Finns det någon hjälp för mig? (min historia)

[peppermintcheesecake]

Hej allihopa.. jag är en tjej på 15 år.Det hela började när jag var 13 (eller det kanske började tidigare än så.. men det var när jag var 13 det började märkas) När jag var 13 år så fick jag massor av finnar i ansiktet.. detta förstörde mitt självförtroende ganska mycket och jag kände mig ful och äcklig.Jag gick iväg till läkaren och fick en utvärtes kräm utskriven mot min acne... 
Först blossade det upp och blev värre och mitt självförtoende sjönk ännu mera,jag tyckte att det kändes jobbigt att visa mig bland folk för att jag tyckte att dom stirrade på mig och viskade bakom min rygg,och jag var säker på att det var min utseende de viskade om.

Även fasst min hy blev bättre kände jag mig om möjligt ännu fulare... Midsommar det året var en mardröm,vi åkte till ett ställe för att fira och det kryllade av människor där! Jag hade sån ångest att det kändes som att jag skulle dö! Jag ville bara därifrån,överallt var det perfekta,söta människor som jag tyckte tittade på mig med en blick som om jag såg helt vanskapt ut.Jag fick panik och hade ingenstans att ta vägen,och vi kunde inte åka därifrån... efter det låste jag in mig på mitt rum och vägrade komma ut.Egentligen var det nog inte mitt utseende som var det största bekymmret.. för min hy var nästan helt perfekt.. men inte helt perfekt! jag hittade mindre och mindre saker att jaga upp mig över.

Någonstans där så gick jag upp väldigt i vikt.. inte så jag blev överviktig,inte! för jag har alltid varit väldigt mager i mig själv,men tillräckligt för att få stora bristningar över höfterna,skinkorna och benen... någonstans där slutade jag bry mig.Istället för att försöka bli av med mina problem,som jag tidigare gjort (hudläkare,kosmetolog,hudvårdsserier för flera tusen) så klädde jag mig i fula kläder,duschade inte mer än nödvändigt,sket i allt som hade med utseende att göra.. försökte leva ett normalt liv utan att tänka på mitt utseende.

Ångesten gnagde i mig hela tiden... jag fick vad jag tror var panikångest om jag tex gick ned på stan,träffade människor,gick i skolan... det gick inte att ha ett normalt liv! så jag låste in mig igen och visade mig bara hemma,ibland gick jag ut om kvällarna för att få lite frisk luft.Jag mådde väldigt psykiskt dåligt då och fick kontakt med bup,men det hjälpte inte... jag bytte psykolog flera gånger men ingen visste va dom skulle göra! alla trodde att det var någon svacka som snart skulle gå över.Jag gjorde en massa dumma saker för att försöka få min ångest att försvinna (vad jag gjorde låter jag bli att skriva...) Efter ett tag började mina problem gå upp och ned.. från det svartaste svarta till att bli riktigt bra.. när jag var på mitt värsta kunde jag inte längre visa mig hemma för min familj.. och när det var de bättre perioderna kunde jag tillochmed gå i skolan.

Min frånvaro i skolan under vissa peroder gjorde att jag blev utfryst.. de andra såg mig som "ett konstigt psykfall" och det började gå en massa rykten om mig.Jag provade all hjälp jag kunde få från olika instanser... medicin,kbt,samtal... inget hjälpte,ingen visste vad dom skulle göra.

Nu har det gått två år... jag går ut ibland,träffar folk och så.. men för det mesta sitter jag inne i lägenheten... 15 år,och mitt liv är såhär! det var inte så jag ville att det skulle bli! (men det vill väl ingen) Jag brukar undra över min framtid ibland.. vad kommer det bli av mig? kommer det att vara såhär hela livet? Jag hatar mitt utseende så mycket att jag nästan inte vet vart jag ska ta vägen.. jag gråter mig till sömns nästan varje natt för att jag tycker att jag är så ful.Jag tänker att bara jag blir vacker så blir allting bra.. men jag tror inte att det är så.Andra människor brukar säga till mig att jag är vacker,men jag tror dem inte.. föressten så spelar det ingen roll vad andra tycker,jag hade hellre varit ful i andras ögon,och vacker i mina egna än tvärtom.
Allt känns så hopplöst,finns det ens någon hjälp för mig? eller är jag ett hopplöst fall som det aldrig går att hjälpa? Jag är inte ens säker på om jag vill ha hjälp,jag vill kunna känna mig vacker,inte kunna gå ut när jag är ful och äcklig! jag vill inte behöva känna den ångest jag känner när jag går ut när jag är "ful"... och även om jag inte kände den ångesten så skulle det kännas förnedrande på något sätt att någon skulle se mig när jag inte var "perfekt",det kanske låter konstigt men jag känner faktist så!

Det jag vill ha hjälp med är att ändra min känsla inför mig själv...  ursäkta det långa inlägget.. hoppas någon orkar läsa och svara! Eftersom ingen vet vad dom ska göra så vore det jättebra om någon här visste någonting som jag inte redan har provat och som inte har hjälpt... kanske behöver jag ge det mer tid? kanske,kanske,kanske kan det här gå över av sig själv? (ioch med att jag blir äldre) iallafall bli bättre?

Tack på förhand,ni som svarar!

[Malins mamma]

Hej peppermintcheesecake och välkommen hit! 

Tack för att du berättar din historia här. Du skriver så klokt och insiktsfullt om din situation fast du bara är 15 år. Men det är ju inte så man vill att livet ska vara i den åldern.
Det finns folk som har försökt hjälpa dig med mediciner, KBT och samtal men du skriver att de inte har vetat vad de skulle göra. Har de känt till BDD och vetat om att du lider av det?
 
Nu hinner jag inte skriva mer ikväll men jag ska svara mer på ditt inlägg så snart jag har möjlighet.

[peppermintcheesecake]

Hej peppermintcheesecake och välkommen hit! 

Tack för att du berättar din historia här. Du skriver så klokt och insiktsfullt om din situation fast du bara är 15 år. Men det är ju inte så man vill att livet ska vara i den åldern.
Det finns folk som har försökt hjälpa dig med mediciner, KBT och samtal men du skriver att de inte har vetat vad de skulle göra. Har de känt till BDD och vetat om att du lider av det?
 
Nu hinner jag inte skriva mer ikväll men jag ska svara mer på ditt inlägg så snart jag har möjlighet.

Njah.. jag har ingen direkt diagos som säger att jag har BDD.. men alla är ganska säkra på det.Jag har kanske inte gett något den tid det egentligen behöver kan jag tro.. jag slutade ta medicinerna när de fick mig att må sämre,jag har avbokat samtal efter samtal med min psykolog (för att jag inte har kunnat ta mig dit) men det känns som jag har testat de mesta av hjälp som går... men jag har också fortfarande några idéer på vad som skulle kunna hjälpa mig.. men allt går så otroligt långssamt (eller så är det för dyrt för att kommunen ska betala..) så man tappar ju nästan hoppet helt..

[CyanideCupcake]

föressten så spelar det ingen roll vad andra tycker,jag hade hellre varit ful i andras ögon,och vacker i mina egna än tvärtom.

Det där är en väldigt intressant tanke. Det är ett väldigt "rätt" synsätt på så sätt att man bör tycka om sig själv som man är, dock tror jag att det är omöjligt för "alla" att tycka att man ser ut på ett visst sätt eftersom sånt är subjektivt. Men jag förstår absolut vad du menar och du är väldigt insiksfull på många sätt. Du skriver att du har gått i KBT, hur länge varade det och kände terapeuten till din (förmodade) BDD? Det är ju nödvändigt för honom/henne att veta VARFÖR du behöver KBT för att veta vilka tankemönster det är du behöver ändra. Vad gäller psykolog eller andra samtalskontakter man måste visa sig för kanske det går att arbeta fram en slags förståelse och kanske till och med överenskommelse? Om de känner till din BDD kan du kanske på de dagar du ska träffa dem och känner att du inte klarar det prata över telefon istället? Det kanske är ett litet steg på vägen och är i alla fall bättre än att du bara avbokar. Kännedomen om BDD är liten även hos personer inom psykvården och man kan därför behöva "ligga på" en del. Jag skulle råda dig att surfa runt lite och skriva ut den information du kan hitta och sedan ge det till din terapeut.

[peppermintcheesecake]

Det där är en väldigt intressant tanke. Det är ett väldigt "rätt" synsätt på så sätt att man bör tycka om sig själv som man är, dock tror jag att det är omöjligt för "alla" att tycka att man ser ut på ett visst sätt eftersom sånt är subjektivt. Men jag förstår absolut vad du menar och du är väldigt insiksfull på många sätt. Du skriver att du har gått i KBT, hur länge varade det och kände terapeuten till din (förmodade) BDD? Det är ju nödvändigt för honom/henne att veta VARFÖR du behöver KBT för att veta vilka tankemönster det är du behöver ändra. Vad gäller psykolog eller andra samtalskontakter man måste visa sig för kanske det går att arbeta fram en slags förståelse och kanske till och med överenskommelse? Om de känner till din BDD kan du kanske på de dagar du ska träffa dem och känner att du inte klarar det prata över telefon istället? Det kanske är ett litet steg på vägen och är i alla fall bättre än att du bara avbokar. Kännedomen om BDD är liten även hos personer inom psykvården och man kan därför behöva "ligga på" en del. Jag skulle råda dig att surfa runt lite och skriva ut den information du kan hitta och sedan ge det till din terapeut.

¨

Jo min psykolog som jag har är utbildat inom KBT.. både hon och jag är ganska säkra på att det är BDD som jag har,men hon tycker att det är "ångest som ångest" och att man ska jobba med själva ångesten.. något som jag faktist inte håller med om för det ÄR skillnad på att ha det som jag,eller vara lite rädd för spindlar även om det är ångest båda delarna.Många gånger tvingas avboka besöken och ta dem över telefon istället.. men det blir ofta att vi pratar om helt andra saker och jag tycker inte att det känns som att hon som är min psykolog är riktigt rätt person att hjälpa mig.Hon vet egentligen ingenting om min situation (fasst jag har berättat om den väldigt tydligt) och hon tror att det är mycket bättre än vad allt egentligen är.. så de mål hon sätter upp åt mig är helt orimliga.. dessutom glömmer hon ofta att både ringa mig och att kolla av om jag har lyckats.Det känns lite som att jag pratar för döva öron och hon kör sitt eget race... Nu försöker jag få en ny psykolog som jag tycker verkar bättre,men den psykologen jobbar privat då... då det är ju frågan om någon kommer att bekosta det.. men jag hoppas på det! 

[Malins mamma]

Hej igen!

Jag är inte ens säker på om jag vill ha hjälp,jag vill kunna känna mig vacker,inte kunna gå ut när jag är ful och äcklig! jag vill inte behöva känna den ångest jag känner när jag går ut när jag är "ful"... och även om jag inte kände den ångesten så skulle det kännas förnedrande på något sätt att någon skulle se mig när jag inte var "perfekt",det kanske låter konstigt men jag känner faktist så!

Jag förstår att du tänker så, men det som du beskriver här, alltså att man skulle bota BDDn genom att bli av med ångesten över sin "fulhet" och att kunna gå ut fast man är "ful", är bara en del av botemedlet. Visst kan man få ett bättre liv och klara av mer men man är inte botad, BDDn är fortfarande kvar. Så om din psykolog inte gör nåt annat än det så är det inget vidare bra och jag förstår att du inte känner dig speciellt lockad av möjligheten att kunna gå ut när du är "ful".

Att bli frisk på riktigt är en annan sak för det innebär att man inte längre har den inbillade/förvrängda synen på sitt utseende, det är först när hjärnan slutar att förvränga det man ser som man är fri från BDDn. För att åstadkomma detta hjälper det inte bara att bli av med ångesten, det som krävs är att man rättar till de tankar, beteenden och uppfattningar som har ställt till det hela ifrån början. Och det är i detta skede som psykologen bör känna till hur man tänker när man har BDD, anser jag.
 

[CyanideCupcake]

JagAtt bli frisk på riktigt är en annan sak för det innebär att man inte längre har den inbillade/förvrängda synen på sitt utseende, det är först när hjärnan slutar att förvränga det man ser som man är fri från BDDn. För att åstadkomma detta hjälper det inte bara att bli av med ångesten, det som krävs är att man rättar till de tankar, beteenden och uppfattningar som har ställt till det hela ifrån början. Och det är i detta skede som psykologen bör känna till hur man tänker när man har BDD, anser jag.
 

Jag håller med. Ångest som känsla är säkert samma oavsett om man har den för spindlar, människor eller höga höjder, men BDD kännetecknas ju av ett felaktigt tankesätt på ett sätt som inte är lika "medvetet" och starkt på samma sätt vad gäller fobier. Vid en fobi reagerar ju kroppen mer på dte den tror är en fara och man har inga "aktiva tankar" som så, medan man i BDD har en miljon olika tankesätt och livserfarenheter som tjänstgör som "bevis" för att man är ful. En spindelfobiker vet ju logiskt att en spindel (i alla fall för det mesta) inte är farlig även om kroppen reagerar som att den vore det, men vid BDD finns ju oftast inte den logiken eftersom sjukdomen och det synsätt man har på sig själv är något som ofta skapats av ens livssituation och en mängd tidigare upplevelser. Jag tycker därför inte att din psykolog har rätt när hon väljer att se "ångest som ångest", jag tror det är ytterst nödvändigt att kartlägga dina tankemönster och se exakt hur du tänker för att kunna sticka hål på de felaktiga uppfattningar du har om ditt utseendets betydelse. Jag är inte på något sätt utbildad i terapi eller vård, men  vet ju hur du känne roch tänker eftersom jag gör likadant.