Berättat för en kompis nu.

Jag berättade för min man om mig,för bara några manader sedan.Tom nu har jag svårt att skriva det här.fingrarna vill inte.
Vi har varit tillsammans i mer än 5 år.Och jag har inte sagt något.

Som någon skrev,det känns som at jag tynger honom med detta.Han frågar hur ska jag hjälpa?Jag vet inte.jag vet inte.Ofta ångrar jag att jag sagt något.Han kan verkligen inte förstå.Det går inte att greppa för honom.Ibland tror jag att han tror det handlar om fåfänga bara.
Jag har hållt på så länge.Är så ledsen över det att det inte finns ord.Vill dra tillbaka tiden.Sätta på mig en tvångströja.Se till att jag inte förstörde mig själv.För resten av livet.Utan återvändo.

Nu kan jag inte ändra på det.Det som jag hade var ok.Men jag kunde inte erkänna mitt problem.Har tom gått hos psykolog en längre tid utan att kunna berätta vad jag gör.Det är för ackligt.Sjukt.
Det verkar dessutom vara ärftligt.Jag kan inte ens säga till min mor.Hon skulle banna sig själv för alltid.Hon tror det gick över,för 10 år sedan.

Ser att de flesta här är unga!Sök hjälp i tid!Vad det än är,så måste ni inse att det inte blir bättre av det ni gör.det blir bara värre ju längre ni går utan hjälp.Våga säga sanningen.

Jag har önskat och bett samma bön varje dag i 10 år.Det finns ingen magi.Du kommer inte att vakna upp som en ny människa.
Din näsa försvinner inte.Är försvinner aldrig.Men ni kan få hjälp,i tid.Jag önskar er mod och kraft att ta itu med ondskan.