätta för mamma, om allt går som det ska...

Mvh// JImmy

[Anonym]

mår dåligt när det i alla exempel står "några finnar", "lite finnar ibland" osv. jag fattar ju att det bara är exempel och jag kan tänka logiskt, men ändå får det mig att känna att om man råkar ha extrem akne och ett väldigt ärrigt ansikte så gäller inte det där längre. då är man inte alls värd att älskas. och då är man visst ful och äcklig.

[Malins mamma]

John, det jag ville kommentera var den här meningen du skrev:

"..... hela mitt liv har jag fått höra att; Tror du att nån vill ha dig så ful som du ser ut? Eller; Det finns ju ingen som kan tycka om ditt finniga nylle..."

Jag förstår att du kanske inte menade precis ordagrant det du skrev med det är ändå en jobbig grej som du har inom dig och jag tror att det är många andra som har liknande erfarenheter.

Det är några frågor som jag skulle vilja att du funderade över.
Jag vill bara tala om först att det är inte så att jag misstror dig, och du tycker kanske att du vet ju själv hur ledsen du har blivit över kommentarerna och hur jobbigt det har varit. Jag tvivlar inte på det men försök ändå att svara på de här fyra frågorna.

1. Ungefär hur många gånger sammanlagt har det hänt att du fått såna kommentarer, ärligt?

2. Vem, vilka var det som gjorde kommentarerna?

3. Vid vilka tillfällen, situationer har det hänt?

4. När hände det senast?

Dina svar visar förhoppningsvis hur pass seriösa kommentarerna har varit och hur mycket tilltro du behöver sätta till dom.
(Du behöver naturligtvis inte svara på frågorna här om du inte vill det men tänk på tänk över dom iaf.)

--------------

Jimmy, då är det ju från BDDn dina ätproblem kommer, och sociala fobin också!
Om jag kommer ihåg rätt så hade din mamma sagt att om det blir några fler problem (med dig) så vet hon inte vad hon gör. Det här gör ju allting lättare. Du har bara EN sjukdom som är orsaken till dina problem. Och av allt som du har skrivit här på forumet så är iaf jag övertygad om att du lider av BDD. (Som du förstår så är det ju inte nån diagnos i "giltig" mening, men iaf....)

--------------

Anonym, jag förstår vad du menar. Det är förstås inte meningen att du eller nån annan ska behöva må dåligt av det jag skriver. Som jag har förstått det så tycker nog de flesta med hud-BDD att de har extremt mycket acne så jag antar att många håller med dig.

Men det viktiga är i alla fall detta att man är visst värd att älskas och accepteras även om man har extrem acne. Man är INTE ful och äcklig för att man har finnar. (Det skulle inte förvåna mig om den uppfattningen kom ifrån acnemedels-försäljarnas reklamtrick där de låter en förstå att om man har finnar så har man fått det pga "oren hy".)

Det skulle vara intressant att veta ungefär hur många finnar man har när man har extrem acne. Om du ställer dig på en armlängds avstånd från spegeln i vanligt ljus, hur många finnar kan du se då?  (Du behöver förstås inte svara på det om du inte vill).  

Hälsn. Malins mamma

[Jamie]

Tack för dina snabba svar Malins mamma.

Mvh// Jimmy

[Vulgarbrigaden]

Hej Malins Mamma!

Nejdå det är ingen fara... Jag förstår att det låter konstigt (att folk har sagt så) men det har även hänt att jag fått positiva kommentarer.. Idag när jag var hos hudläkaren och tog av mig tröjan var det första han frågade om jag åt anabola?!
Jag tog det som en "positiv" kommentar. Det var ju inte så att det verkade så, men han sa t ex att jag såg väldigt vältränad ut osv..
Men för att svara på dina frågor:

1.
Ordagrant; Två gånger... En ganska nyligen, och en för ett tag sen av min syster. Men den första fick jag höra många varianter av på bla högstadiet. Sen har folk ganska ofta klagat på mitt utseende, kallat mig diverse hånord osv. Fast på senaste har jag börjat att mer eller mindre skita i vad folk tycker om hur jag ser ut. Kan tilläggas också att jag ofta inte klär mig som alla andra..

2.
Oftast klasskompisar. Vid ett fåtal gånger också min syster och pappa.

3.
Oftast när mina klasskompisar tyckte dom skulle vara häftiga eller när vi har diskuterat något och dom får slut på argument. Eller så tycker dom inte om mig för att jag är annorlunda, inte bara utseende mässigt utan även personlighetsmässigt och ideologiskt.

4.
För någon vecka sen, då en kille i klassen kläckte att ingen tjej skulle titta åt mig för att jag hade så mycket finnar. Värt att påpeka då var att tjejerna i klassen faktiskt (!) stod upp för mig och började skälla på honom för att han sa så. Då blev jag riktigt rörd.

Jag är medveten om att dom flesta kommentarerna kommer när folk är arga osv, men dom har jag inte brytt mig jättemycket om.
Det jobbigaste är att få höra av sin mamma; När ska du skaffa kompisar? Varför tycker ingen om dig? osv.. Det tar så jävla hårt. Hon frågar även när jag hade tänkt mig att skaffa flickvän osv.
Sen när familjemedlemmar påpekar hur ful jag är. Visst att vi inte har jättebra kontakt osv i familjen men sånt tar mycket hårdare eftersom man står dom nära. Och sen när jag tog hem kompisar och vi sedan åkte iväg så skickade hon sms och skrev; Jag skrämde väl inte iväg dina kompisar? Jag menar kom igen.. Hur glad blir man när hon tror att dom inte vill umgås mer med mig för att min mamma kom hem? Som om det är mina enda vänner i hela världen och hon inte ville att jag skulle få vara ensam för att jag inte skulle kunna få nya vänner!!
Tack för ditt svar!

Mvh John